Binchy och bra musik

Jag har visserligen knappt hundra sidor (e-boksidor) kvar av Maeve Binchys Vinter i drömhuset men jag kommer att läsa dem alla. Trots det tvivlar jag på att boken kommer att rädda sig. Jag såg framför mig en gripande och lättsmält bok när jag laddade ner den. Riktigt bra underhållning, så som så många andra tycker att Binchys alster är. Men jag är ledsen, för det här fungerar inte alls.

Vinter i drömhuset är en väldigt löst sammansatt historia som kretsar kring Chicky och det hotell hon restaurerar i sin avlägsna irländska hembygd efter att ha återvänt från många års utlandsvistelse i New York. Det handlar om Chicky, gästerna och de som tillsammans med Chicky driver hotellet. Och det är så tråkigt, så enkelspårigt och inte alls speciellt trovärdigt. Det går snabbt i händelserna och ingen person blir för mig verklig. Trots att det inte saknas problem, komplikationer eller invecklade relationer. Jag ser att den är lättläst, men språket är klumpigt och känns forcerat. Blev oerhört besviken, men också konfunderad. Vad det är jag inte förstår? Miljoner andra älskar Binchys böcker. Jag gör det inte.

I övrigt har jag idag lyssnat både en och två gånger på ett genialiskt album som fyller 30 år idag:



Sign 'O' The Times har givetvis uppmärksammats och jag har hittat mycket bra läsning i dagens flöde (en anledning till att älska internet). Här, här och här är tre fina texter. Läs och lyssna!

Imre Kertész är alltid viktig

Jag läser i DN att Imre Kertész inte längre är. Nobelpristagaren och skildraren av Hitlers koncentrationsläger fick uppleva lägren från insidan som femtonåring. Mannen utan öde kom 1975 och är, eller var, hans debutbok. Alla borde läsa den. Den är en viktig bok i arbetet med att bevara den historia som aldrig får hända igen, och det är en bok i mästarklass. Jag skrev om den här.