söndag 29 december 2019

Lucka 9: Blev livet som jag trodde?

Nej.

Lucka 8: Det här var 2012!

Det här året var ett svårt år och ett år som väldigt mycket handlade om min kropp. Eftersom den älskade dobermannen mådde allt sämre i sin blev det allt mindre tid till hundträning. Som en tidig medelålderskris började jag på allvar springa och på riktigt löpträna. Tre till fyra pass i veckan: långpass, intervallpass och återhämtningspass. Väldigt noga dokumenterat och hjälp med upplägg av en kunnig och entusiastisk sambo. Har aldrig varit så vältränad. Gjorde milen på en bra bit under 50 minuter och älskade känslan av att ha superkondition. När vi tyvärr fick ta det oerhört svåra beslutet att ta bort Iza sprang jag ännu mer. Innan avlivningen med så stark panik i bröstet att jag inte kunde andas, efteråt med tårar och snor i floder. Sorgen efter en älskad hund var oerhört mycket större än jag hade tänkt mig. Den påverkade allt. Dagen efter hennes död vaknade jag helt söndergråten och med det största munsår jag någonsin lyckats prestera. Samtidigt var det jag ensam som fick driva det här beslutet fram till besöket hos den oerhört vänliga veterinären som hjälpte oss. Att känna en älskad vän ta sitt sista andetag i ens famn är något av det absolut värsta jag varit med om. Men att inte vara där och vara med henne var aldrig ett alternativ. Det tog nästan ett år innan jag blev med ny dobermann, och det var av många anledningar inte självklart.

När Iza var borta fanns det ännu mer tid till löpning. Tror aldrig min kropp har varit så slimmad och musklad, men jag hade också träningsvärk mer eller mindre alltid. Kommer också tydligt ihåg att jag fortfarande såg samma fel med kroppen då som när den var något mindre tränad, inte helt friskt. Men som sagt, jag sprang på och jagade tider, hade fin pulsklocka och jämt träningskläder i tvättmaskinen. Åt mellanmål med keso! Dock missade jag styrketräningen av bål och rygg (eller hoppade helt över den för det var tråkigt). Det, tillsammans med andra faktorer (bland annat ett fall) gjorde att jag på hösten inte kunde pressa kroppen som jag brukade. Jag hade också ont i rumpan och baksidan på låret. Var helt övertygad om att det var muskulärt och sprang på. Ganska osmart, så här i efterhand, för i september fick jag ett stort diskbråck i någon av de sista kotorna i bäckenet. I akutfasen hade jag vansinnigt ont. Det enda som lindrade något var att halta omkring, så det gjorde jag mitt i natten. Grät och gick med ett vänster ben som var mer eller mindre lamt. Kunde inte stå på tå på ett halvt år, kunde bara stå eller ligga, inte sitta. Åt smärtstillande tabletter som jag mig början till magkatarr. Blev över en natt dödlig. Att ständigt ha ont gjorde mig nästan knäpp, ändå blev jag inte sjukskriven utan jobbade på, ståendes. Låg som ett kolli när jag var hemma och åt mest vitt bröd. Kände mig för första gången gammal. Efter några månader kunde jag börja simma, vilket gjorde otroligt mycket för smärta och förbättring, men större delen av hösten 2012 och våren 2013 handlade bara om smärta, rehab och krishantering. Jag är nämligen sämst på att vara sjuk. 

Lucka 7: Den här färg-personen är jag (tänker då på DISC-testet)!

Jag har gjort DISC-testet på minst en arbetsplats och en del andra personlighetstester under andra anställningar. Mina känslor är delade. Fördelarna med tester är att de kan skapa förståelse för allas olikheter och hjälpa till att göra samarbeten bättre. Nackdelarna är att det också placerar oss i fack och att det ofta finns en icke uttalad hierarki i vilken personlighetstyp som är "bäst". Även om alla intygar att alla behövs och att alla räknas, så finns det ofta dolda värderingar som syns igenom. Låter det bittert? Kanske. Det handlar kanske också om att jag alltid blir övervägande en grön person i DISC-testet. Det innebär bland annat teamkänsla, pålitlighet, relationsskapande, generös, vänlig, stresstålig, presterande och tar hänsyn till gruppen. En viktig roll, men också otroligt lätt att glömma bort.


Lucka 6: Det här var 2011

Det här året var tudelat. Jag var på sluttampen i ett av mina roligaste och svåraste projekt jag jobbat med, men som i slutändan har gjort mig extremt stolt. Det höll på hela 2010 men blev faktiskt klart och publicerat det här året. Men vad jag slet, med idén och varenda bokstav, med arbetsgruppen och väldigt många timmar ensam med enormt stor mängd av material. Under det här projektet började jag förstå vad klimatförändringar innebär, men också väldigt mycket om mer om vilken miljöförstörelse som pågår. Dessutom stod det också väldigt klart hur viktig miljörörelsen är och vilka resultat de har kämpat sig till med fakta, fakta och protester. Det tar lång tid att få fram förändringar - men utan engagerade miljömänniskor så hade världen varit väldigt mycket mer förstörd. Det tål att tänka på det här året och ännu väldigt mycket mer i framtiden.

