Dokumentärsommaren, del 2

Två timmar innan Demontränaren försvann från SVTPlay insåg jag att det var en dokumentär för mig. Äregirig man som gör i princip vad som helst för att få fram en tennisstjärna och samtidigt är en fantastisk tränare lät helt rätt för mig. Och Nick Bollettieri står bakom stjärnor som Agassi, Becker och systrarna Williams. Men jag orkade inte se klart den. Eventuellt för att klockan var sent, men också för Bollettieri framstår som en sådan obehaglig person. Nu såg jag som sagt inte hela, så hur den totala bilden av honom blev låter jag vara osagt. Dock blev jag väldigt sugen på att läsa Andre Agassis biografi Öppen från 2009. Gissar att den boken även diskuterar Bollettieri.

Däremot såg jag båda avsnitten av Charles Manson: Sektens hemliga filmer en sen kväll förra veckan. Drömde mardrömmar efteråt så klart, men konstaterar ändå att det var värt det. Dokumentären visar filmer som tog av några dokumentärfilmare ungefär samtidigt då morden skedde och till detta finns också berättelsen om sekten och rättegången. Dessutom intervjuas några av de som var med i sekten idag om deras upplevelser. Jag blev rätt chockad över hur vissa av dem (kvinnor) inte helt var över sin förälskelse. Jag hade förväntat mig mycket mer ånger på något vis, kanske naivt men det fanns ett stråk av att vilja fortsätta dyrka honom som jag såg. 

En något rörig dokumentär, men stundtals fantastisk och verkligen obehaglig är också Besatta av rikedom. Filmaren och fotograden Lauren Greenfield har följt några av USA:s rikaste personer och diskuterar både vad den amerikanska drömmen har utvecklats till och hur förändringen påverkar människor i och utanför landet i Väster. Begäret till pengar är omättligt för en del som ändå har precis allt. Andra försöker skapa sig rikedom genom att bygga luftslott av sig själva och sina liv. Sorgligt, men också kanske naturligt när så mycket av våra värderingar handlar om yta och hur vi framstår inför varandra. 

Björnbärsrikedom i sensommaren.

Dokumentärsommaren, del 1

Det kommer en tidpunkt varje sommar då jag börjar överkonsumera dokumentärer. Kanske är det när hjärnan är utvilad och redo för tyngre tittande än serier och filmer, eller är det en form av rastlöshet som också infinner sig när några veckors ledighet flutit på. Två exempel som berör musik är:

Musikerna bakom artisterna var kanske ett litet uns av bitterhet mot att inte få vara största stjärnan själv, men också fascinerande i sitt sätt att berätta om hur det är att vara avgörande för att fansen ska få rätt upplevelse men ändå inte räknas. Stort plus för att Wendy & Lisa (två av de musiker Prince arbetat med) var intervjuade.

Studio 54 var en virvelvind av discomusik, festande, glamour och kändisar. Här fanns gränslöshet och accepterande samtidigt som vissa alltid fick gå före i kön och andra hamnade utanför varje gång. För första gången berättar de som stod bakom kalaset hur framgången gav dem oändliga möjligheter med också krossade dem.

Toni Morrison

Den första svarta kvinnliga författaren som tilldelats Nobelpriset har gått ur tiden. Med ett språk utöver det vanliga och historier som både innehöll extraordinära gestalter och händelser gav hon röst åt de som inte hade någon. Jag visste inte att hon debuterade ganska sent, runt 40 års ålder, men visste att hon var professor i litteraturvetenskap. Jag har läste De blåaste ögonen, men när jag såg det här minnesprogrammet, blev jag sugen på att läsa mer. Det är ett imponerande författarskap.

Gummi-Tarzan

Till helgen ska jag på kalas och känner som vanligt att bok eller böcker är den bästa presenten. Är inte helt säker på att födelsedagsbarnet håller med, men struntar i det och har satt ihop ett bokpaket med både klassiker och nya barnböcker. En av böckerna är Gummi-Tarzan som jag tyckte väldigt mycket om när jag var liten. Hoppas att den ska uppskattas och framför allt att den kommer fram i tid. Alla andra böcker ligger och väntar på att bli skickade till mig, men Kirkegaards bok saknas. Det blir spännande dagar fram till lördag alltså.

Tjänarinnans berättelse

Jag har inte läst många böcker av Margaret Atwood, men har som många andra blivit helt uppslukade av tv-serien The Handmaid's Tale. Jag har dock bara sett två säsonger så långt, men har varit trollbunden av den. Tyvärr ligger den rätt i tiden, där verkliga inskränkningar i aborträtten - eller diskussioner om denna pågår på många ställen i världen. Det är otroligt obehagligt.

