Återstoden av dagen

Det var lite svårt att läsa Återstoden av dagen utan att tänka på Anthony Hopkins och Emma Thompsons insatser i filmatiseringen av boken. De dök upp allt som oftast på näthinnan under läsningen. Ibland i specifika scener, men också som porträtt. Jag såg även Mr Stevens (Anthony Hopkins) pappa framför mig flera gånger och minns den där scenen när han inte klarar av att bära serveringsbrickan längre. Det var en film som satte sig fast hos mig. Inte bara för att det är en berättelse om ett konstigt arbetssätt och förhållande mellan arbetsgivare och anställd i på de rika herrgårdarna utan också det offer som Mr Stevens gör utan att förstå det.

Mr Stevens ser allt med synvinkel utifrån arbetet och begreppet "värdighet". I det ligger i princip att utplåna sig själv och sitt väsen till förmån för andra. Och det innebär att han missar mycket i sitt liv utan att han ens förstår att det är en stor orättvisa. Det grep mig när jag såg filmen, och det grep mig igen när jag läste boken. Boken är som vanligt bättre än filmen, men filmen är inte långt efter. Skildringen av att låta allt i livet bero på någons annans vilja och uppfattning blir väldigt starkt, både i filmen och i boken. Men kanske blir Mr Stevens oförmåga att aldrig kunna formulera sin egen vilja och använda arbetet som en mall för alla samtal lite tydligare i boken. Den är skriven som en inre monolog, eller ett slags brev till en tänkt läsare, och det gör att man kommer Mr Stevens sätt att resonera lite närmare i boken än i filmen. Jag uppskattade det greppet mycket, trots att jag annars kan bli lite uttråkad när det bara handlar om en röst genom en bok.

Jag hoppas på att läsa mer av Kazuo Ishiguro. Han levererar ett fjäderlätt språk genom hela boken och det är en behaglig miljö att vara i som läsare. Det gör den väldigt lättläst, men adderar också en fin stämning till de tunga och sorgliga diskussion som huvudpersonen för med sig själv och andra karaktärer. Det är spontant en av de mest lättlästa nobelpristagare jag har läst, och det är nog en bra sak. Om Ishiguro är ett bra val som pristagare till Nobelpriset kan jag inte säga efter att bara ha läst en bok, men det lovar väldigt gott för mig personligen.

En norsk kärlekshistoria från medeltiden

Norge är kanske just nu mest känd för Skam när det handlar om drama, kärlek, ungdom och identitet. Men det finns ju så mycket mer hos norrmännen att hämta. En är serien om Kristin Lavransdotter, skriven av Sigrid Undset. Första delen är Kransen som kom 1920. Det var inte så länge jag läste den och vill man ha läsning full av kärlek och dramatik så är finns det inget att tveka på. Serien gav Undset Nobelpriset i litteratur, bland annat för sitt sätt att skildra livet och villkoren på medeltiden.

Kristin kommer från en välbärgad släkt, men det är ändå väldigt viktigt vad hon gör för gifte. Det är en möjlighet att skaffa sig makt, rikedom och säkra släktet för framtiden. Men Kristin som verkar vara ganska fritt uppfostrad blir hett förälskad i fel man. Han har ett förflutet som inte är fläckfritt. Och, eftersom heder är en viktig aspekt av hur ens status som kvinna är på bröllopsmarknaden och allmän syn på familjen, är förälskelsen dubbelt fel. Synen på kvinnan, frågan om heder och den ekonomiska aspekten på giftermål är väldigt väl dramatiserat. Och livet på medeltiden är skildrat trovärdigt och intressant. Det är en ganska lätt och rakt på prosa som ger mycket utrymmer för karaktärernas personligt. Jag kommer definitivt att fortsätta med de två resterande delarna.

