Aftonland

Strax innan Lucia diskuterade bokklubben Den där bokklubben Therese Bohmans Aftonland. För mig var det den andra boken jag läser av Bohman (Missa inte heller Den andra kvinnan). Inte heller den här gången blev jag besviken. Återigen handlar det om förhållande, kärlek men också vad man gör av livet och hur svårt det kan vara att hitta och hålla en riktning. Meningslösheten som alltid finns med på något plan, i någon del och som i båda böckerna både dramatiseras och problematiseras. Kanske är meningen och livets mening en större fråga i Aftonland än i Den andra kvinnan, men jag tycker att det blir en väldigt fin diskussion kring detta. Speciellt eftersom huvudpersonen i Aftonland är kvinna, har just lämnat ett långt förhållande och är 40 år och lite till. Dessutom har hon inga barn. Vad är ens uppgift då? Hur ser ens människovärde ut? Och nu är ju huvudpersonen inte heller en del av en tvåsamhet. Var finns då kvar att vara? Samtidigt: Hon tillhör ingen - hon behöver egentligen ingen. Bohman berättar väldigt fint om hur det är att hamna utanför familjenormen som kvinna. Det är en bra balans mellan att vara ensam och själv.

Kanske läser jag Den drunknade med,

Jag uppskattade också Bohmans kunniga kopplingar till konstvetenskapen. Det var intressant (eftersom jag inte är speciellt allmänbildad) och gav också en bra yta att luta huvudpersonens kvinnliga normer mot. Det blev en spänning mellan hur kvinnor ses och förväntas vara idag mot de idealen som fanns i konsten runt 1900-talet (om jag kommer ihåg rätt). Det är också den period som huvudpersonen har sin forskning och som hon är som mest fascinerad av.

Jag hittade en hel del igenkänning i boken, vilket var både sorgligt men också förtröstansfullt. Men jag tror också att den kan vara lite provocerande i att huvudperson inte ses om sorglig, inte hoppfull, utan mer en person som existerar mitt i en kris. Det är ett stillsamt förfall, som jag tror att det är för många. Det händer liksom bara. Jag tyckte så mycket om det.

Läslusten 2016

Mer än halvvägs in i januari så är det dags att sammanfatta läsåret 2016. Jag gör det enkelt:

Jag läste 43 böcker under 2016 (och jag tror att jag har fått in alla i Goodreads). Det är med mina mått ganska bra jobbat. Jag har aldrig fört statistik tidigare, men det känns som att jag har haft flyt i läsningen på ett helt annat sätt än på många år. Mycket nöjd över detta. En inte obetydlig del i det har Jenny och den fina bokklubben Den där bokklubben (finns på FB). En betydande del är att jag numera läser mer än hälften av alla böcker i mobilen. Det innebär en timmes läsning på tåget nästan fem dagar i veckan. Trodde för övrigt aldrig att jag skulle skifta från analog bok till digital, men just så blev det.

Jag hade femton böcker på min läslista 2016. Lyckade fixa fem av dem. Alla var dock väl värda en läsning så läslistan har genererat en hel del kvalitet. Om än inte kvantitet. Jag funderar på att flytta över fem böcker till läslistan 2017, men sparar resten. Det finns en anledning till att jag inte kommit till skott och jag vill inte störa läslusten. Det är tillräckligt mörkt i januari ändå.

Bästa bok: Vi kom över havet/Julie Otsuka och Agaat/Marlene Van Niekerk. Fantastiska båda två.
Sämsta bok: Room/Emma Donoghue. Jag tog mig igenom, men nej.
Mest överraskande: Flickorna/Emma Cline och Den vita staden/Karolina Ramqvist. Trodde inte att jag skulle bli så pass gripen.
Mest överskattad: Konsten att höra hjärtslag/Jan-Philipp Sendker. Tyckte den var lite tråkig.

Målbild 2017, leta böcker. Läsa böcker. Bildkälla.

Teköpet

Böcker är det som nästan utan undantag trillar ned i min shoppingkasse när jag "behöver" något för att pigga upp tillvaron. På andra plats kommer nog också böcker. Men sedan är det te. Det är något speciellt med att gå in i en riktigt bra tehandel, provsniffa ur de enorma burkarna och få några hekto uppmätta i en påse att ta med hem. Som en riktig tedrickare. Jag dricker nästan alltid tepåse, men jag gillar idén med löste och det blir väldigt mycket godare med ett riktigt bra löste. Den vetskapen blåser alltid bort den värsta januaristämningen. Så även igår.