Det här året var också året en älskad dobermann blev allt sämre i sin kropp. Jag vill minnas att vi hade slutat med sök på grund av problem med diskbråck. Istället spårade vi lite och försökte med rehab och smärtlindring ha ett drägligt liv. Det var fortfarande det under det här året, men själva mängden hundträning gick ner cirka 80 procent. För Iza var det allra bästa, men jag hade det lite trist. Så på sommaren, samma fruktansvärda dagar som Utöja hände, utbildade jag mig till mentalfigurant inom SBK. Själva utbildningen var extremt intressant och rolig, och efter det har jag skuttat runt, dragit i snören och på olika (väldigt förutbestämda) sätt testat hundars reaktioner i rädsla, hot, socialt samspel, ljud och lek. Rekommenderar alla hundägare att se några MH och MT-test och läsa på lite om hundars mentalitet. Avelsarbetet kan göra oerhört mycket för att vi ska få fler stabila, modig och glada hundar i samhället. Min begränsande erfarenhet menar att det oftast betyder mindre fokus på utseendet och mycket mer fokus på att avla på mentalt stabila hundar. Sverige är ett av de länder som ligger längst fram i hur hundar kan testas och hur mentalitet kan följas genom de här testerna. Grunden i det ligger i föreningslivet. Alla som står på banan (domare, beskrivare, funktionärer) från tidig morgon till sen eftermiddag är frivilla krafter med i princip ingen ersättning. Bara för att hundar ska må bättre och bli bättre i framtiden. Bara det borde göra att alla testar sin renrasiga hund (blandrashundar får tyvärr inte delta).

Läs mer här:
SBK
Lars Fält/Förstå din hund
Eva Bodfält/Kontaktkontraktet
Anders Hallgren/Lexikon i hundspråk 

fredag 20 december 2019

Lucka 5: En gång som inte kändes 2019

Att hänga i luften och förstå att om en kort sekund ligger jag på backen. Det är december och jag går min vanliga snabbrunda med hunden. Tjugo minuter runt åkrar och by. Den här vintern och hösten har det regnat så mycket att vägen är liksom lös. Som när tjälen försvinner efter en riktig vinter. Här är det istället regn och lerjord som skapat samma känsla, och när jag balanserar på en åkerkant eftersom grusvägen är tillfälligt översvämmad slinter jag. Jag hinner tänka att jag "nu slår jag mig", men smärtan uteblir. Det känns absolut ingenting att ligga på rygg i leran. Hunden undrar vad jag håller på med när jag kravlar mig upp. Det är långt ifrån värdigt, mest mjuk och kladdigt, och ganska symtomatiskt för den här hösten.

fredag 13 december 2019

Lucka 4: En gång 2019 som kändes

En fråga som har berört mig under året är mäns våld mot kvinnor och efterdyningarna av #meetoo. Först och främst blev jag helt golvad av dokumentären Älska mig som den jag är om Josefin Nilsson, och tycker fortfarande den är väldigt stark. Även om den har fått efterspel och kritik för att ha dragit förhastade (eller felaktiga) slutsatser och kanske också får ett efterspel. Det är bra med granskning och rätt ska vara rätt, men detta innebär också att våldet kommer att sopas undan.

När det gäller #metoo så är det helt klart att en förändringar har skett och det går inte att säga, agera eller uttala sig hur som helst. Dokumentären Rovdjuret är ett väldigt bra exempel på det. Men våldet finns kvar, och det finns också en backlash och diskussion som har gjort mig rätt så beklämd, fundersam och sorgsen. Fredrik Virtanens bok Utan nåd (har inte läst) har kommit ut och han fick oväntat mycket utrymme att ta sig in i media-Sverige igen. Söndagsintervjun gjorde en riktigt bra och kritisk intervju. Men efter rättegången mot Cissi Wallin så är det rätt så mycket fritt fram skulle jag tro.