Aleksijevitj i min bokhylla

För ganska många år sedan, cirka 15, prenumererade jag på Ordfront. En bra tidning för övrigt. Men genom tidningen kunde man köpa böcker. Det kan ha fungerat som en bokklubb där man måste säga till för att inte få hem boken för köp, men jag är inte säker. Några böcker köpte jag i alla fall, vare sig jag ville det eller inte. Idag hittade en av dem. Och blev väldigt förvånad.

Jag har tydligen haft en nobelpristagare i hyllan utan att veta om det. Nu vill jag gärna tro att jag medvetet visste att det här var en viktig författare på väg att bli prisbelönt i framtiden. Men förmodligen var det lite annorlunda. Oavsett, Förförda av döden (1998) är en samling av Svetlana Aleksijevitjs bästa reportage från tidigare böcker. Ett exempel är Bön för Tjernobyl. Ett annat är Kriget har inget kvinnligt ansikte. Den senare har jag läst och tyckte väldigt mycket om. Kanske är den årets läsupplevelse så här långt. Den finns i alla fall kvar på ett sätt som få böcker har gjort det här året. Jag hoppas att jag hinner läsa även den här i år. Den verkar kunna ge bra översikt över hennes reportagestil. På baksidan kan man läsa om "reportagets mästare", så det lovar ju mer än gott.

En juvel i bokhyllan kan se ut så här.

Imre Kertész är alltid viktig

Jag läser i DN att Imre Kertész inte längre är. Nobelpristagaren och skildraren av Hitlers koncentrationsläger fick uppleva lägren från insidan som femtonåring. Mannen utan öde kom 1975 och är, eller var, hans debutbok. Alla borde läsa den. Den är en viktig bok i arbetet med att bevara den historia som aldrig får hända igen, och det är en bok i mästarklass. Jag skrev om den här.

Kriget har inget kvinnligt ansikte

Så fort det var klart att Svetlana Aleksijevitj fick nobelpriset laddade jag hem Kriget har inget kvinnligt ansikte. Och sedan har jag läst några sidor så ofta jag har kunnat och orkat. Det är ingen lustfylld bok direkt, men den är fängslande på så många sätt. Den handlar om de ryska kvinnornas bidrag i andra världskriget - som läkare, sjuksystrar, tvätterskor, spanare, partisaner, kavallerister och fältsoldater. På alla platser har de funnits och krigat och försakat allt. Men ingen har brytt sig om deras historia, ingen har tyckt att det var något att berätta om. Den som berättade att hon hade varit krigsplacerad hade sämre möjligheter att bli gift. Den som inte längre kunde se röda färger för att de påminde för mycket om blod fick skämmas i det röda efterkrigstidens Sovjet. Att kvinnor kan döda och strida lika bra som män ska det pratas tyst om, precis som det höga pris alla människor fick betala under de åren i krig. Förutom Svetlana Aleksijevitj då - i något slags intervjuformat växer bilden av kriget fram och kvinnornas deltagande tar plats. Boken grundare sig på runt 800 intervjuer och boken är en stark kör av röster med sin individuella berättelser om kriget. Nu har jag bara några sidor kvar, men är mycket nöjd med att jag svepte upp första sidan. Hoppas att fler gör samma sak.

Tranströmmer

Jag läser inte dikter, poesi eller lyrik så ofta. Men när jag gör det, tycker jag nästan alltid att det är givande. Och det behöver ju inte vara så svårt - jag hoppar glatt mellan sidorna i de samlingar jag ändå äger och har nog aldrig läst från pärm till pärm. Det kanske är vanhelgande för konsten, men oftast fungerar det utmärkt för mig. Tranströmers Samlade dikter 1954-1996 fick jag som vanligt av min före detta svärfar i julklapp. Tomas Tranströmer fick ju Nobelpriset i litteratur 2011. Och utan att kunna för mycket om vilka dikter som bör kvalificera sig för ett sådant pris, så tycker jag ändå att han är väldigt värdig. Det går inte annat än att bli imponerad av hans sätt att behandla språket, och det tänker jag på varje gång jag slår upp en sida i den här samlingen.

