Glöm mig

Alex Schulmans bok Glöm mig är en bok om ett barn som saknar sin mamma. Ett barn som längtar efter trygghet men som ständigt har försökt orientera sig i ett väldigt osäkert liv. Det är också en uppgörelse med mammans drickande och alkoholism, en sjukdom som präglat större delen av hans och familjens liv.

Det är inte Schulmans första bok. Han har bland annat släppt en bok om sin pappa Skynda att älska och sin fru Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött. Men Glöm mig är den vassaste. Den intressantaste. Kanske för att den innehåller mest sorg och mest konflikt. Men också för att det finns ett kvinnoporträtt bortom sjukdomen. Det anas mest, men jag skulle gärna vilja veta mer om vem Lisette Schulman var. Varför det blev som det blev.

Och jag vill inte veta det för att morfar var den berömda Sven Stolpe. Utan för att det är så lätt att det blir fel när man växer upp. Hur väl ens föräldrar vill, så är det så lätt att allt välter på grund av nycker, viljor, oförstånd, sjukdomar eller annat bagage som alla människor har med sig och tvingas bära. Boken är lätt att läsa, men det är inget lätt ämne och Schulman är nästan jobbigt transparent. Det gör han väldigt bra - och i den era av självbiografisk litteratur som är populär just nu är han nog en av de skickligaste.

Trump och McFarlane

Läste den här artikeln om Trump, skriven av hans före detta PR- och kampanjstrateg. Blev trots att allt förvånad, och sedan återigen rädd. Jag hoppas verkligen inte Trump är USA:s nästa president. Det osar både hybris och okunnighet från hans Twitter-konto och Stephanie Cegielski bekräftar bilden.

För att lugna nerverna började jag läsa You had me at hello på tåget hem. Jag tror inte att titeln är från filmen Jerry Maguire, men det återstår att se. Så här långt verkar McFarlanes bok lovande smart. Och jag kanske måste ta och se om filmen?