Även om jag tycker att det är bra att vi inte får säga vad som helst om vem som helst, så kan också bli frustrerad över att utslaget i rättegången ses som att den som förlorade är helt galen och utan rätt att prata om detta. Så är det inte, och det krävs att diskussionen fortsätter för att fler ska våga både berätta och anmäla. Men debatten är minst sagt svajig. Dessutom har det stormat rejält runt den feministiska rörelsen (Gardet är ett exempel) där både oegentligheter och ett konstigt debattklimat gör att jag nästan tycker att allt blir som skånsk lera i december. Det har känts rätt hopplöst. Klamrar mig dock fast vid Nina Åkestams Feministfällan som ändå pekar ut en riktning och reder ut många viktiga begrepp och Katarina Wennstams Vargen (har inte läst än) som driver frågan mäns våld mot kvinnor vidare.

tisdag 10 december 2019

Lucka 3: Det här var 2010

När jag tänker på 2010 så tänker jag mest på snö. Det här året snöade in oss så många gånger och jag vet inte hur många morgnar jag fick ringa jobbet och berätta att jag skulle arbeta hemifrån. Min tacksamhet för att jag kunde det och slapp vänta på svinkalla perronger på tåg som aldrig kom var gränslös. Enda vägen från byn upp till den större tätorten och tåget till Malmö,har en svag vägkrok där snön enligt den skånska lagen om att snö aldrig ligger still hamnar. Jag minns att vi åkte till Kanarieöarna med mina föräldrar över jul och min systers familj blev sjuk och stannade hemma. Vi andra höll knappt på att ta oss till flygplatsen den där annandagen när det var dags att flyga på grund av snöstorm hela julafton och juldagen. Som tur var hunden redan instoppad på pensionatet annars vet jag faktiskt inte hur vi skulle löst det. Ett ilandsproblem sett i stort, men jag minns mycket diskuterande om vi skulle åka till flygplatsen en dag tidigare för att vara säkra på att komma i tid. Och när vi väl körde hade vi matta, skovel, filtar och värmeljus i bilen. Sedan dess har jag alla dessa attiraljer i bilen på vintern. Det är inte ofta den skånska vintern slår till, men när den gör det är risken för att bli stående på vägen ganska stor. Då tänker jag inte vara den som gör det utan utrustning.

Snöiga boktips:
Fröken Smillas känsla för snö av Peter Hoeg
Häxan och lejonet av CS Lewis

Lucka 2: Jämställdheten

Det går inte så bra med årets kalender, men istället för att ge upp så gör jag ett försök att komma ikapp. Andra luckan i Jennys kalender handlar om jämställdhet. Min jämställdhet har nog varit hyfsad i den meningen att vi delade rätt lika på uppgifterna mellan oss. Men den som hade koll på hundens vaccinationer, besök hos släktingar, födelsedagar eller räkningar - det var jag. Att driva det framför mig var ganska tungt. Jag vet att jag länge tog även ansvar för släktrelationer som absolut inte var mina och att det till slut blev helt omöjligt att alltid försöka jämka, lösa, tjata och få alla sidor att samverka. Jag blev som en dålig diplomat i FN. En av de bästa sakerna med att leva ensam är allt trixande, joxande och förhandlande som tyvärr blev väldigt mycket av vårt förhållande de sista åren har försvunnit. Det är en stor tung surdeg som jag slipper befatta mig med. Så här i efterhand är det inte alls konstigt att allt det blev mitt arbete eftersom den andra halvan hade fullt upp med att bygga ett annat liv. Med det sagt, att få till ett jämställt förhållande, eller leva i ett jämställt förhållande är väldigt svårt med tanke på hur samhället ser ut idag. Det går - men det krävs att alla pytsar in sin del.

Lästips om jämställdhet:
Feministfällan av Nina Åkestam
Under det rosa täcket av Nina Björk
Bitterfittan av Maria Sveland
Skriet från kärnfamiljen av Tinni Ernsjöö Rappe & Rebecka Edgren Aldén

tisdag 3 december 2019

Lucka 1: TV-året 2019

Jag har sedan hösten 2013 levt utan TV. Det betyder inte att jag inte ser serier eller filmer, men jag använder padda. Säkert ett stort hån mot alla filmer som är tänkta att ses på stor duk eller åtminstone rejält med tum och hemmabioanläggning, men det fungerar för mig. Och det gör faktiskt att jag uppskattar att se en film på bio. Men framför allt har slötittandet minskat sedan TV:n försvann. Med det sagt, jag bränner tid i soffan på rätt meningslöst tittande, men det är ändå mer medvetet än att bara slå på TV:n. Mina källor till tittandet är som tidigare SVT Play och Netflix. Borde säkert variera mig och missar nog en hel del bra som finns hos andra leverantörer, men är lat och sparsam.

Bra saker jag sett under 2019:
The Crown. Är inte klar än med nya säsongen, men älskar den. Det fungerade utmärkt att byta skådespelare från förra säsongerna och dessa är minst lika bra. Speciellt Helena Bonham Carter, men vem tvivlade på det?

Glow. En av mina absoluta favoriter, som har lyckats med flera bra säsonger. Väldigt mycket 80-tals estetik men också en bra och fängslande historia om kvinnors möjlighet att ta plats, vara vulgära och hitta sig själva. Så här långt har det faktiskt känts väldigt uppfriskande.

Vänner. Såg om alla säsongerna, på tal om mer eventuellt slösa med sin tid. Jag tycker fortfarande väldigt mycket om hur välgjort allt är. Men humorn och skämten har blivit för gamla och är för fördomsfulla på ett sätt som vi alla har växt ifrån. Dock är Phoebe fortfarande bäst.