Atwoods bok är minst lika bra som tv-serien. Kanske är den lite mer lättläst eftersom jag har serien nära mig, men å andra sidan så finns det skillnader i handlingen, vilket också medför att jag måste läsa noggrannare. Som sagt är jag obevandrad i Atwoods författarskap men är sugen på att läsa mer av henne. Vad har jag inte riktigt bestämt mig för ännu - och tips tagen välkommet emot!

Superbra bok, fantastisk tv-serie men tråkigt bokomslag.

Sommarläsningen har börjat

Åter här och med en sommar som så här långt har fått igång läsningen. Här kommer en sammanfattning av att ett gäng böcker som avverkats och som jag av olika anledningar tycker är väldigt läsvärda. Ordningen betyder inget annat än att jag kom på en bok före en annan:

Min Jin Lee/Pachinko
Har inte helt läst klart och behövde låna om den ett antal gånger. Men det är en tjock roman om Koreas och Japans historia berättat genom Sunjas livsöde. Hon föds av fattiga föräldrar i Korea, men får följa med sin man till Japan för ett bättre liv. Frågan är om det blir bättre, familjen och Sunja tvingas till stora uppoffringar. Väldigt massiv men spännande och gripande. Skulle kunna jämföras med Mobergs Utvandrarna och Invandrarna.

Nadia Hashimi/Pärlan som sprängde sitt skal
Om kvinnors situation i Afghanistan och om en flicka som får vara pojke ett tag. Det är inte helt ovanligt att flickor "görs om" för att kunna hjälpa sina familjer med ärenden, gå i skolan och på andra sätt använda pojkars frihet för att klara samhällets normer. För en kvinna som inte föder söner är det en möjlighet att få respekt. För en flicka är det en möjlighet att kunna röra sig fritt. Det är fängslande och fruktansvärt, men historien är bra berättad med två trådar som löper parallellt. Ska definitivt följa upp denna boken med De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg.

Vigdis Hjorth/Arv och miljö
Ett övergrepp som aldrig kan övervinnas, en familj som klamrar sig fast i förnekelse. Det är sårigt och upprepande och huvudpersonens svårighet att frigöra sig står helt klar för läsaren. Det är ingen lättläst bok, och den är ganska obehaglig, men ändå väldigt läsvärd. Förmodligen för att botgöring, död och det svåra med förlåtelse alltid är aktuellt hos oss, eller borde vara det.

Läslusten som kom av sig

Det syns inte här, men i januari läste jag en hel del. Och skrev på uppgifter till min skrivkurs. Sedan gick nog luften ur lite. Kanske litade jag också på att #blogg100 skulle dra igång, och även dra igång mig. Men den utmaningen är nog nedlagd. Det gör absolut inget, men det betyder att jag själv får veva igång mig igen.

Nåväl, läste ut Som hundarna i Lafayette park till frukosten i morse. Gav den en trea på Goodreads, men känner att det betyget är något snålt. Den är minst värd 3,5. Jag tycker Anneli Jordahl gör det riktigt bra när hon berättar om Jeanette och hennes resa till USA. Däremellan hinner hon berätta väldigt mycket annat om arbetarklass, jämlikhet, ensamhet och föräldraskap. Och hur viktig en hund kan bli i ens liv. Bara det gör att jag är glad att jag läste boken.

Steinbecks röda ponny

Ett oväntat bibliotekslån var den har tunna boken av John Steinbeck. Ibland (ganska ofta) plockat jag böcker bara på måfå och Den röda ponnyn är precis en sådan bok. Den tog inte lång tid att läsa, men historien har stannat kvar länge. Det handlar om en pojke som växer upp på en gård i Kalifornien. En dag får han en unghäst av sin pappa och för att få behålla den så måste han lova att ta hand om den. Pojken gör allt han kan, men andra faktorer spelar in och hästen dör. Det kommer in en ny häst i pojkens liv, men egentligen handlar historien inte alls om det. Det handlar om löften, konsekvenser och att människor måste gå över alla gränser för att hålla det man lovat. Och vad är då löftet värt? Mästerligt skriven där mycket ryms på få sidor. Naturens villkor är grymma och människans makt är ibland mycket liten. Så det är ingen glad bok det här, men som sagt väldigt läsvärd.

