Olikhetsutmaningen: svart och vitt

Veckans utmaning från Enligt O handlar om svart och vitt. Tolkningen är öppen, men den kan stå för tudelningen i vårt samhälle. Kanske också världen. Och så här dagen efter ännu ett terrordåd (London), så känns som om det finns starka krafter som drar människor isär. Trots att det borde vara så mycket som binder oss tillsammans. Med SVTPlays sändning från minneskonserten One Love Manchester med rungande och kärleksfull allsång i bakgrunden tänker jag så här om svart och vitt:

Sydafrikanske André Brinks Ut ur mörkret var en riktig ögonöppnare för mig när det handlar om rasism och olika sätt att betrakta svart och vitt hud. En torr vit årstid är också väl värd att läsa om när värderingar, sanktionerade av ett samhälle, ställs på sin spets. En kvinnlig kollega till Brink, Marlene van Niekerk, gör ungefär samma sak i Agaat. Här är det två kvinnor, en vit och en svart, som binds samman i ett fascinerande beroende och oberoende där kön och hudfärg avgör livet. 

Två nattsvarta filmer, eller det var åtminstone så jag upplevde dem när jag såg dem, är Lilja 4-ever av Lukas Moodysson och Zigenarnas tid av Emir Kusturica. Båda handlar om kriminalitet och utsatthet med helt olika uttryckssätt. Där den ena lyfter utsattheten med hjälp av en realism som det inte går att värja sig mot, tar den andra till dröm och magisk realism. Båda greppen fungerar extremt bra. Kusturica har även regisserat Svart katt, vit katt en livfull, glad och galen film där kärlek och hopp alltid vinner. Jag vill tro att det är sant.