Whitney. På Netflix finns det två dokumentärer om Whitney Houston. Har sett båda, trots att hon inte är någon speciell artist för mig. Men ett så intressant öde, så mycket destruktivitet och en otrolig sångerska, glamour och frustration. Jag har tänkt mycket på hur alla runt omkring lade sig i, var beroende av henne, struntade i det dåliga måendet och så ensam hon verkade. Såg även dokumentärerna om Michael Jackson och R Kelly. De två senare har ju en helt annan vinkel än Whitneys historia. Men ändå väldigt bra tv. 

The Americans. Den här har legat i min lista på Netflix i flera år, men det krävdes en livmodersopererad hund för att jag skulle komma igång. Återigen är det väldigt mycket 80-tal och 80-tals estetik, det kalla kriget och riktigt bra skådespelare. Överdoserade möjligen, för efter sommaren har jag haft en ganska lång paus. 

Brides maides. En film jag har sett flera gånger och såg den minst en gång under 2019. Tröttnar aldrig. Såg även Winecountry. Kanske inte riktigt lika bra, men även den väldigt väl värd att se.

Det svenska popundret. Såg alla avsnitt i ett svep. Tyckte så mycket om den här serien och SVT är nog bäst på att göra, köpa in och visa dokumentärer. Har sett otroligt mycket bra under året, men den här serien om musik var nog det allra bästa.

Ett tiotal som snart är över

Det är en hel del bloggar som sammanfattar sitt 2010-tal på olika sätt, så bra läsning! Är inte så säker på att jag kan prestera samma, men blev inspirerad att följa Jennys julkalender. Jag är inte mest personlig i den här bloggen, men kanske inte skadar att berätta lite mer. Om inte annat så är det ett bra sätt för mig att minnas. Eller försöka minnas. Är inte den som minns så mycket, vilket jag ibland tycker är både sorgligt och tråkigt. Men jag gör ett ärligt försök.

torsdag 21 november 2019

Fackböcker i min hand

Jag är ingen fackboksläsare av rang. När jag öppnar en fackbok så handlar det nästan alltid om jobb. Just nu läser jag tre stycken på en och samma gång. Två av tre handlar om arbete och den sista mest för att jag har läst så mycket om den, och verkligen vill läsa den.

Den första fackboken är forskaren Erik Modigs Bang for the buck: kommunikation som skapar resultat. Boken har blivit hyllad och fått utmärkelser som Årets marknadsföringsbok (Sveriges marknadsförbund), så jag tycker det är helt rimligt att jag arbetandes i ett yrke där marknadsföring är centralt läser den. Det är både en översikt över alla teorier och modeller som har använts för att få människor att inspireras och faktiskt köpa på uppmaning av reklam, men också tankar om hur framtidens marknadsföring bör vara för att fungera. Det handlar om att få effekt och resultat av de insatser som görs. Jag har inte kommit långt, men än så länge förtjust i det lätta språket och konkreta sättet att driva resonemangen framåt.

Den andra fackboken på sängbordet är hjärnforskare Helena Backlund Waslings bok om beröring. Närmare: Om det livsviktiga i att röra vid varandra handlar om vad som händer i hjärnan när någon tar i oss och varför beröring är något som faktiskt är livsviktigt för att människor ska överleva. Små barn och bebisar som inte får tillräckligt med hudkontakt, närhet och beröring av sina föräldrar blir hämmade i sin utveckling. Det finns bevis för att bebisar som inte får beröring och närkontakt med en vuxen person dör. Ett hemskt exempel är de barnhem som fanns i Rumänien under Nicolae Ceaușescus regim. Många av dessa barn som vid upptäckten verkade vara födda med olika funktionshinder, visade sig i grunden vara barn som fötts friska men som på grund av för lite mat, men framför allt omtanke, beröring och stimulans hämmades oerhört i sin utveckling och fick men för livet. Fint skriven och oerhört intressant!

Den tredje boken är kanske inte en fackbok, utan mer en än debattbok. Dock är den både intressant och läsvärd. Nina Åkestam är en skarp hjärna och jag tycker hon tillför så oerhört många viktiga insikter om varför feminismen fortfarande är viktig, men också var rörelsen står idag och vad sociala medier både har tillfört och hämmat rörelsen. Jag är ungefär en tredjedel in i Feministfällan, men är övertygad om att den kan göra stor nytta för alla som vill kalla sig feminister och alla som inte vill se som feminister. Men jag tror det är viktigt att vi diskuterar både frågorna om jämställdhet och den så kallade rörelsen utifrån de perspektiv Nina Åkestam tar upp. Det kommer åtminstone att göra debatten mycket mer konstruktiv än vad den tyvärr i många fall är idag.

