Lucka 8: Det här var 2012!

Det här året var ett svårt år och ett år som väldigt mycket handlade om min kropp. Eftersom den älskade dobermannen mådde allt sämre i sin blev det allt mindre tid till hundträning. Som en tidig medelålderskris började jag på allvar springa och på riktigt löpträna. Tre till fyra pass i veckan: långpass, intervallpass och återhämtningspass. Väldigt noga dokumenterat och hjälp med upplägg av en kunnig och entusiastisk sambo. Har aldrig varit så vältränad. Gjorde milen på en bra bit under 50 minuter och älskade känslan av att ha superkondition. När vi tyvärr fick ta det oerhört svåra beslutet att ta bort Iza sprang jag ännu mer. Innan avlivningen med så stark panik i bröstet att jag inte kunde andas, efteråt med tårar och snor i floder. Sorgen efter en älskad hund var oerhört mycket större än jag hade tänkt mig. Den påverkade allt. Dagen efter hennes död vaknade jag helt söndergråten och med det största munsår jag någonsin lyckats prestera. Samtidigt var det jag ensam som fick driva det här beslutet fram till besöket hos den oerhört vänliga veterinären som hjälpte oss. Att känna en älskad vän ta sitt sista andetag i ens famn är något av det absolut värsta jag varit med om. Men att inte vara där och vara med henne var aldrig ett alternativ. Det tog nästan ett år innan jag blev med ny dobermann, och det var av många anledningar inte självklart.

När Iza var borta fanns det ännu mer tid till löpning. Tror aldrig min kropp har varit så slimmad och musklad, men jag hade också träningsvärk mer eller mindre alltid. Kommer också tydligt ihåg att jag fortfarande såg samma fel med kroppen då som när den var något mindre tränad, inte helt friskt. Men som sagt, jag sprang på och jagade tider, hade fin pulsklocka och jämt träningskläder i tvättmaskinen. Åt mellanmål med keso! Dock missade jag styrketräningen av bål och rygg (eller hoppade helt över den för det var tråkigt). Det, tillsammans med andra faktorer (bland annat ett fall) gjorde att jag på hösten inte kunde pressa kroppen som jag brukade. Jag hade också ont i rumpan och baksidan på låret. Var helt övertygad om att det var muskulärt och sprang på. Ganska osmart, så här i efterhand, för i september fick jag ett stort diskbråck i någon av de sista kotorna i bäckenet. I akutfasen hade jag vansinnigt ont. Det enda som lindrade något var att halta omkring, så det gjorde jag mitt i natten. Grät och gick med ett vänster ben som var mer eller mindre lamt. Kunde inte stå på tå på ett halvt år, kunde bara stå eller ligga, inte sitta. Åt smärtstillande tabletter som jag mig början till magkatarr. Blev över en natt dödlig. Att ständigt ha ont gjorde mig nästan knäpp, ändå blev jag inte sjukskriven utan jobbade på, ståendes. Låg som ett kolli när jag var hemma och åt mest vitt bröd. Kände mig för första gången gammal. Efter några månader kunde jag börja simma, vilket gjorde otroligt mycket för smärta och förbättring, men större delen av hösten 2012 och våren 2013 handlade bara om smärta, rehab och krishantering. Jag är nämligen sämst på att vara sjuk.