Klassikerkalendern - lucka 14

Enligt O skrev den sjätte december om Andars hus och Isabelle Allende. Det är en fantastisk bok, men mitt val när det handlar om Sydamerika och magisk realism är Det gröna huset av Margos Vargas Llosa. Den slog undan benen för mig när jag läste den (eller tog mig med storm - förmodligen satt jag eller låg och läste) i sin vindlande otroliga historia som ändå går ihop på slutet. För de är den fantastiska flätningen av de olika ödena som i mina ögon gör det här till en klassiker. Min syn på Llosa har kanske förändras något sedan jag läste boken för mer än tjugo år sedan. Det finns chauvinism som jag nog inte uppfattade då, men som kanske är känsligare för idag. Jag försökte exempelvis läsa Bockfesten, men klarade inte riktigt ut det. Ändå är det ett författarskap värt att fördjupa sig i, och ska man välja en bok av en sydamerikansk författare så rekommenderar jag nog Det gröna huset före den välkända Hundra år av ensamhet av Gabriel Garcia Marquez (hans Kärlek i kolerans tid är till exempel mycket bättre). 

Narcos, Cocaina och Hundra år av ensamhet

Jag såg Narcos för inte så länge sedan; Netflix egenproducerade serie om Paoblo Escobar och kokainet i Colombia. Ja, det är extremt våldsamt, men det är också välgjort, välspelat och sevärt. Även om allt kretsar kring Escobar så handlar serien egentligen främst om Steve Murphy och Javier Pêna, två DEA-agenter från USA som med Colombias militär, amerikanska CIA och konkurrerade knarkkarteller jagar efter den genialiske, högmodiga och brutala Escobar. Serien ska grunda sig på faktiska händelser, vilket den fått viss kritik föratt den inte gör, men för mig känns den genuin. Främst gillade jag skildringen av Escobars mamma och hans fru. Deras kärlek och blinda tro var fascinerande och genom hela serien så finns det väldigt många fina porträtt av människor som drabbas olika hårt av kokainets framfart. Det är seriens främsta styrka.

För kokainet lämnar ingen oberörd. Faktum är att 70 procent av allt kokain som konsumerats i världen det senaste decenniet har haft samma källa: Colombia, ett av världens vackraste men också våldsammaste länder. Den som vill ha mer bakgrund till den problematiska värld som kokainet har skapat, och få en både bredare samt mer nyanserad av landet i sig än vad Narcos erbjuder, så är Magnus Lintons Cocaina – en bok om dom som gör det – väldigt läsvärd. Boken är från 2010 och nominerades till Augustpriset som bästa fackbok 2010. Jag tror dock inte den vann. Men jag läste den en sommar för några år sedan och kunde inte släppa den. Det är en välskriven och spännande reportagebok som inte blundar för nyanser eller förminskar den komplexa struktur, både politisk och kriminell, som ligger bakom dagens knarkhandel.

Och för den som vill bekanta sig med magisk realism och Colombias litteratur, ska så klart läsa Hundar år av ensamhet eller Kärlek i kolerans tid. Båda är skrivna av nationalförfattaren Gabriel García Márquez som fick nobelpriset i litteratur 1982. Jag har läst båda, älskade båda, men vad jag minns så tyckte jag bäst om Kärlek i kolerans tid. Det är böcker att försvinna i och uppslukas av där allt är mycket och fantastiskt och grymt. 

Läsvärt om Colombia och knarkets destruktiva verklighet.

Ett inlägg som borde vara långt

Gabriel Garcia Marquez har gått bort och jag borde skriva ett lång inlägg om hur Hundra år av ensamhet och Kärlek i kolerans tid har påverkat mig. För de har de. Men jag är helt slut i kroppen och knoppen efter en lång påskdag i hundens tecken. Så läs gärna den här artikeln om en stor författare och skutta i väg till biblioteken och låna hans böcker. Han är så väldigt värd det.