tisdag 12 november 2019

En inställd konsert

Igår skulle jag dragit till Köpenhamn med min syster för att gå och se BANKS. Nu blev det inte så av olika anledningar, alla tråkiga, men jag vill ändå tipsa om riktigt bra musik. En artist jag inte hade upptäckt själv, så är glad att det finns hjälp och support att få från omgivningen, i det här fallet min syster. Annars är en av de allra bästa sakerna med tjänster som Spotify och Tidal är att det är så lätt att hitta ny och bra musik. Jag har säkert tjatat om det tidigare, men ovanstående har gjort att jag lyssnar på så mycket musik jag aldrig hade hittat annars. Gillar det skarpt.


lördag 9 november 2019

Serietittandet i november

November är en årets tristaste månader tätt följd av februari. De här månaderna kräver en hel del bra serier för att jag ska orka med. Det bästa blandningen är nog både lättsmält och allvar. Helst inte för långa avsnitt, eller så är det bara jag som börjar blir helt snuttiferad och inte klarar koncentrera mig mer än en halvtimme. Fast jag tror inte det. Det handlar nog lika mycket om att det känns mentalt bättre att bränna en halvtimme istället för en timme när Netflix kommer fram som ett recept på snabb avkoppling och vila. Här kommer i

Tredje säsongen av Atypical var nästan lika bra som de två tidigare. Något avsnitt som hade lite väl lågt tempo, men annars en av mina favoriter. Finns på Netflix.




Hjärtats vägar är mys från Australien där alla är lagom snygga, elaka, dumma och smarta. Huvudpersonen är en manlig extremt skicklig kirurg och läkare som inte kan ordna upp sitt liv och det finns en hel del kvinnor som vill älska honom. Han fixar en skandal och blir hemskickad från Sydney till den lilla läkarstationen i sin hemstad på vischan. Runt honom kretsar en hyfsat komplicerad familj med tillräckligt intressanta karaktärer för att jag ska vara inne på tredje säsongen utan att riktigt kunna förklara hur det går till. Finns på SVTPlay.

Många har hyllat Unbelievable  och det med rätta. Om våldtäkt med fokus på kvinnors upplevelser, skildrat med kvinnliga skådespelare och med minimalt med våldsscener och objektifiering. Dessutom bygger serien på verklighetsbaserade händelser. Spännande, upplyftande och extremt bra skådespelare. Finns på Netflix.




fredag 8 november 2019

Om bortglömda författare

John Williams Stoner och Sylvia Plaths Glaskupan är två exempel på böcker som publicerats igen eller publicerats för första gången efter författarens död och på andra försöket blivit en stor succé. Sydsvenskan skrev igår en lång och bra artikel om detta fenomen och förlagens jakt på att hitta bortglömda romaner. Det är fascinerande att tänka att tid och plats kan avgöra ett mottagande och även rätta en kanon. Stoner fick ett minst sagt ljummet mottagande 1965 men blev stor andra gången den gavs ut. Det måste vara en bra sak att intresset för det bortglömda finns kvar och att det finns människor som ser till att vi får en andra chans även när det gäller författare och oupptäckta konstverk. Kanske är det extra svårt idag, men inte desto mindre viktigt. För övrigt kan jag rekommendera både Stoner och Glaskupan. De förtjänar båda sina platser som vällästa och uppmärksammade verk.

onsdag 6 november 2019

Bloggåret 2019

Konstaterar att jag i alla fall dubblerat inläggen under 2019 jämfört med 2018. Men mycket mer än så är det inte. Jag kan nog knappast kalla mig bokbloggare men jag har sett andra bokbloggare, både otroligt mer skickliga och uthålliga, fundera över bokbloggande. Det blir allt mer så att boktipsen läggs på Instagram och själva bloggen kanske tappar i betydelse. Jag gillar personligen båda kanalerna, men Instagram är en mer ögonblicksinspiration. Det ger snabbt en titel och en bild av boken. Jag lägger ganska ofta upp lästips i mitt lilla flöde. Men trots allt: På en blogg finns fortfarande mer utrymme och möjlighet att resonera kring innehåll, karaktärer och språk. Jag skulle gärna se mer av det, men känner kanske också att jag borde bidra mer. Kan som sagt inte skryta med så många inlägg. Men jag gillar verkligen de som bokbloggar mycket och långt och ofta. Hoppas att de orkar även nästa år.

tisdag 5 november 2019

Innan ni tog oss och en födelsedag

Jag hann inte läsa ut Lisa Wingates Innan ni tog oss till bokklubben i söndags. Eller rättare sagt, jag orkade inte. Min söndag gick istället till att gå upp i ottan, köra långt och tävla hund i ösregn för att sedan köra långt hem igen. Är supernöjd med vapendragarens prestation, men när vi var hemma igen var orken och läslusten borta. Så idag blev jag klar med boken. Den bygger delvis på sanna upplevelser som rör den stora barnskandal som ett barnhem i USA stod för under väldigt många år. Tennessee Children's Home Society i Memphis och föreståndaren Georgia Tann rövade i princip bort barn som sedan adopterades bort. I boken beskrivs ett fall som inte kan ses som sanning, men som ändå ger bra bild om vad allt handlade om. Övergreppen och barnens historia är fruktansvärda, men boken som sådan rätt trist. Det är förvisso lättläst, men också ganska ointressant med en rätt lam kärlekshistoria. Det enda som drev läsningen för mig var sanningshalten och att det var en bokklubbs bok, och det räcker nog inte när man tittar på helheten.