Hyllvärmare 2018

Här är högen som förhoppningsvis ska bli läst under det kommande året. Tolv böcker som har tronat i bokhyllan väldigt länge:

Geri Gulliksen/Berättelse om ett äktenskap
Taiye Selasi/Komma och gå
Jessie Burton/Miniatyrmakaren
Sara Stridsberg/Beckomberga: ode till min familj
Helan Thorfinn/Innan floden tar oss
Arto Paasilinna/Volotinens första fru och annat gammalt
Graham Greene/Den stillsamme amerikanen
Lena Andersson/Utan personligt ansvar
Deon Meyer/Cobra
Mo Yan/ Det röda fältet
Lauren Beukes/Zoo City
Lena Dunham/Not that kind of girl

En #hyllvärmare i månaden är väl rimligt?

Läslusten 2017

Gott nytt år! Efter en lugn jul och ett ännu lugnare nyår är 2018 igång. Jag tänkte göra som förra året och sammanfatta hur mitt läsande har sett ut. Mest för min egen skull, men kanske finns det ett eller två boktips här till den som är sugen.

Läslusten har varit strålande även i år. Detta kanske för att jag har haft ett av mina märkligaste yrkesår på länge och det funnits mycket utrymme till läsning. Hur 2018 blir återstår att se, men jag hoppas på att hålla tempot uppe, trots att jag nu inte längre pendlar längre. Pendling gav nämligen en timmes läsning om dagen, så nu gäller det att hitta det utrymmet på andra sätt. Jag blir gladare och lyckligare av att läsa, så det borde inte vara någon uppoffring, men jag har också lätt för att förhandlar bort saker jag gillar.

Enligt Goodread har jag läst 53 böcker 2017, vilket är tio böcker mer än förra året. Det är en bok i veckan, så kan jag hålla det även detta året är jag mycket nöjd. Av dessa 52 har 35 haft en kvinnlig författare. Jag har en svag känsla att jag har läst mer manliga författare i år än förra året, men det är inget jag har kontrollerat. Jag konstaterar att jag gillar att läsa böcker av kvinnliga författare. Jag tycker att jag har breddat min läsning något, och läst fler böcker från fler länder. Detta är något jag hoppas fortsätta med.

På Läslistan har jag bara läst två böcker, och de ambitioner jag hade att läsa mer engelska böcker, avsluta böcker jag inte läst klart och läsa hyllvärmare blev det intet av. Men jag är inte så besviken för det. Däremot vill jag inte släppa tanken på att faktiskt beta av lite hyllvärmare. På Instagram finns #hyllvärmare2018, så jag har plockat ut en hög med 12 hyllvärmare som jag hoppas beta av under året. Det får bli läslistan 2018. Någon annan utmaning blir det nog inte.

2017 har varit det året jag skrivit mest på bloggen. Hela 159 inlägg, vilket med mina mått mätt är riktigt bra. Det är också det året jag har haft mest läsare. Det säger ingenting, men tanke på min blygsamma besöksstatistik, men jag är ändå jätteglad. Och jag har fått kommentarer på vissa inlägg, vilket också är fantastiskt kul. Jag genomförde #blogg100 och lyckades hålla i skrivandet efter det. Slog även till med en kalender under december för att berätta om böcker som är mina personliga klassiker. Målet det här året är därför att lyckas producera lika många inlägg det här året. Och att bli bättre på att få in de böcker jag läst i bloggen. Det går hyfsat, men det finns många inlägg som väntar med utlästa böcker.

Bästa bok: Det måste bli Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar tillsammans med Den odödliga Henrietta Lacks av Rebecca Skloot.
Sämsta bok: Economista: Ta makten över din ekonomi och få ett roligare liv av Isabella Löwengrip och Pingis Hadenius. Tillsammans med Vinter i drömhuset av Maeve Binchy var det årets bottennapp.
Mest överraskande: Mellan världen och mig av Ta-Nehisi Coates tillsammans med The Hate U Give av Angie Thomas. Två böcker som lärde mig oerhört mycket, och var extremt välskrivna båda två.
Mest överskattad: Jag hade en hel del förväntningar på Birgitta Bergins Något du inte vet att jag vet, men för mig föll den boken ganska platt.

Klassikerkalendern - lucka 24

Så var julen äntligen här! Idag är det sista luckan i min klassikerkalender. Det har varit roligt att sätta ihop den, och lite svårt. Vissa luckor är jag mer nöjd med än andra. En hel del klassiker har jag missat, andra har jag helt enkelt valt bort, men så är det och syftet med kalendern är att presentera mina klassiker.

