Olikhetsutmaningen: ute och inne

Enligt O har varje vecka en Olikhetsutmaning. Den här veckan handlar det om orden ute och inne. Det går att se utmaningen utifrån betydelsen plats, men också utifrån vad som är populärt eller inte. Jag tänkte försöka mig på ett inlägg kring detta:

INNE
Först tänkte jag på Room av Emma Donoghue där Jack och hans mamma hålls inlåsta. Jacks mamma blir kidnappad och föder Jack ensam i sitt fängelse, ett ljudisolerat rum bakom garaget i trädgården. Hela Jacks verklighet består av 10 kvadratmeter och när boken börjar är han i fem-sex års åldern. När mamman iscensätter Jacks död så att han kan ta sig ut och hämta hjälp, blir krocken stor. Och om den handlar stora delar om boken. Jag tyckte så där om boken, men just perspektivet på vad som händer med ens uppfattning av världen när du inte känner till något annat än en väldigt liten yta, är intressant.

UTE
Här tänkte jag på Jag lät dig gå av Clare Macintosh där huvudpersonen försöker fly från sorgen att ha förlorat ett barn. Hon hamnar i en isolerad by vid den walesiska kusten och försöker börja om. Här börjar hon ta långa promenader längs stranden, men börjar också skriva ord i sanden som hon fotograferar. Bilderna säljer hon sedan via internet. Stranden ger henne en ny möjlighet som konstnär, men det är också på den hon hittar en hund som i sin tur leder henne till en ny kärlek. Många viktiga ledtrådar till historiens upplösning utspelar sig på stranden.

Själv är jag en kontorsråtta och är extremt mycket inomhus under en arbetsdag. Kvällarna är annorlunda, då är jag nästan alltid ute en timme med hunden. På helgen blir det ännu mer. Minst en dag går till hundträning och då är jag i skogen sju-åtta-nio timmar; i novemberregn eller som idag majvärme.

Vitsippor och 16 grader varmt. Händer inte i november.

Matsäck. Mycket viktigt vid utevistelse längre än två timmar.

On the road

Vapendragaren och jag är på träningsläger. Fyrtio mil upp till Vätterns strand i den skog som kallas Sjumilaskogen. För oss är det ett äventyr. I en välbärgad värld med få risker. Och när jag ligger där på motorvägen i cirka hundratio så tänker jag på att jag aldrig riktigt förstod varför On the Road är en sådan fantastisk bok. Jag förstår att greppet och sättet att skriva är unikt. Men historien och personerna. Jag tänkte då och även nu att de var sådana som bara tar och tar och aldrig liksom tar ansvar. Jag såg aldrig det romantiska. Bara det som som skadar.