Det här är min hund Iza. Men idag kunde det lika gärna vara jag. Det är väldigt mycket november hos mig just nu. Det blåser och regnar mest hela tiden och däremellan är det bara mörkt. Ikväll känner jag för att gräva ner mig i sängen och inte prata med någon eller göra något vettigt. Och det går ju inte. Så för att må lite bättre och utnyttja sängvärmen, så tar jag med mig en av mina favoriter – Bob Hansson.
Jag kan knappast skryta med att jag läser dikter speciellt ofta. Men när jag gör det så läser jag oftast och gärna honom. Jag är fascinerad av energin och kraften, precis lika mycket som känsligheten och ordens knäppa men vid närmare eftertanke absolut självklara sammansättning. Har du chansen så försök se en uppläsning eller en föreställning med honom. Att höra Bob Hanssons läsa sina dikter live är superhäftigt och lite jobbigt närgånget. Jag hade turen att få höra honom på ett litet bibliotek för några år sedan och det var en vitamininjektion som höll ett bra tag.
Här kommer ett litet smakprov:
”Jag ska bryta de bräckliga båsens
babbliga bubblor, bevara från faran
att gräma oss in i förenklingen, grymta
oss in i förkleningen, grammatiskt
grimasera oss in i uppätna gammeltårtor.
Ska blåsa bhu-bhu-spöken, & da-da-troll
genom hungrighuden, garva vardagsvaggande
varmtuffarskratt. Bli
och
Sen kanske bli man”
(…)
Texten är hämtat från dikten ”Urdur” som finns i ”Heja Världen Dikt i UrDur” (Skriven av Bob Hansson och utgiven på Wahlström & Widstrand, 1998).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar