Det här året är det viktigaste i mitt tiotal. Det finns ett före och ett efter 2013 och det är på många sätt två helt olika liv. På våren 2013 fyllde jag 40 år och hade grov åldersnoja. Mycket för att jag alltid har haft det (sedan jag fyllde 25) men också för att det fanns mycket stress kring familjebildning, framtid och ett förhållande som inte riktigt var hundra. Dessutom fanns det en kropp som mådde bättre efter diskbråcket men som fortfarande inte var bra, och ett stort tomrum efter en dobermann. Jag slet för att få ihop allt, men pratade mer eller mindre med en vägg och insåg mer och mer hur ensam jag var i detta. Som det sanna optimist jag inbillade mig att jag var och den sjukt lojala person jag faktiskt var så trodde jag det skulle lösas sig. Det gjorde det inte.
På ytan flöt allt på. Vi började renovera ett kök och det var lika jobbigt som vi trodde. Hade dock så duktiga hantverkare, så det blev väldigt bra till slut. Men bodde i damm större delen av första halvåret. Sedan fyllde jag år och vi bestämde efter mycket om och men att skaffa en ny dobermann. Jag hade en kompis som köpt en hund utomlands och blev störtförälskade i den. När kenneln hade en ny kombination på gång med samma mamma som min kompis hund, blev jag verkligen sugen och beställde en dobermanntik med leverans i mitten av augusti. Det var alltså året jag satt i flygkabinen med en valp i handbagaget.
I början av sommaren berättade mitt ex att han skulle göra en resa. Jag blev inte överlycklig över detta, men hade inget intresse av att följa med. Det var en träningsresa och på dem fanns aldrig något utrymme över för mig, speciellt nu med halvtaskig fysik. Därför var det bara bra att han åkte själv och toppen att han gjorde det innan valpen tänkte anlända. Så var det ur systemet, tänkte jag. Men när han kom hem så stod det klart att han under väldigt långt tid haft en annan agenda, och att nu var tidpunkten att förverkliga den. Det innebär att jag, efter tjugo år som flickvän, blev singel. Det var ingen diskussion och det fanns inget samtal. Det var bara slut.
Kaoset som uppstod är nog än idag inte riktigt utrett hos mig, även om väldigt mycket är överspelat och läkt. Men fortfarande var det ett sådant nederlag, inte att det blev slut, men att inte vara involverad i beslutet alls - och att icke-diskussionen som jag förde varken togs emot eller fick bemötande. Det skulle bara lösas, det var stressigt och så pekades det med en hand mot en väg jag inte alls hade sett. Efter ett halvt år så fogade alla smådelar ihop, och blev det klart för mig att det fanns ju någon annan. Kanske hade det varit bättre om jag fick veta direkt, för tog väldigt lång tid att komma över förnedringen att bara bli bortvald utan någon som helst förklaring efter en så lång relation. Som tur var kom vapendragaren några veckor efter att allt hade briserat. Hon gjorde allt så mycket lättare och en vapendragare blev hon sannerligen. Utan henne tror jag att jag hade blivit både sjukskriven och deprimerad. Nu klarade jag ändå av att hänga i, skrapa ihop spillrorna och börja bygga upp något helt nytt och bättre. Det kommer jag att vara henne evigt tacksam för.
 |
| Mitt överlevnadskit. |