Läste boken i Biblio. Fortfarande en app jag inte helt är överens med.

Annars funderar jag mest på att jag borde äta prinsesstårta idag. En kollega, chef och vän har födelsedag idag. Sedan ett par år tillbaka är hen inte kvar i den här världen, men prinsesstårta var en given sötsak när hens födelsedag var på tapeten. Det är väldig väldigt synd att den inte är det fortfarande. Eller att hen inte blev äldre än 49.


lördag 2 november 2019

Alla helgons dag med Märta Tikkanen

Igår Allhelgonaafton och idag Alla helgons dag. Halloween var det enligt min kalender i torsdags, men firas knappt i min lilla by. Jag är dock ej en chansande person, så för säkerhetsskull finns det godis i skafferiet. Om någon dyker upp och vill knacka på trots en vrålande svart hund på andra sidan dörren ... I mitt flöde är det dock all in på Halloween och det är fascinerade att se hur en helt ny tradition har växt fram de senaste fem åren. Dock verkar den inte ha konkurrerat ut traditionen att tända ljus för dem vi förlorat och saknar. Det är fint att båda högtiderna får vara med.

Min helg blir både en helg i stillhet och en i absoluta maxfart. Idag står inköp av ny tvättmaskin på schemat. Obotligt tråkigt, men nödvändigt - utan en tvättmaskin stannar det här hushållet rätt snabbt - trots att vi inte är så många. Imorgon blir det hundaktiviteter, med lite tur och skicklighet kanske hela dagen. Jag har också två böcker som ska läsa ut: Märta Tikkanens Rödluvan har legat här hemma alltför länge och på måndag måste den till biblioteket för att inte öka på mina böter ytterligare. Innan ni tog oss av Lisa Wingate ska diskuteras i bokklubbens möte på söndag kväll. Jag är halvvägs, så det blir spännande att se om jag hinner klart innan.

Omslaget är gjort av Henrik Tikkanen. 

torsdag 31 oktober 2019

The Beautiful Ones

Nu är den äntligen ute: The Beautiful Ones. Boken som skulle bli Prince memoarer. Ett projekt med stora, för att inte säga enorma ambitioner - precis som det brukar vara när geniet från Minneapolis jobbar. Från början skrev Prince tillsammans med författaren Dan Piepenbring men eftersom döden kom emellan är boken publicerad med Prince som författare och Piepenbring som redaktör. Ett gigantiskt ansvar att avsluta en bok av en artist som under hela sin musikaliska gärning drev berättelsen om sig själv hårt.

Ända sedan genombrottet har Prince arbetat medvetet med att odla bilden och myterna om sig själv och sitt artisteri. Koncepten har skiftat, kontrollen har varit hård och han slogs både mot skivbolag och fans för att få äga rättigheter till bilder, filmklipp och masterfiler. Kanske inte helt olik Don Quijote i vissa fall, men i efterhand konstaterats som genialiskt framsynt när det handlar om upphovsrätter och kontroll av sin konst. Men det innebar också att när han dog 21 april 2016 så fanns det så otroligt mycket oberättat om honom. Och i sorg, hyllningar och allmän förvirring om hur arvet skulle förvaltas, har det som tidigare krävdes mer än bara ansträngningar att få tag i, flödat fritt. Paisley Park har omvandlats till ett museum och tidigare icke-publicerad musik har släppts av de som förvaltar hans enorma arv i efterlämnad inspelad musik.

Förväntningar på den här boken är således enorma och ligger högst upp på min önskelista just nu. Osäker på om det blir en tidig julklapp, riktig julklapp eller helt enkelt ett impulsköp. Men den ska bli oerhört intressant att läsa och redan nu har den legat i kassakorgen flera gånger. Den här artikeln i The New Yorker gjorde inte mig mindre sugen. Det är de där pusselbitarna man vill åt, för att förstå men också för att sakna lite mindre. Så som det är med stora idoler.

onsdag 30 oktober 2019

Att läsa i mobilen

Fram tills ett par dagar sedan läste jag digitalt via appen Bluefire Reader när jag lånade e-böcker. Jag tycker den har fungerat bra i mobilen. Generellt så läser jag helst e-böcker i mobilen. Tror det är en rest sedan jag tågpendlade mycket och då var det perfekt att ha böckerna där. Det blev mycket mer läst då än om det var en fysisk bok.