I den sista luckan finns en författaren jag älskat, men en genre jag idag läser väldigt lite av. Samtidigt passar den bra, för jag tror många som ger bort böcker idag, väljer en bok ur denna populära och vällästa genre. Så när det kommer till deckare, så måste man ha läst Agatha Christie (1890-1976). Hon är en av världens bästsäljande författare och för mig är hennes böcker mycket speciella. Jag har inte läst alla, men Döden på Nilen, Orientexpressen, Fem små grisar och 4.50 från Paddington är några titlar som är välkända. Jag gillade både Miss Marple och Hercule Poirot, den lågmälda humorn och sättet Christie bygger upp sina böcker på. Det finns mycket att inspireras och roas av - och produktionen var stor. Kanske är det dags att läsa en i jul?

Även i år, ingen julgran men ändå: GOD JUL!

Klassikerkalendern - lucka 23

Dagen före julafton och dan före dopparedagen blir klassikerkalendern något av en guilty pleasure-kalender. Egentligen är det fel uttryck, för jag tycker egentligen det är fel att dela in litteratur i bra, bättre och bäst. Samtidigt så finns det olika nivåer och ingångsvärden i olika genrer och i att diskutera böcker så finns också området kvalitet. Hur som helst: följande böcker är klassiker för mig, kanske är de det också i sin genre.

Collen McCulloughs (1937-2015)kärleksroman Törnfåglarna läste jag med stor förtjusning och grät samtidigt floder. Konstigt nog så läste jag inte mer av henne. Kanske borde jag ge mig på hennes debut Tim eller hennes serie om Rom?
Sidney Sheldons (1917-2007) Tracys hämnd där den fantastiska Tracy rentvådde sitt namn med alla möjliga knep var en stor läsupplevelse för mig i tidiga tonåren. Han lär vara en av världens mest översatta författare och har skrivit otaliga böcker i samma format.
Arthur Haileys (1920-2004) Hotellet slukade jag och läste även Flygplatsen, Bilstaden och Stark medicin. Sedan tog det stopp. Vad jag kommer ihåg idag så är nog Hotellet och Bilstaden, de böcker jag skulle rekommendera.

Klassikerkalendern - lucka 22

Två dagar innan jul är det en modern klassiker i min kalender. Eller en författare som jag är ganska säker på att hon kommer att bli en klassiker. Jag har läst det mesta av Chimamanda Ngozi Adichie och älskat allt. Från Lila hibiskus, En halv gul sol, Alla borde vara feminister, Det där som nästan kväver dig till Americanah. Måste jag välja en, så blir det nog den sista. Americanah är en bok som speglar rasism, kärlek, ursprung och klass - i USA och i Afrika. I den boken tar Adichie ett steg till att bli en ännu mer fantastisk författare som verkligen kan skildra vår nutid och en verklighet fler borde läsa om. Jag är helt övertygad om att hon kommer att bli en av de riktigt stora, om hon inte redan är det.

Och om någon undrar varför Adichie är en av mina klassiker:
Jag lär mig när jag läser, jag förstår mer av sådant jag tidigare inte insett eller tänkt på.
Det finns ett flöde i böckerna som gör dem lätta att läsa. Språket är lågmält men skarpt.
Historierna skildrar samtiden och personerna är mångbottnade.
Ingen av hennes böcker jag har läst väjer för svåra ämnen, svåra frågor eller svåra känslor. Ändå finns det, i allt välbehövligt motstånd, också öppenhet och förståelse.

Klassikerkalendern - lucka 21

Jag läser om Virgina Wolfs Mot fyren och förundras över det inre berättandet. "Inre monolog" tror jag det kallas på fackspråk. James Joyces Ulysses är ett av de alster som brukar nämnas när fenomenet kommer upp. Men Wolf är minst lika bra och kanske till och med bättre. Det är förtrollande på det sätt tankarna och händelserna pulserar genom sidorna och det känns aldrig konstlat. Mot fyren är ingen tjock bok, men den hinner med att visa upp en människas hela inre ändå.

Klassikerkalendern - lucka 20

I Bye bye Sverige utforskar Lotta Lundberg och Erik Haag hur det var att utvandra från Sverige till USA på 1850-talet. Jag har inte sett tv-programmet (det är möjligt att det blir en mellandagsaktivitet) men konstaterar att den historiska händelsen som utvandringen var, är aktuell. Inte bara för tv-serien, utan också för att Dramaten under hösten har satt upp Ola Larsmos bok Swede Hollow. Om Swede Hollow är en klassiker vet jag inte, men det är en riktigt bra bok som berättar nya saker om vad som hände med de svenskar som försökte skapa ett bättre liv i landet i väster.

