Dålig stämning

Kulturkollos veckoutmaning handlar om dålig stämning. En bra utmaning, och så här tänker jag om den:

Pang i bygget
Jag tycker väldigt mycket om Pang i bygget (Fawlty Towers) med John Cleese, Connie Both, Prunella Scales och Andrew Sachs. Men det är sällan jag har sett ett helt avsnitt. Jag tycker det blir så obehagligt jobbig och dålig stämning i ett visst skede i varje avsnitt. Jag förstår ju att det är halva nöjet med serien, men jag vrider mig av obehag samtidigt som jag skrattar.

Amy Schumer
Jag älskar Amy Schumer och tycker hon är väldigt, väldigt rolig. Men hon kan också skapa dålig stämning genom att vara extremt grov och dra skämt eller sketcher som blir för mycket. Den dåliga stämningen (som jag ser det) kommer enbart av att det är en kvinna som drar skämtet. Förväntningar på vad en manlig eller kvinnlig komiker kan göra är olika. Därför blir Schumer gränsöverskridande (eller kanske gränslös) och i någon mening skapar det alltid dålig stämning.

Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek
Huvudpersonen Ester Nilsson i Lena Anderssons roman skapar ofta dålig stämning när hon försöker konfrontera, men också diskutera med föremålet för sin kärlek Hugo Rask. Jag minns ofta att jag tänkte "nu går hon väl ändå lite långt" när jag läste boken. Även om jag också tyckte/tycker att hon ställer helt relevanta frågor till den som leker med hennes känslor. Hugos svar och reaktioner var också ett tydligt svar på att ansvarsfrågan i en relation kan skapa väldigt dålig stämning. Just därför är det alldeles för sällan den kommer upp på tapeten.

Jag och de kvinnliga författarna

Bläddrade igenom Goodreads idag och insåg att jag under det senaste sex månaderna har läst övervägande delen kvinnliga författare. Och svenska sådana. Alla är värda ett eget inlägg, men jag tänker att en samlad uppräkning ger också en bild av något. Alla de här böckerna har kvinnliga huvudpersoner. Alla de här böckerna lyfter kvinnors berättelser ur olika vinklar och perspektiv,. Det ger ett fint spektra och jag här tacksam över att ha läst alla.

Lena Anderssons intressanta integrations- och relationsroman och triptyk Du är alltså svensk?.
Majgull Axelssons Jag heter inte Mirjam berättar angeläget om andra världskriget och flyktingintegrationen i Sverige.
Therese Bohman lyfter otroheten i Den andra kvinnan på ett fantastiskt bra sätt.
Martina Haag gör det samma i Det är något som inte stämmer men från det andra perspektivet.
Linna Johansson skriver om uppväxt och rastlöshet och den flicka som inte är duktig i Lollo.
Cilla Naumann lyfter moderskapet och längtan efter att få vara mamma i Bära barnet hem.
Annika Persson visar Lena Nymans omöjliga strävan efter ett fritt konstnärsliv i Jag vill ju vara fri.
Kristina Sandbergs serie i tre delar om Majs liv i folkhemmets krav och sociala strukturer. Första boken heter Att föda ett barn.

Egenmäktigt förfarande och Lena Andersson igen

Jag skrev om Lena Andersson i måndags och gör det igen idag. Den här gången handlar det om den prisade Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek som jag läste i julas. Boken kom ut 2013, har hyllats på kultursidorna och tilldelades Augustpriset 2013. Den har legat till sig ett tag, men jag ska erkänna att jag tänker rätt mycket på den.

Huvudpersonen Ester Nilsson lider alla kval i sin kärlek till Hugo Rask. Det blir en kort romans där hennes kärlek blir obesvarad, och det på ett grymt sätt. På många sidor mådde jag fysiskt illa när Ester gör allt för Hugos uppmärksamhet och vägrar se och acceptera de tecken han ger på att relationen är avslutad. Jag kan förstå henne - han har ingen aning om vad han har gett sig in i och han vill inte ta något som helst ansvar de känslor han har varit med att odla. När de blir för stora och framför allt krävande går han. Det är bara det att Ester inte riktigt låter honom. Och kanske gör Ester det vi alla har gjort, vägrat att ge upp. Men hon tar ett steg till och ifrågasätter också Hugos agerande. Hon vägrar be om ursäkt för sin egen drift att få det här att fungera. Hon låter honom inte komma undan. Priset blir att Lena Andersson klär av Ester all stolthet och all självbevarelsedrift sida för sida. Det är fint men också fruktansvärt sorgligt. Till sist står Ester inför det oundvikliga och kan inte komma undan det faktum att Hugo sedan länge har gått vidare. Då, men först då, dör till och med hoppet. Men resan fram till dess är otroligt välskriven, med exakta formuleringar och bilder som sätter spår (i alla fall i mig). Jag är helt övertygad om att jag kommer att läsa mer av Andersson.

Vill du höra henne kan du lyssna på podcasten Genier, där Moa Gemmel intervjuar Lena Andersson. Det är ett ganska långt samtal, men väl värt en timme. Bland annat diskuterar de arbete och motståndet med i att skriva. Och hur man skapar rutiner för att få saker gjorda. Lyssna!

Läs!

Var det bra så?

Lotta Svensson i Var det bra så? växer upp i en förort till Stockholm någon gång på 70-80-talet. Jag gissar att hon är några år äldre än mig. Vi har inte så mycket mer gemensamt än det, men jag kan ändå känna igen mig i tidsandan, dialogerna och till exempel resonemangen hos syokonsulenten om att bli något riktigt. Istället för som Lotta vill, satsa på att bli filmkritiker. Eller att gång på gång blir anklagad för att plugga för mycket, fastän alla vet att studier är en väg, och ibland den enda, som kan erbjuda ett bättre liv. Uppmaningen att göra något av sitt liv hänger över alla, trots att alla har få möjligheter från början. Andersson använder få ord, men är duktig på att välja rätt ord och snabbt är jag tolv år igen och Olof Palme är statsminister.

Det är fin bok om att växa upp. Men det är också en samhällskritik mot ett Sverige där utanförskap och ensamhet odlas effektivt redan i mitten av 80-talet; ett samhälle där alla får klara sig själva. Andersson tecknar med få ord precist vikthets, statussträvan, förtvivlan mellan makar som avskyr varandra lika bra som hon beskriver de destruktiva mönster som kan finnas mellan tjejkompisar. Jag är väldigt glad att jag läste Var det bra så?. Det är en bok som gjorde mig väldigt mycket mer intresserad av Lena Andersson.

Välkommen till 80-talet!