Tre påsar te, två hundtassar. Allt är som vanligt.

På andra sidan nyår

Det blev december och sedan blev det jul och nyår. Jag har inte funderat på någon sammanfattning men tänker att jag borde göra det. Imorgon. Just nu sitter jag och tittar på galna klipp från Donald Trumps första presskonferens som blivande president och läser Barack Obamas avskedstal. He will be missed.

Litteraturkritik när jorden går under

Smart och insiktsfullt om litteraturkriktik av Annina Rabe idagens OBS i P1. Bara namnet på krönikan gör att jag vill lyssna. Litteraturkritik när jorden går under. Och det känns verkligen som världen är på väg åt fel håll och då behövs den initierade ledsagarens om Rabe efterlyser. Jag tycker hon klarar det alldeles utmärkt själv, och jag hoppas någon gång kunna läsa Madeleine Gustafssons Påminnelser och James Woods Så nära livet man kan komma.

Välkommen till Feministbiblioteket

Via Västmanländskans bokblogg och framför allt hennes Instagram/Twitter-push för Feministbiblioteket hittade jag till Hanna Lagers blogg. I tio år har hon skrivit om böcker och läsning ur ett feministiskt perspektiv. Och om någon skulle ens tänka den tanken: Nej, det är inte tråkigt. Istället är det en rolig, intressant och kunnig blogg (bokbloggar är ofta detta) smaksatt med ett genusperspektiv jag uppskattar. Jag inte läst så många inlägg och har precis hittat dit, men tyckte direkt om samlingen Kvinnor i världen. Där finns blogginlägg om kvinnliga författare samlade per land. Den innehåller väldigt många länder som jag dels vet lite om, dels inte har en aning om landets kvinnliga författare. Blev sugen på att läsa dikter av Esther Nirina från Madagaskar samt Den kvinnliga enucken av australiensiska Germaine Greer.

Kära bibliotek,

När en kommer in på biblioteket och med andan i halsen försöker förklara varför man är två veckor sen att hämta reserverade böcker och man ändå får sina böcker. För att en fantastisk bibliotekarie kommer ihåg ens reservation. Så glad över detta.

Att läsas.

Vi kom över havet

En liten tunn bok full av historien och berättelser om de japanska kvinnor som skeppades över havet för att gifta sig med en japansk emigrant. Vi kom över havet handlar om postorderbrudarna från Japan som var ett vanligt fenomen i 20-talets Kalifornien. Männen ville ha en fru från sin egen kultur. Kvinnorna ville bli gifta och deras föräldrar ha sina döttrar försörjda. Och Julie Otsuka lyckas på bara 166 sidor berätta om dem alla, och hon gör det med suverän känsla för ordval och form. Jag läste boken i somras och den kom så nära. Förhoppningar, lögner, svek och äkta kärlek - blandat med en väldigt rak, och nästan rå beskrivning, av hur det är att komma ensam till ett alldeles nytt land. Så här fyra månader efter jag läst ut den finns den fortfarande kvar. Och jag är helt säker på att det var en av årets bästa läsupplevelser.

Ett kärt återseende

Jag vet inte hur många hästböcker jag har plöjt som åtta-tio-någonting. Hästar var det enda som räknades och när man inte längtade efter nästa ridlektion så var jag uppslukad av Min Häst eller hästbok. I somras läste jag om en av mina ögonstenar: Svarta hingsten-serien. Jag läste om den första delen Den svarta hingsten av Walter Farley. Serien innehåller ett antal böcker och Farleys son ska ha fortsatt serien efter Walters död. Jag har läst de första nio (tror jag). Jag älskar fortfarande historien och sagan om den vilda hingsten som bara litar på pojken. Deras vänskapsband lockar fram hästtjejen igen. Resten av historien, inte lika mycket. Det är mycket som känns ensidigt, enkelspårigt och föråldrat. Skulle jag rekommendera den till en åtta-tio-någonting idag? Jag tror inte det.

Lånad på bibblan då. Lånad på bibblan idag.