Geniet Tranströmer och hans öga, som en mobil och bokomslag ser det.

Martha och min arbetsseger

För ett par år sedan köpte jag första boken i Doris Lessings serie Våldets barn - den heter Martha. Serien omfattar fem böcker och låter läsaren följa en ung kvinnas väg genom livet. Och det är inte vilken kvinna som helst. Martha växer upp i Sydrhodeisa på en enslig farm mitt emellan hennes mors frustration och hennes fars uppgivenhet. Martha läser och ifrågasätter - allt från synen på svarta till giftemål, arbete och målet att vara älskad. Hon är 19 år, det är år 1939 och hon gör det mesta man kan göra för att få konventionen att förfasa sig. Förvisso gifter hon sig, men hon lämnar också man och dotter för en rastlös längtan om något annat. Hon söker frihet men snubblar sig fram på vägen och hamnar i ständiga återvändsgränder på grund av att hon är kvinna och på grund av att hon är envis. Jag har tagit mig igenom seriens alla delar - och det är jag oproportionerligt stolt över. Det är nämligen en arbetsseger. Och den betyder så mycket för mig, för Martha och Lessing är värda att kämpa för.

Första boken var lätt, andra Bra gift likaså, men de andra tre (En fläkt av stormen, Instängd, Staden med fyra portar) var bitvis svåra att läsa. Det är långa resonemang, mycket politik och intensiva texter. Ändå är jag galet glad att jag gjorde det eftersom Lessing även skildrar omvärlden genom Martha, och då inte bara händelser - utan idéer, strömningar och omvälvningar från andra världskriget och fram till hur hon såg år 2000. Hon tar upp frigörelse, sexualitet, barnuppfostran, krig. Böcker ska ha självbiografiska inslag, men främst är det ett magnifikt kvinnoporträtt. Martha är en person som jag kände med, ville väl, men också blev bitvis trött på och arg på - ändå förstår man hennes kamp att ta sig hur alla märkliga bojor som hon som kvinna fastnar i; alltid beroende, alltid beredd att slåss för sin sak, alltid ombedd att ta hand om andra.

Lessing gick bort förra året, men hennes författarskap kommer att leva väldigt länge. Och jag hoppas att många har lust att att träffa Martha, just för att hon inte liknar någon gestalt man hittar i chicklitt eller i deckare. Hon är så väldigt mycket mer, och hon är en person man kommer i håg. Böckerna i Våldets barn hittar man enklast på bibliotek (ännu en anledning att älska bibliotek, bokhandlare har inte allt hemma.).

Kuriosa:
Bland annat såg det ut såhär då när jag och gamla hunden läste Lessing.
Kan också rekommendera det här klippet när Lessing får veta att hon har fått Nobelpriset år 2007.

Gillar Lessings blick och serien Våldets barn!

Det svämmar över av Coetzee

Jag åker om en och en halv vecka väldigt långt söderut och landar i Johannesburg, Sydafrika. Det är inte slutdestinationen för resan, men det fick mig ändå att fundera över Sydafrika och litteratur därifrån. Linda och bokbloggen Enligt O tog upp just detta land för några dagar sedan, och av de författare hon nämner har jag läst André Brink och JM Coetzee. Och av den senare har jag läst en hel del. Faktum är att han är den nobelpristagare som jag har läst mest böcker av. Det är nog också den författare jag har flest böcker av i bokhyllan, nästan som en liten samling.  Visserligen endast i pocket, men jag gillar ju det formatet.

