Välkommen till Feministbiblioteket

Via Västmanländskans bokblogg och framför allt hennes Instagram/Twitter-push för Feministbiblioteket hittade jag till Hanna Lagers blogg. I tio år har hon skrivit om böcker och läsning ur ett feministiskt perspektiv. Och om någon skulle ens tänka den tanken: Nej, det är inte tråkigt. Istället är det en rolig, intressant och kunnig blogg (bokbloggar är ofta detta) smaksatt med ett genusperspektiv jag uppskattar. Jag inte läst så många inlägg och har precis hittat dit, men tyckte direkt om samlingen Kvinnor i världen. Där finns blogginlägg om kvinnliga författare samlade per land. Den innehåller väldigt många länder som jag dels vet lite om, dels inte har en aning om landets kvinnliga författare. Blev sugen på att läsa dikter av Esther Nirina från Madagaskar samt Den kvinnliga enucken av australiensiska Germaine Greer.

Kära bibliotek,

När en kommer in på biblioteket och med andan i halsen försöker förklara varför man är två veckor sen att hämta reserverade böcker och man ändå får sina böcker. För att en fantastisk bibliotekarie kommer ihåg ens reservation. Så glad över detta.

Att läsas.

Vi kom över havet

En liten tunn bok full av historien och berättelser om de japanska kvinnor som skeppades över havet för att gifta sig med en japansk emigrant. Vi kom över havet handlar om postorderbrudarna från Japan som var ett vanligt fenomen i 20-talets Kalifornien. Männen ville ha en fru från sin egen kultur. Kvinnorna ville bli gifta och deras föräldrar ha sina döttrar försörjda. Och Julie Otsuka lyckas på bara 166 sidor berätta om dem alla, och hon gör det med suverän känsla för ordval och form. Jag läste boken i somras och den kom så nära. Förhoppningar, lögner, svek och äkta kärlek - blandat med en väldigt rak, och nästan rå beskrivning, av hur det är att komma ensam till ett alldeles nytt land. Så här fyra månader efter jag läst ut den finns den fortfarande kvar. Och jag är helt säker på att det var en av årets bästa läsupplevelser.

Ett kärt återseende

Jag vet inte hur många hästböcker jag har plöjt som åtta-tio-någonting. Hästar var det enda som räknades och när man inte längtade efter nästa ridlektion så var jag uppslukad av Min Häst eller hästbok. I somras läste jag om en av mina ögonstenar: Svarta hingsten-serien. Jag läste om den första delen Den svarta hingsten av Walter Farley. Serien innehåller ett antal böcker och Farleys son ska ha fortsatt serien efter Walters död. Jag har läst de första nio (tror jag). Jag älskar fortfarande historien och sagan om den vilda hingsten som bara litar på pojken. Deras vänskapsband lockar fram hästtjejen igen. Resten av historien, inte lika mycket. Det är mycket som känns ensidigt, enkelspårigt och föråldrat. Skulle jag rekommendera den till en åtta-tio-någonting idag? Jag tror inte det.

Lånad på bibblan då. Lånad på bibblan idag.

Valet

Det är mycket som är fel idag. Snökaos i stora delar av landet, men mest i huvudstaden. Att USA har valt en president som inte tror på klimatförändringarna, men gärna uttrycker sig sexistiskt och rasistiskt om människor han nu är satt att leda. Det finns mängder av texter om varför Trump vann och Clinton förlorade. Jag läste den här texten av Michael Moore och den här av Jeanette Öhman som båda förklarar och sätter ord på viktiga aspekter av valet. Efter den här artikeln i DN så vill jag läsa Trump revealed: An American journey of ambition, ego, money, and power av journalisterna Michael Kranish och Marc Fisher. Är glad att jag har läst Levande historia, skriven av valets förlorare Clinton. Jag tyckte den avslöjar mycket om vad hon kämpar och har kämpat för. Säkerligen delvis tillrättalagd men ändå ett intressant dokument om hur det är att vara kvinna och amerikansk politiker.

Männen, kvinnorna och våldtäkterna

I somras fick jag äntligen tillfälle att läsa Katarina Wennstam bok Flickan och skulden - en bok om samhällets syn på våldtäkt. Den är glasklar i sin analys hur synen på kvinnor (och flickor) visar sig i rättsväsendet såväl som i samhället när det handlar om våldtäkt och synen på kvinnors sexualitet. Precis lika lika tydligt blir det faktum att mäns (och pojkars) skyldighet att ta ansvar för ett ömsesidigt sexuellt möte inte gäller. Vår gemensamma syn handlar om att män inte kan kontrollera sina drifter, medan kvinnors drifter ska kontrolleras. Av kvinnorna själva eller av samhället. 

Framför allt har kvinnor en uppgift att hjälpa män att kontrollera sig. Det är därför en kvinna är alltid ifrågasatt, både i rättegångar och av samhället. Kjolens längd, mängden sprit och tidigare sexuella erfarenheter är extremt viktigt - när det gäller kvinnor. En man som blir anklagad får inte samma granskning. Wennstam visar också tydligt hur vi alla gärna hittar ursäkter för att en man som blivit anklagad inte ska få men för livet. Att kvinnan kanske blir socialt uthängd som lögnare, hora och slampa är det få som reflekterar över. Det är ju så det är. Genom hela boken blir det så extremt tydligt att det finns tydliga strukturer som samhället påverkas, på individnivå och på myndighetsnivå. Och strukturerna skadar både individer och de könsroller vi alla existerar inom. De är förminskande och orättvisa. Min känsla efter att läst ut boken halvliggandes i gröngräset hemma i min trygga trädgård i somras var illamående och ilska. Och kanske lite trötthet. Utvecklingen går så sakta.

Wennstam har följt upp boken med Flickan och skammen - en bok om samhällets syn på slampor. Den ser jag fram emot att få läsa. Men istället för att fortsätta med den har jag i höst tagit mig igenom en bok som på ett vis kan ses som bakgrundsbok till Flickan och skulden. Det lyfter oavsett samma syn på verkligheten och avslöjar i fiktiv form hur starka könsroller och förväntningar på könen är. Märta Tikkanens bok Män kan inte våldtas kom ut 1975 men är fortfarande aktuell. Huvudpersonen Tova Randers går ut själv på lokal, träffar en man, följer med honom hem och efter ett par drinkar blir hon fastbunden, misshandlad och våldtagen. Ändå (som vanligt) är det henne själv hon anklagar när hon tar sig hem morgonen efter. Men Tova väljer att skaka av sig skammen och ge igen. Han som har gjort henne så ont ska smaka på förnedringen själv. Trots att Tova är emot våld. Och hon är beredd på att ta straffet. Men det blir inte det straff hon tänkt sig. För det är ingen som tror henne. Det är inte möjligt för en kvinna att våldta en man - trots att det är det hon till slut gör. Han kan utifrån sin könsroll aldrig vara med om den upplevelsen. Den finns inte någon annans föreställningsvärld än Tovas. Boken var emellanåt lite svårläst och långsam, men maktdiskussionen och det sätt Tikkanen både bäddar och genomför den är superintressant. Den ställer många frågor på sin spets i en fråga som diskuterats länge. Och som behöver diskuteras fortfarande. Annars förändras inget.

En bok för alla.