Valet

Det är mycket som är fel idag. Snökaos i stora delar av landet, men mest i huvudstaden. Att USA har valt en president som inte tror på klimatförändringarna, men gärna uttrycker sig sexistiskt och rasistiskt om människor han nu är satt att leda. Det finns mängder av texter om varför Trump vann och Clinton förlorade. Jag läste den här texten av Michael Moore och den här av Jeanette Öhman som båda förklarar och sätter ord på viktiga aspekter av valet. Efter den här artikeln i DN så vill jag läsa Trump revealed: An American journey of ambition, ego, money, and power av journalisterna Michael Kranish och Marc Fisher. Är glad att jag har läst Levande historia, skriven av valets förlorare Clinton. Jag tyckte den avslöjar mycket om vad hon kämpar och har kämpat för. Säkerligen delvis tillrättalagd men ändå ett intressant dokument om hur det är att vara kvinna och amerikansk politiker.

Männen, kvinnorna och våldtäkterna

I somras fick jag äntligen tillfälle att läsa Katarina Wennstam bok Flickan och skulden - en bok om samhällets syn på våldtäkt. Den är glasklar i sin analys hur synen på kvinnor (och flickor) visar sig i rättsväsendet såväl som i samhället när det handlar om våldtäkt och synen på kvinnors sexualitet. Precis lika lika tydligt blir det faktum att mäns (och pojkars) skyldighet att ta ansvar för ett ömsesidigt sexuellt möte inte gäller. Vår gemensamma syn handlar om att män inte kan kontrollera sina drifter, medan kvinnors drifter ska kontrolleras. Av kvinnorna själva eller av samhället. 

Framför allt har kvinnor en uppgift att hjälpa män att kontrollera sig. Det är därför en kvinna är alltid ifrågasatt, både i rättegångar och av samhället. Kjolens längd, mängden sprit och tidigare sexuella erfarenheter är extremt viktigt - när det gäller kvinnor. En man som blir anklagad får inte samma granskning. Wennstam visar också tydligt hur vi alla gärna hittar ursäkter för att en man som blivit anklagad inte ska få men för livet. Att kvinnan kanske blir socialt uthängd som lögnare, hora och slampa är det få som reflekterar över. Det är ju så det är. Genom hela boken blir det så extremt tydligt att det finns tydliga strukturer som samhället påverkas, på individnivå och på myndighetsnivå. Och strukturerna skadar både individer och de könsroller vi alla existerar inom. De är förminskande och orättvisa. Min känsla efter att läst ut boken halvliggandes i gröngräset hemma i min trygga trädgård i somras var illamående och ilska. Och kanske lite trötthet. Utvecklingen går så sakta.

Wennstam har följt upp boken med Flickan och skammen - en bok om samhällets syn på slampor. Den ser jag fram emot att få läsa. Men istället för att fortsätta med den har jag i höst tagit mig igenom en bok som på ett vis kan ses som bakgrundsbok till Flickan och skulden. Det lyfter oavsett samma syn på verkligheten och avslöjar i fiktiv form hur starka könsroller och förväntningar på könen är. Märta Tikkanens bok Män kan inte våldtas kom ut 1975 men är fortfarande aktuell. Huvudpersonen Tova Randers går ut själv på lokal, träffar en man, följer med honom hem och efter ett par drinkar blir hon fastbunden, misshandlad och våldtagen. Ändå (som vanligt) är det henne själv hon anklagar när hon tar sig hem morgonen efter. Men Tova väljer att skaka av sig skammen och ge igen. Han som har gjort henne så ont ska smaka på förnedringen själv. Trots att Tova är emot våld. Och hon är beredd på att ta straffet. Men det blir inte det straff hon tänkt sig. För det är ingen som tror henne. Det är inte möjligt för en kvinna att våldta en man - trots att det är det hon till slut gör. Han kan utifrån sin könsroll aldrig vara med om den upplevelsen. Den finns inte någon annans föreställningsvärld än Tovas. Boken var emellanåt lite svårläst och långsam, men maktdiskussionen och det sätt Tikkanen både bäddar och genomför den är superintressant. Den ställer många frågor på sin spets i en fråga som diskuterats länge. Och som behöver diskuteras fortfarande. Annars förändras inget.

En bok för alla. 

Rap, senap och reklam

Gillade den här så himla mycket. En nördresa i text, rims, rap och senap.

