Fackböcker i min hand

Jag är ingen fackboksläsare av rang. När jag öppnar en fackbok så handlar det nästan alltid om jobb. Just nu läser jag tre stycken på en och samma gång. Två av tre handlar om arbete och den sista mest för att jag har läst så mycket om den, och verkligen vill läsa den.

Den första fackboken är forskaren Erik Modigs Bang for the buck: kommunikation som skapar resultat. Boken har blivit hyllad och fått utmärkelser som Årets marknadsföringsbok (Sveriges marknadsförbund), så jag tycker det är helt rimligt att jag arbetandes i ett yrke där marknadsföring är centralt läser den. Det är både en översikt över alla teorier och modeller som har använts för att få människor att inspireras och faktiskt köpa på uppmaning av reklam, men också tankar om hur framtidens marknadsföring bör vara för att fungera. Det handlar om att få effekt och resultat av de insatser som görs. Jag har inte kommit långt, men än så länge förtjust i det lätta språket och konkreta sättet att driva resonemangen framåt.

Den andra fackboken på sängbordet är hjärnforskare Helena Backlund Waslings bok om beröring. Närmare: Om det livsviktiga i att röra vid varandra handlar om vad som händer i hjärnan när någon tar i oss och varför beröring är något som faktiskt är livsviktigt för att människor ska överleva. Små barn och bebisar som inte får tillräckligt med hudkontakt, närhet och beröring av sina föräldrar blir hämmade i sin utveckling. Det finns bevis för att bebisar som inte får beröring och närkontakt med en vuxen person dör. Ett hemskt exempel är de barnhem som fanns i Rumänien under Nicolae Ceaușescus regim. Många av dessa barn som vid upptäckten verkade vara födda med olika funktionshinder, visade sig i grunden vara barn som fötts friska men som på grund av för lite mat, men framför allt omtanke, beröring och stimulans hämmades oerhört i sin utveckling och fick men för livet. Fint skriven och oerhört intressant!

Den tredje boken är kanske inte en fackbok, utan mer en än debattbok. Dock är den både intressant och läsvärd. Nina Åkestam är en skarp hjärna och jag tycker hon tillför så oerhört många viktiga insikter om varför feminismen fortfarande är viktig, men också var rörelsen står idag och vad sociala medier både har tillfört och hämmat rörelsen. Jag är ungefär en tredjedel in i Feministfällan, men är övertygad om att den kan göra stor nytta för alla som vill kalla sig feminister och alla som inte vill se som feminister. Men jag tror det är viktigt att vi diskuterar både frågorna om jämställdhet och den så kallade rörelsen utifrån de perspektiv Nina Åkestam tar upp. Det kommer åtminstone att göra debatten mycket mer konstruktiv än vad den tyvärr i många fall är idag.

En inställd konsert

Igår skulle jag dragit till Köpenhamn med min syster för att gå och se BANKS. Nu blev det inte så av olika anledningar, alla tråkiga, men jag vill ändå tipsa om riktigt bra musik. En artist jag inte hade upptäckt själv, så är glad att det finns hjälp och support att få från omgivningen, i det här fallet min syster. Annars är en av de allra bästa sakerna med tjänster som Spotify och Tidal är att det är så lätt att hitta ny och bra musik. Jag har säkert tjatat om det tidigare, men ovanstående har gjort att jag lyssnar på så mycket musik jag aldrig hade hittat annars. Gillar det skarpt.

Serietittandet i november

November är en årets tristaste månader tätt följd av februari. De här månaderna kräver en hel del bra serier för att jag ska orka med. Det bästa blandningen är nog både lättsmält och allvar. Helst inte för långa avsnitt, eller så är det bara jag som börjar blir helt snuttiferad och inte klarar koncentrera mig mer än en halvtimme. Fast jag tror inte det. Det handlar nog lika mycket om att det känns mentalt bättre att bränna en halvtimme istället för en timme när Netflix kommer fram som ett recept på snabb avkoppling och vila. Här kommer i

Tredje säsongen av Atypical var nästan lika bra som de två tidigare. Något avsnitt som hade lite väl lågt tempo, men annars en av mina favoriter. Finns på Netflix.

Hjärtats vägar är mys från Australien där alla är lagom snygga, elaka, dumma och smarta. Huvudpersonen är en manlig extremt skicklig kirurg och läkare som inte kan ordna upp sitt liv och det finns en hel del kvinnor som vill älska honom. Han fixar en skandal och blir hemskickad från Sydney till den lilla läkarstationen i sin hemstad på vischan. Runt honom kretsar en hyfsat komplicerad familj med tillräckligt intressanta karaktärer för att jag ska vara inne på tredje säsongen utan att riktigt kunna förklara hur det går till. Finns på SVTPlay.

Många har hyllat Unbelievable  och det med rätta. Om våldtäkt med fokus på kvinnors upplevelser, skildrat med kvinnliga skådespelare och med minimalt med våldsscener och objektifiering. Dessutom bygger serien på verklighetsbaserade händelser. Spännande, upplyftande och extremt bra skådespelare. Finns på Netflix.