Framför allt berättar Swede Hollow om människorna som slog sig ned i städerna St Paul och Minneapolis. De som inte mutade in jord och började bruka den. Tillsammans med Vilhelm Mobergs klassiska trilogi så blir det en gedigen historisk och litterär upplevelse. Med det menar jag: Utvandrarna, Invandrarna och Sista brevet hem till Sverige har varit viktiga böcker för mig. De är klassiker. Det är ett skickligt och trovärdigt berättande som gör det enkelt att följa Karl-Oskars och Kristinas familj genom alla stadier av sökandet efter ny trygghet och tre tjocka böcker. Det är en del av vår gemensamma historia som finns återskapad i de här böckerna, och jag upplevde den som lättläst, fängslande och mycket gripande. Det känns också viktigt att ha läst dem med tanke på de människor idag som söker sig hit från svåra förhållanden. Vi har gjort samma sak (även om vi inte flydde från krig). Dessutom återutgavs serien för ett par år sedan med väldigt vackra bokomslag. Bara det är en anledning att läsa dem.

Minneapolis, här ett av de äldsta husen i staden.

Slott byggt av Swan Turnblad.* Geten heter Fröja.

För mig personligen var det också en ytterligare dimension, och ytterligare en bekräftelse på att det är klassikern, när jag besökte Minneapolis i höstas. Jag var inte där på grund den svenska utvandringen, men det var en intressant bonus och larvigt kul hur intresserade många blev när de hörde att jag var från Sverige. För mig blev det så klart att det var en stor mängd människor som flyttade dit och var en så stor etnisk grupp att det gjorde avtryck som lever än idag. Det fanns spår från den svenska gruppen överallt och är man i stan så kan jag också varmt rekommendera ett besök på American Swedish Institute.


*Swan Turnblad var en svenskamerikan som blev kopiöst rik på att ge ut Svenska Amerikanska Posten, en svensk tidning i Minneapolis. I det här stora huset (som då låg på den finaste gatan i stan) bodde Swan med sin svenska fru Christina (invandrad och jobbade som hembiträde och i butik fram tills hon gifte sig) och deras dotter Lilian. Eftersom Christina själv hade arbetat som husa och hembiträde vägrade hon stor personal. De bodde alltså bara tre personer i detta jätteresidens. Idag tillhör huset American Swedish Institute genom en donation från Turnblads, 1929. 

Klassikerkalendern - lucka 19

Jag inser att det finns hel del amerikanska författare i min klassikersamling - och här kommer en till. John Irvings bok Garp och hans värld var en oerhört viktig läsupplevelser för mig. Idag kanske jag mest gillar Garps mamma Jenny Fields, men för mig känns galleriet av huvudpersonerna i den här boken fortfarande intressant och fascinerande. Det är en väldigt brokig skara gestalter och det är en av de anledningar till att detta är en klassiker i min bokhylla. Jag minns det som en väldigt tillåtande och öppen bok, med en driven historia och ett snyggt berättande. Samtidigt så väjer den inte för mörka händelser och det är absolut ingen lycklig bok. Men jag är helt säker på att den har bidragit till min fäbless för amerikansk litteratur, gärna tjocka böcker med historier som spänner sig över lång tid. Garp och hans värld blev Irvings genombrott när det kom 1979, och för mig håller den än idag. Däremot har jag inte fortsatt läsa Irving så mycket. Jag har Tills jag finner dig i bokhyllan där den har stått ett tag. Kanske blir den en av mina böcker 2018.

Klassikerkalendern - lucka 18

Egentligen skulle kanske Majgull Axelssons Rosario är död varit med i förra veckans luckor när Musikhjälpen kämpade för att stoppa sexhandel med barn. (Älskar för övrigt Musikhjälpen, den veckan tar fram det bästa hos människor.) Axelsson är en viktig författare för mig. Hennes Aprilhäxan var mer än fantastisk, och Jag heter inte Miriam likaså. Hon är journalist i grunden och Rosario är död är en dokumentärroman som publicerade första gången 1989.