Dylan, Dick och jag

I torsdags kungjordes vem som får Nobelpriset i litteratur i år. Jag var ledig och hörde Ekots direktsändning. Precis som jag också hörde skratten och de förvånade ropen när den ständiga sekreteraren Sara Danius avslöjade namnet. Även flera dagar efter chocken (för mig var det verkligen det) och efter spaltmeter efter spaltmeter med krönikor och inspel på sociala medier, så är jag fortfarande väldigt kluven. Och besviken. Jag sällar mig till den skaran som är tråkig, elitistisk och som inte tror att ett snobbigt litteraturpris tjänar på att bli populariserat och uppblandat med musikgenren. Trots att jag inte betvivlar Dylans viktiga gärning eller genialitet (har inte läst eller lyssnat på honom). Men jag tycker enligt O säger det bäst, och jag håller verkligen med i den analysen. Jag hoppades på Roth eller Oates om det nu var USA:s tur.

I övrigt är jag väldigt glad för min bokklubb på Facebook. Strålande administrerat av Den där om Jenny och med trevliga, kloka och smarta medlemmar. Förra gången läste vi I love Dick som har blivit så hyllad att den knappt går att få tag i på bibliotek. Med rätta kan jag tycka. En mycket välbehövlig bok om en kvinnans passion och vad hon väljer att göra med den. Jag tyckte så mycket om det, och hoppas det blir en bok jag läser om. Var en aning stressad på slutet och tror boken även i stort tjänar på det. Här är en recension, men lyssna även på En varg söker sin podds analys av Chris Kraus bok. Som vanligt roligt och träffande.

I övrigt kan jag bara tillägga att avsaknad av, alternativt usel uppkoppling, gör under för ens läsvanor. Har inte sett på Netflix på snart en månad. Dock sover jag duktigt, läser och lyssnar på Prince. Det är också ett liv.

Kära bibliotek,

Dagens timmar på hemmakontoret förstördes av ett modem som bara gav upp. Och det blev inte roligare när supporten nästan började fnissa över hur gammalt modemstackaren var - samt min önskan att få det lagat. Men för att lösa det akuta problemet med kunder som väntar på leveranser kunde inte någon annan lösa än ett öppet bibliotek. Helt gratis wifi i fyra timmar. Det är samhällsservice på hög nivå.

Lunchläsning

Är ingen kock men har lyckats åstadkomma någon slags gryta. Vegetarisk givetvis, det är ändå måndag. Till det serveras Män kan inte våldtas av Märta Tikkanen. 

Hötorgsfyndet

Har spenderat helgen i huvudstaden och sprungit Tjejmilen. Det gick förvånansvärt bra. Mycket tacksam över att jag har en god grundkondition. Och en tjänstvillig kropp. Men det blev också lite loppisjakt på Hötorget. Tio kronor för en Nobelpristagare jag är mycket förtjust i. 

Projekt Isfolket

Efter att läst klart Hungerspelen-triologin, som jag fick rekommenderat på Twitter, ställde jag frågan om vad jag ska fortsätta med.  En vill ju (måste ha) något bra att läsa på tåget. Fick till svar att serien Sagan om Isfolket av Margit Sandemo är "pendlarperfektion". Detta av en person som har läst den 47 delar långa släktsagan om ättlingar till Tengel den onde åtta gånger. Åtta gånger! Så nu letar jag efter första boken Trollbunden och är mycket missnöjd över att den inte finns som digitalbok hos Nextory eller Bookbeat. Storytel har den som ljudbok, men ljudböcker och jag är inte kompatibla. Återstår alltså att leta upp den på biblioteket.

Jag och Hungerspelen

Det är inte längre semestertid och att börja jobba innebär, förutom jobbet i sig, också en ansenlig tid på tåg. Sedan jag börjat läsa böcker i mobilen är pendlingsläsningen en viktig del av dagen. Är fortfarande lite förvånad över detta, men tar tacksam emot läslusten. Första en och en halv veckan på tåget har gått till den världsberömda trilogin Hungerspelen, skriven av Suzanne Collins. Jag är ingen fantast av fantasy eller science fiction (är osäker på definitionen men tror att Hungerspelen tangerar åtminstone fantasy) men enligt goda råd på Twitter skulle detta vara en bra pendlarbok. Så bra tips.

Jag har slukat boken och nästan glömt att gå av ibland. Eller åtminstone längtar efter att få åka tåg så att jag kan läsa. Det är inte konstigt att boken gjort succé. Den är enkel att läsa. Det finns en tydlig konflikt, ett tydligt uppdrag men också gråzoner som gör det svårt att veta om personer i handlingen är goda eller onda. Det finns en kärleks och det finns en genomgående olycklig kärlek mellan huvudpersonen Katniss och de båda männen Peeta och Gale. (Hon kan inte välja vem hon älskar.) Det finns spänning och sorg och våld. Den är väldigt filmiskt skriven både genom handlingens driv och ibland lite abrupta tillbakablickar. Så jag förstår att det har blivit en framgångsrik film (har inte sett den, men såg trailern och det har nog färgat min egen bild på huvudpersoner och miljö. Inte mitt smartaste drag. Däremot skulle jag nog vilja se filmen nu.)

