Lucka 4: En gång 2019 som kändes

En fråga som har berört mig under året är mäns våld mot kvinnor och efterdyningarna av #meetoo. Först och främst blev jag helt golvad av dokumentären Älska mig som den jag är om Josefin Nilsson, och tycker fortfarande den är väldigt stark. Även om den har fått efterspel och kritik för att ha dragit förhastade (eller felaktiga) slutsatser och kanske också får ett efterspel. Det är bra med granskning och rätt ska vara rätt, men detta innebär också att våldet kommer att sopas undan.

När det gäller #metoo så är det helt klart att en förändringar har skett och det går inte att säga, agera eller uttala sig hur som helst. Dokumentären Rovdjuret är ett väldigt bra exempel på det. Men våldet finns kvar, och det finns också en backlash och diskussion som har gjort mig rätt så beklämd, fundersam och sorgsen. Fredrik Virtanens bok Utan nåd (har inte läst) har kommit ut och han fick oväntat mycket utrymme att ta sig in i media-Sverige igen. Söndagsintervjun gjorde en riktigt bra och kritisk intervju. Men efter rättegången mot Cissi Wallin så är det rätt så mycket fritt fram skulle jag tro.

Även om jag tycker att det är bra att vi inte får säga vad som helst om vem som helst, så kan också bli frustrerad över att utslaget i rättegången ses som att den som förlorade är helt galen och utan rätt att prata om detta. Så är det inte, och det krävs att diskussionen fortsätter för att fler ska våga både berätta och anmäla. Men debatten är minst sagt svajig. Dessutom har det stormat rejält runt den feministiska rörelsen (Gardet är ett exempel) där både oegentligheter och ett konstigt debattklimat gör att jag nästan tycker att allt blir som skånsk lera i december. Det har känts rätt hopplöst. Klamrar mig dock fast vid Nina Åkestams Feministfällan som ändå pekar ut en riktning och reder ut många viktiga begrepp och Katarina Wennstams Vargen (har inte läst än) som driver frågan mäns våld mot kvinnor vidare.