Men sist jag laddade ner böcker från Malmö stadsbibliotek så fick jag information om att Bluefire Reader inte ska fungera så länge till och att det smartaste tipset var att byta till Biblio. Det är en app som jag har försök använda tidigare men inte alls klurat ut, kanske för att min förståelse för läsning digitalt var oerhört låg och otålig. Nu kändes det dock som att det var dags att byta.

Sagt och gjort, nu är Biblio på plats och det har varit superlätt att få ner böckerna i appen. Dock får jag inte bokmärkena att fungera, vilket gör att jag tappar bort var jag är i boken jämt och ständigt. Hälften av gångerna får jag upp att de inte sparats och det verkar inte som appen automatiskt kommer ihåg på vilken sida jag har läst. Något som Bluefire Reader var ganska bra på. Så jag är inte helt nöjd. Men är inget tekniskt geni heller, så jag tänker att ju mer jag använder den desto större chans att jag kommer på alla smarta knep som gör den här appen oumbärlig. Återkommer när det har skett.

tisdag 15 oktober 2019

Styr din plog över de dödas ben

I förra veckan så avslöjade Svenska Akademin vem som får Nobelpriset i litteratur 2018 och 2019. Den här gången hade jag faktiskt läst en av pristagarna. Olga Tokarczuk från Polen fick förra årets pris. Den andra pristagaren som får priset för 2019 är österrikaren Peter Handke. Men som sagt, jag blev väldigt glad över att det var en kvinna, och en ung kvinna som belönas. Boken jag läste har en av de bästa titlarna jag vet - Styr din plog över de dödas ben - och jag vet att jag sträckläste boken för ett par, tre år sedan. Jag undrar dock hur jag hittade den på biblioteket i byn, förmodligen för att omslaget och titeln gör att man måste ta upp den och titta närmare på den. Det är någon form av mordhistoria och kretsar kring en Janina som är en före detta lärare och bor ensligt på landsbygden. Hon vaktar sommarhus, översätter William Blake och är intresserad av astrologi. En natt dör hennes granne och trots polisens utredning fortsätter våldet och mördandet, tills Janina tar tag i utredningen. Tokarczuk har dock fått mest uppmärksamhet för Jakobsböckerna, och de är nog de som jag kommer att försöka läsa härnäst.

Hurra för en kvinnlig pristagare!

onsdag 14 augusti 2019

Dokumentärsommaren, del 2

Två timmar innan Demontränaren försvann från SVTPlay insåg jag att det var en dokumentär för mig. Äregirig man som gör i princip vad som helst för att få fram en tennisstjärna och samtidigt är en fantastisk tränare lät helt rätt för mig. Och Nick Bollettieri står bakom stjärnor som Agassi, Becker och systrarna Williams. Men jag orkade inte se klart den. Eventuellt för att klockan var sent, men också för Bollettieri framstår som en sådan obehaglig person. Nu såg jag som sagt inte hela, så hur den totala bilden av honom blev låter jag vara osagt. Dock blev jag väldigt sugen på att läsa Andre Agassis biografi Öppen från 2009. Gissar att den boken även diskuterar Bollettieri.

Däremot såg jag båda avsnitten av Charles Manson: Sektens hemliga filmer en sen kväll förra veckan. Drömde mardrömmar efteråt så klart, men konstaterar ändå att det var värt det. Dokumentären visar filmer som tog av några dokumentärfilmare ungefär samtidigt då morden skedde och till detta finns också berättelsen om sekten och rättegången. Dessutom intervjuas några av de som var med i sekten idag om deras upplevelser. Jag blev rätt chockad över hur vissa av dem (kvinnor) inte helt var över sin förälskelse. Jag hade förväntat mig mycket mer ånger på något vis, kanske naivt men det fanns ett stråk av att vilja fortsätta dyrka honom som jag såg. 

En något rörig dokumentär, men stundtals fantastisk och verkligen obehaglig är också Besatta av rikedom. Filmaren och fotograden Lauren Greenfield har följt några av USA:s rikaste personer och diskuterar både vad den amerikanska drömmen har utvecklats till och hur förändringen påverkar människor i och utanför landet i Väster. Begäret till pengar är omättligt för en del som ändå har precis allt. Andra försöker skapa sig rikedom genom att bygga luftslott av sig själva och sina liv. Sorgligt, men också kanske naturligt när så mycket av våra värderingar handlar om yta och hur vi framstår inför varandra. 