Om man ska skatta de tre delarna, så var nog den första bäst. Men det håller fram till slutet som jag kanske inte tycker motsvarar de förväntningar som byggdes upp. Kanske för att det kommer fler delar i serien? Det blev lite för enkelt för mig. Men alla frågor som har funnits genom hela boken får svar. Jag hade stor behållning från början till slut. Jag älskar också det faktum att huvudpersonen är en tjej. Hon väljer sin väg och vem hon vill vara med (ibland väljer hon båda). Och att hon är smart, obekväm, driven och svår. Det är mycket uppfriskande. 

Saker min sambo och jag tyckte olika om

Igenkänningen i Sabina Strands bok Saker min sambo och jag tyckte olika om är för mig personligen så stor att det nog är minst halva behållningen av den. Sabina Strand är väldigt skicklig när hon beskriver hur huvudperson inte kan se hur illa hennes sambo och fd sambo behandlar henne. Sambon blir under bokens gång före detta sambon - han är huvudperson men kommer aldrig till tals utan hela berättelsen sker genom jaget - den sviknas ögon. Det är bra. Allt är hennes fel och hon tar på sig alla hans reaktioner trots att de är minst sagt orimliga. Det känner jag igen. Just det där vridandet och vändandet för du inte vill se att du är i en situation som inte håller. Om jag bara gör det här, tänker på detta och försöker lite till så blir det bättre.

Huvudpersonen behöver ifrågasätta och kräva respekt av den andre i deras förhållande. Men hon gör aldrig det, och när det tar slut blir det ändå hennes fel. Hennes sambo och fd sambos egoism är så storartad att det blir komiskt. Och jag är inte är helt säker på att det är meningen med boken. Det finns en tydlig berättarform i boken men när den och sambons egoism dras för långt, då blir det som var en fantastiskt styrka första tredjedelen, istället något av en svaghet. Trovärdigheten flagar och det blir lite tyngre att läsa. Det är i mångt och mycket en läsvärd bok men det håller inte hela vägen. Lite synd, när idéen och grundhistorian är så väldigt bra. I sina bästa stunder är det en fantastiskt studie av fullblodsegoism i sin fulländning. I andra lite tjatig och övertydlig.Dock som tidigare hävdats: läsvärd.

Relationsdrama på bara ens villkor.

Agaat levererar

Dryga 700 sidor landar Agaat av Marlene van Niekerk på. Och genom dessa sidor en fantastisk berättelse som kan läsas på så många olika nivåer. Det handlar om barnlöshet, om apartheid, om att vilja det bästa för varandra men göra fel, om relationer som är dömda att misslyckas, om föräldraskap och arv. Här finns alla sorters kärlek - till jorden, till modern, till barnet, till den om en vill ska vara ens partner. Här finns två otroligt starka kvinnor - Milla som är husfru på det stora godset och Agaat som är hennes förtrogna anställd. En kvinna som kom till gården som barn, helt genom Millas försorg och vilja. Förhållandet mellan kvinnorna är minst sagt komplicerat, dock ändå kärleksfullt. Men det är ett beroende som har pendlat från den ena till den andra. Det är så intressant att följa den utvecklingen.

Här finns också ganska många svaga män. Det är kvinnorna i boken som klarar det hårda livet på gården, som förstår hur jorden och djuren ska hanteras - ingen av männen klarar av den sortens kunskap. Männen framstår tyvärr som rätt onödigt känsliga. Hade Millas man sett det Milla såg, så kanske de hade varit lyckligare. Men hon är för stark, vilket borde vara en bra sak. Men i en sådan patriarkalisk och hierarkisk miljö så går det liksom inte att nå fram till varandra. Könsrollerna är i vägen. Här finns också hjälplöshet och dödskamp och känslan när en kropp sakta dör. Det finns verkligen mycket på varje av de drygt sjuhundra sidorna. Mycket glad över att alla är lästa och trots en ganska komplicerad röd tråd genom boken som ofta byter stil och perspektiv ändå lättlästa. Och väldigt fängslande.