Det är en av de böcker jag nästan inte kunnat läsa klart på grund av ondskan och det våld boken rymmer. Ändå är det en bok alla bör läsa. Rosario är en filippinsk flicka som försöker överleva på gatorna i Manila. Lim hjälper till och dövar, att tigga ger mat, men det som ger bäst betalt är att följa med de vita mannen som besöker staden för att köpa barn. Rosario dör på grund av de övergrepp hon utsätts för.

Det som händer i boken, har en verklig förlaga. Axelsson har pusslat Rosarios öde ihop utifrån obduktionsprotokoll och polisförhör, och hon gör det väldigt bra. När boken kom ut, var det inte så vanligt att man skrev om barnprostitution, men tyvärr är ämnet fortfarande skrämmande aktuellt idag när internet skapar nya marknader och nya möjligheter för människor att ta del av övergrepp på barn.

Klassikerkalendern - lucka 17

Om gårdagens lucka handlade om viljelöshet, avsaknad av moral och vad som händer när man vägrar ta ställning, så handlar tredje advents lucka om att inte kunna välja. Eller tvingas göra omöjliga val. William Styrons (1925-2006) Sophies val handlar om detta. Handlingen går i korthet ut på att Stingo, en ung författare som delar ett hus i Brooklyn och skriver på sin första bok, blir fascinerad och förälskad i sin huskompis Sophie. Sophie har ett förhållande med Nathan. Nathan är en älskvärd och generös person för det mesta, men han verkar också hantera sanningen lättvindigt och agerar både våldsamt, paranoit och svartsjukt.

Stingo blir en nära vän till paret och deras treenighet blir allt mer invecklad ju mer Stingos känslor för Sophie utvecklas. Men även om Stingo måste göra en del val, så är det ingenting mot de val Sophie har tvingats göra. När hon berättar om sin bakgrund i Polen och sina upplevelser i koncentrationsläger så framgår det att hon har fått ett enormt trauma att hantera. Ett genomgående tema i boken är den personliga skulden och den speglas i alla tre personernas liv. Sophies val som kom ut 1979 och 1982 blev den filmatiserad med bland annat Meryl Streep och Kevin Kline i rollistan. Läs boken för dess fängslande historia och dess sorg, men också för ett språk som gjorde mig helt uppslukad. 

Klassikerkalendern - lucka 16

Meursault i Albert Camus Främlingen är en huvudperson som aldrig kommer att lämna mig. Jag läste om romanen för någon månad sedan och även denna gången så blir jag så frustrerad över Meursaults totala brist på handlingskraft. Vad som än händer den här unga mannen så är han förödande neutral, näst intill känslokall. Han styr aldrig sitt öde. Han tar aldrig ställning oavsett vad som händer.

När boken börjar har hans mamma dött och han måste begrava henne. Det sker likgiltigt, precis som hans inställning till det förhållande han inleder med en ung kvinna och hans vän högst tvivelaktiga förslag om att slåss med ett gäng unga män. Till slut begår Meursault en grovt brott, utan ens förstå eller kunna förklara varför. Det leder i sin tur till en rättegång där allt Meursault gjort eller egentligen inte gjort, helt plötsligt vänds mot honom.

Det finns otroligt många lager i Främlingen och vill man fördjupa sig i Camus så finns det åtskilligt att läsa. Men det viktigaste är ändå att man ger romanen en chans. Den tillhör en av de största i världen.

Klassikerkalendern - lucka 15

Jag har tidigare skrivit om Selma Lagerlöf, men en samtida författarinna, minst lika viktig för mig, och som ibland kanske glöms bort är Victoria Benedictsson. Hon föddes 1850 utanför Trelleborg, i Fru Alstads socken. Som ung ville hon till Stockholm för att utbilda sig till konstnär, men hennes far satte stopp för det och istället gifte hon sig med postmästaren i Hörby. Men hon fortsatte skriva och under namnet Ernst Ahlgren blev hon publicerad. Hennes debutroman Pengar och romanen Fru Marianne är hennes mest kända verk. Jag tror det är dags att läsa om henne. Benedictsson anses jämte Strindberg vara en av de bästa realistiska författarna i vår kanon, så bara det gör ju att en vill läsa henne. Det känns bra att ha ett alternativ till Strindberg. Hennes debutroman tar upp kampen för ett kvinnligt konstnärskap och hur svårt det är att få utrymme som kvinna. Benedictsson tog sitt liv 1888 efter en komplicerad romans och skakig ekonomisk situation. Ibland känns det som om hennes tragiska öde är det som har gjort henne berömd, men hennes författarskap rymmer mycket mer än det. Om inte annat, så är det en anledning att läsa henne.