Men om jag ska försöka summera min läsupplevelse av Coetzee så här långt: Den fantastiska Onåd men också Pojkår och Ungdomsår är mycket läsvärda. Jag tycker så mycket om dem, och de skildrar uppväxt på ett helt igenom trovärdigt sett - författaren växer med gestalten och språket ändrar sig försiktigt mot den ålder som skildras. Det är inte helt enkelt, och jag tycker ofta uppväxt och barndomsskildringar är en svår sak att få till när man är ett vuxet skrivande jag. Det verkar vara svårt att återvända till barndomen, men Coetzee gör det bra (nobelpristagare som han är). Jag tycker han är lätt utan att vara enkel och det är inga tjocka böcker att ta sig an. Däremot får man en hel del att fundera på - speciellt Onåd som diskuterar både moral och etik.

Kanske tyckte jag att Historien om Michael K var lite svårare. Samtidigt gick den ännu längre in i problematiken kring Sydafrikas forna politiska system (apartheid) och stämningen kändes svart genom större delen av boken. Kvar i bokhyllan som jag inte har hunnit med ännu är Mästaren från Sankt Petersburg, och kanske är den jag packar när det blir dags att samla ihop allt jag behöver ha med mig på resan. Det går ju inte att åka utan bok.

Ett regn av Coetzee.

Skattsökaren

Min före detta svärfar och jag har haft många fina bokdiskussioner tillsammans, och han hade den goda vanan att alltid ge mig årets nobelpristagare i litteratur i julklapp. (En presentidé värd att sno - och jag har uppskattat den väldigt mycket.) Men det därför har jag Skattsökaren av J.M.G Clézio i bokhyllan. En bok om paradis, sökande, desperation och den där idyllen vi alla längtar efter. Vissa av oss når den, andra hittar den aldrig.

Det är faktiskt en rätt sorgsen bok. Jag uppskattade mest skildringen av paradiset Mauritius, där berättelsen tar sin början, som skildras helt annorlunda än i en resekatalog, men inte desto mindre verkar vara en fantastisk plats. Kanske berodde det på att det var smällkall vinter när jag läste den, eller så finns det något i kombinationen söderhavsö och en bortglömd skatt. För det är ju den som huvudpersonen ägnar sig åt att nå efter att hans familj har splittrats och han ärvt en skattkarta.

Jag tror att det är en bra bok om man är intresserad av Clézios författarskap eftersom den handlar till viss del om hans farfar. Jag tycker den var väl värd att läsa, men är inte helt säker på att det blir fler Clézio-böcker för mig - inte i det närmaste i alla fall.

Drygt 300 sidor hav, skatt och öar. Och mycket mer!

Var beredd många naturskildringar.

Ett inlägg som borde vara långt

Gabriel Garcia Marquez har gått bort och jag borde skriva ett lång inlägg om hur Hundra år av ensamhet och Kärlek i kolerans tid har påverkat mig. För de har de. Men jag är helt slut i kroppen och knoppen efter en lång påskdag i hundens tecken. Så läs gärna den här artikeln om en stor författare och skutta i väg till biblioteken och låna hans böcker. Han är så väldigt värd det.

Äntligen

Då var det dags för Tomas Tranströmer. Sedan i början av 90-talet har han varit en ständig kandidat till Nobelpriset. 2011 fick han det. Kultursverige verkar tycka det är ett helt korrekt val, utom Guillou, som tar upp fadäsen från 1974 när Martinson och Johnson fick pris (trots att de satt i Akademin). Jag förstår väl inte helt Guillous resonemang här, en svensk författare borde teoretiskt sett kunna hålla världsklass. Det har väl inget att göra med tidigare utnämningar? Och övriga landet ser Tranströmer som den internationellt erkända poet han är, och alltså en värdig vinnare. Om jag har läst honom? Inte ännu, men ser fram emot att stifta bekantskap med metaforernas mästare.

Repris

Jag rekommenderar verkligen Llosas föreläsning. Det var väldigt, väldigt bra. Jag måste läsa mer. Alla måste läsa mer. Det blir en bättre värld då.

Bara så att jag inte glömmer det

Ikväll när jag kommer hem från jobbet ska jag läsa det här:

Mario Vargas Llosas nobelföreläsning

Det är bara att skriva ut och njuta!