Björnbärsrikedom i sensommaren.


tisdag 13 augusti 2019

Dokumentärsommaren, del 1

Det kommer en tidpunkt varje sommar då jag börjar överkonsumera dokumentärer. Kanske är det när hjärnan är utvilad och redo för tyngre tittande än serier och filmer, eller är det en form av rastlöshet som också infinner sig när några veckors ledighet flutit på. Två exempel som berör musik är:

Musikerna bakom artisterna var kanske ett litet uns av bitterhet mot att inte få vara största stjärnan själv, men också fascinerande i sitt sätt att berätta om hur det är att vara avgörande för att fansen ska få rätt upplevelse men ändå inte räknas. Stort plus för att Wendy & Lisa (två av de musiker Prince arbetat med) var intervjuade.

Studio 54 var en virvelvind av discomusik, festande, glamour och kändisar. Här fanns gränslöshet och accepterande samtidigt som vissa alltid fick gå före i kön och andra hamnade utanför varje gång. För första gången berättar de som stod bakom kalaset hur framgången gav dem oändliga möjligheter med också krossade dem.

tisdag 6 augusti 2019

Toni Morrison

Den första svarta kvinnliga författaren som tilldelats Nobelpriset har gått ur tiden. Med ett språk utöver det vanliga och historier som både innehöll extraordinära gestalter och händelser gav hon röst åt de som inte hade någon. Jag visste inte att hon debuterade ganska sent, runt 40 års ålder, men visste att hon var professor i litteraturvetenskap. Jag har läste De blåaste ögonen, men när jag såg det här minnesprogrammet, blev jag sugen på att läsa mer. Det är ett imponerande författarskap.

tisdag 9 juli 2019

Gummi-Tarzan

Till helgen ska jag på kalas och känner som vanligt att bok eller böcker är den bästa presenten. Är inte helt säker på att födelsedagsbarnet håller med, men struntar i det och har satt ihop ett bokpaket med både klassiker och nya barnböcker. En av böckerna är Gummi-Tarzan som jag tyckte väldigt mycket om när jag var liten. Hoppas att den ska uppskattas och framför allt att den kommer fram i tid. Alla andra böcker ligger och väntar på att bli skickade till mig, men Kirkegaards bok saknas. Det blir spännande dagar fram till lördag alltså.

onsdag 3 juli 2019

Tjänarinnans berättelse

Jag har inte läst många böcker av Margaret Atwood, men har som många andra blivit helt uppslukade av tv-serien The Handmaid's Tale. Jag har dock bara sett två säsonger så långt, men har varit trollbunden av den. Tyvärr ligger den rätt i tiden, där verkliga inskränkningar i aborträtten - eller diskussioner om denna pågår på många ställen i världen. Det är otroligt obehagligt.

Atwoods bok är minst lika bra som tv-serien. Kanske är den lite mer lättläst eftersom jag har serien nära mig, men å andra sidan så finns det skillnader i handlingen, vilket också medför att jag måste läsa noggrannare. Som sagt är jag obevandrad i Atwoods författarskap men är sugen på att läsa mer av henne. Vad har jag inte riktigt bestämt mig för ännu - och tips tagen välkommet emot!

Superbra bok, fantastisk tv-serie men tråkigt bokomslag.

tisdag 2 juli 2019

Sommarläsningen har börjat

Åter här och med en sommar som så här långt har fått igång läsningen. Här kommer en sammanfattning av att ett gäng böcker som avverkats och som jag av olika anledningar tycker är väldigt läsvärda. Ordningen betyder inget annat än att jag kom på en bok före en annan:

Min Jin Lee/Pachinko
Har inte helt läst klart och behövde låna om den ett antal gånger. Men det är en tjock roman om Koreas och Japans historia berättat genom Sunjas livsöde. Hon föds av fattiga föräldrar i Korea, men får följa med sin man till Japan för ett bättre liv. Frågan är om det blir bättre, familjen och Sunja tvingas till stora uppoffringar. Väldigt massiv men spännande och gripande. Skulle kunna jämföras med Mobergs Utvandrarna och Invandrarna.

Nadia Hashimi/Pärlan som sprängde sitt skal
Om kvinnors situation i Afghanistan och om en flicka som får vara pojke ett tag. Det är inte helt ovanligt att flickor "görs om" för att kunna hjälpa sina familjer med ärenden, gå i skolan och på andra sätt använda pojkars frihet för att klara samhällets normer. För en kvinna som inte föder söner är det en möjlighet att få respekt. För en flicka är det en möjlighet att kunna röra sig fritt. Det är fängslande och fruktansvärt, men historien är bra berättad med två trådar som löper parallellt. Ska definitivt följa upp denna boken med De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg.

Vigdis Hjorth/Arv och miljö
Ett övergrepp som aldrig kan övervinnas, en familj som klamrar sig fast i förnekelse. Det är sårigt och upprepande och huvudpersonens svårighet att frigöra sig står helt klar för läsaren. Det är ingen lättläst bok, och den är ganska obehaglig, men ändå väldigt läsvärd. Förmodligen för att botgöring, död och det svåra med förlåtelse alltid är aktuellt hos oss, eller borde vara det.