Om bortglömda författare

John Williams Stoner och Sylvia Plaths Glaskupan är två exempel på böcker som publicerats igen eller publicerats för första gången efter författarens död och på andra försöket blivit en stor succé. Sydsvenskan skrev igår en lång och bra artikel om detta fenomen och förlagens jakt på att hitta bortglömda romaner. Det är fascinerande att tänka att tid och plats kan avgöra ett mottagande och även rätta en kanon. Stoner fick ett minst sagt ljummet mottagande 1965 men blev stor andra gången den gavs ut. Det måste vara en bra sak att intresset för det bortglömda finns kvar och att det finns människor som ser till att vi får en andra chans även när det gäller författare och oupptäckta konstverk. Kanske är det extra svårt idag, men inte desto mindre viktigt. För övrigt kan jag rekommendera både Stoner och Glaskupan. De förtjänar båda sina platser som vällästa och uppmärksammade verk.

Bloggåret 2019

Konstaterar att jag i alla fall dubblerat inläggen under 2019 jämfört med 2018. Men mycket mer än så är det inte. Jag kan nog knappast kalla mig bokbloggare men jag har sett andra bokbloggare, både otroligt mer skickliga och uthålliga, fundera över bokbloggande. Det blir allt mer så att boktipsen läggs på Instagram och själva bloggen kanske tappar i betydelse. Jag gillar personligen båda kanalerna, men Instagram är en mer ögonblicksinspiration. Det ger snabbt en titel och en bild av boken. Jag lägger ganska ofta upp lästips i mitt lilla flöde. Men trots allt: På en blogg finns fortfarande mer utrymme och möjlighet att resonera kring innehåll, karaktärer och språk. Jag skulle gärna se mer av det, men känner kanske också att jag borde bidra mer. Kan som sagt inte skryta med så många inlägg. Men jag gillar verkligen de som bokbloggar mycket och långt och ofta. Hoppas att de orkar även nästa år.

Innan ni tog oss och en födelsedag

Jag hann inte läsa ut Lisa Wingates Innan ni tog oss till bokklubben i söndags. Eller rättare sagt, jag orkade inte. Min söndag gick istället till att gå upp i ottan, köra långt och tävla hund i ösregn för att sedan köra långt hem igen. Är supernöjd med vapendragarens prestation, men när vi var hemma igen var orken och läslusten borta. Så idag blev jag klar med boken. Den bygger delvis på sanna upplevelser som rör den stora barnskandal som ett barnhem i USA stod för under väldigt många år. Tennessee Children's Home Society i Memphis och föreståndaren Georgia Tann rövade i princip bort barn som sedan adopterades bort. I boken beskrivs ett fall som inte kan ses som sanning, men som ändå ger bra bild om vad allt handlade om. Övergreppen och barnens historia är fruktansvärda, men boken som sådan rätt trist. Det är förvisso lättläst, men också ganska ointressant med en rätt lam kärlekshistoria. Det enda som drev läsningen för mig var sanningshalten och att det var en bokklubbs bok, och det räcker nog inte när man tittar på helheten.

Läste boken i Biblio. Fortfarande en app jag inte helt är överens med.

Annars funderar jag mest på att jag borde äta prinsesstårta idag. En kollega, chef och vän har födelsedag idag. Sedan ett par år tillbaka är hen inte kvar i den här världen, men prinsesstårta var en given sötsak när hens födelsedag var på tapeten. Det är väldig väldigt synd att den inte är det fortfarande. Eller att hen inte blev äldre än 49.

Alla helgons dag med Märta Tikkanen

Igår Allhelgonaafton och idag Alla helgons dag. Halloween var det enligt min kalender i torsdags, men firas knappt i min lilla by. Jag är dock ej en chansande person, så för säkerhetsskull finns det godis i skafferiet. Om någon dyker upp och vill knacka på trots en vrålande svart hund på andra sidan dörren ... I mitt flöde är det dock all in på Halloween och det är fascinerade att se hur en helt ny tradition har växt fram de senaste fem åren. Dock verkar den inte ha konkurrerat ut traditionen att tända ljus för dem vi förlorat och saknar. Det är fint att båda högtiderna får vara med.

Min helg blir både en helg i stillhet och en i absoluta maxfart. Idag står inköp av ny tvättmaskin på schemat. Obotligt tråkigt, men nödvändigt - utan en tvättmaskin stannar det här hushållet rätt snabbt - trots att vi inte är så många. Imorgon blir det hundaktiviteter, med lite tur och skicklighet kanske hela dagen. Jag har också två böcker som ska läsa ut: Märta Tikkanens Rödluvan har legat här hemma alltför länge och på måndag måste den till biblioteket för att inte öka på mina böter ytterligare. Innan ni tog oss av Lisa Wingate ska diskuteras i bokklubbens möte på söndag kväll. Jag är halvvägs, så det blir spännande att se om jag hinner klart innan.

Omslaget är gjort av Henrik Tikkanen.