Paket från en brevvän

Ett av mina bästa beslut tog jag redan som tonåring. I åttan fick vi som en del av undervisningen i engelska signa upp för brevvänner. (Ordet beslut här kan eventuellt vara lite missvisande. Min engelsklärarinna var ingen man direkt förhandlade med.) Nåväl, jag fick en brevvän från Bakersfield, Kalifornien, USA och det var ett av mina bästa beslut att jag fortsatte att skriva. Hon skickade nämligen det första brevet. Att skriva brev gjorde inte bara underverk för min engelska. Det gav mig en vän för livet. Åtskilliga brev passerade Atlanten mellan oss innan vi tappade bort varandra i tjugoårsåldern. Då och då försökte jag sedan via internet att hitta henne. Skickade också ett brev hem till hennes föräldrar, men sedan blev det inte mycket mer. Tills för två år sedan när jag fick en ingivelse och provade LinkedIn. Och där var hon! Sedan dess är ordning återställd, men nu använder vi mejl. Dock exploderade den där brevvänskänslan i förrgår när jag fick ett stort paket från Boise, Idaho, USA. Lyckan hos både mig och vapendragaren visste inga gränser.

Ett av det största paketen jag har fått med posten.

Någon är så sjukt nöjd över en pipande skunk.

Mycket gott! Och ekologiskt.

Glaserade hundkex. Att det ens finns.

Här skrev jag mer om världens bästa brevvän.

Kalle och Hobbe och Robin

Operation rensning av hem har startat - en perfekt men tråkig aktivitet när den fyrbenta kompisen är ålagd stillhet och korta koppelpromenader. Jag har därför ägnat mig åt att städa ut och slänga gamla papper. Mycket blir skräp ganska snart, men några guldklimpar hittade jag, om inte värda att spara så att reflektera över, bland annat en urklippt serie med Kalle och Hobbe.

Jag hade faktiskt helt glömt bort dessa två tecknade favoriter. Och att jag även har ett album med dem i bokhyllan. Och att det inte är vilket album som helst. Weirdos from another planet! fick jag från Robin, min brevvän från Bakersfield, Kalifornien, USA som en julklapp eller kanske födelsedagspresent. Vi skrev till varandra från och med när jag gick i åttan på högstadiet till något år in på universitet, då jag (eller vi) tappade bort varandra. Jag kan säga att jag har henne att tacka för min fyra i engelska i nian och även gymnasiet. Från att ha ett väldigt stolpigt språk lossnade det otroligt mycket av att jag tvingades till att prova, prova och skriva, skriva. Och vi hade väldigt roligt när vi diskuterade hästar, musik (hon Police - jag Prince), böcker och killar. Det är skönt att veta, och jag är glad att jag fick den kunskapen via brevskrivandet - att trots att våra liv såg helt olika ut, hade vi så mycket gemensamt - även humor - båda två gillade Kalle och Hobbe.

En skatt hittad i byrålådan.

Alltid en egen tolkning av verkligheten.

Jag åkte till och med och hälsade på henne sommaren mellan ettan och tvåan i gymnasiet. En av mina allra viktigaste resor som började med ett fruktansvärt nervöst telefonsamtal hem till Robin för att bestämma datum för resan. Jag var så rädd när pappa vinkade av mig på Kastrup att jag nästa grät. Sedan grät jag när jag skulle hem. Däremellan hann vi med Bakersfield, Dr Pepper, Drive-in-movie, San Fransisco, 4th of July, Mammoth Mountains, Disneyland - jag glömmer aldrig hur generösa hela familjen var och hur kul alla tyckte att det var att jag kom och hälsade på dem. Undras vad hon gör nu och vilket liv som är hennes. Det minsta jag kan göra är att spara Kalle och Hobbe.