Strax innan Lucia diskuterade bokklubben Den där bokklubben
Therese Bohmans Aftonland. För mig var det den andra boken jag läser av
Bohman (Missa inte heller
Den andra kvinnan). Inte heller den här gången blev jag besviken. Återigen handlar det om förhållande, kärlek men också vad man gör av livet och hur svårt det kan vara att hitta och hålla en riktning. Meningslösheten som alltid finns med på något plan, i någon del och som i båda böckerna både dramatiseras och problematiseras. Kanske är meningen och livets mening en större fråga i
Aftonland än i
Den andra kvinnan, men jag tycker att det blir en väldigt fin diskussion kring detta. Speciellt eftersom huvudpersonen i
Aftonland är kvinna, har just lämnat ett långt förhållande och är 40 år och lite till. Dessutom har hon inga barn. Vad är ens uppgift då? Hur ser ens människovärde ut? Och nu är ju huvudpersonen inte heller en del av en tvåsamhet. Var finns då kvar att vara? Samtidigt: Hon tillhör ingen - hon behöver egentligen ingen. Bohman berättar väldigt fint om hur det är att hamna utanför familjenormen som kvinna. Det är en bra balans mellan att vara ensam och själv.
 |
| Kanske läser jag Den drunknade med, |
Jag uppskattade också Bohmans kunniga kopplingar till konstvetenskapen. Det var intressant (eftersom jag inte är speciellt allmänbildad) och gav också en bra yta att luta huvudpersonens kvinnliga normer mot. Det blev en spänning mellan hur kvinnor ses och förväntas vara idag mot de idealen som fanns i konsten runt 1900-talet (om jag kommer ihåg rätt). Det är också den period som huvudpersonen har sin forskning och som hon är som mest fascinerad av.
Jag hittade en hel del igenkänning i boken, vilket var både sorgligt men också förtröstansfullt. Men jag tror också att den kan vara lite provocerande i att huvudperson inte ses om sorglig, inte hoppfull, utan mer en person som existerar mitt i en kris. Det är ett stillsamt förfall, som jag tror att det är för många. Det händer liksom bara. Jag tyckte så mycket om det.
