Broknäsflickorna

Hästar har haft en dragningskraft på mig sedan jag var väldigt liten. Jag har ritat hästar, lekt häst, tjatat om häst och stått i kö på otal ponnyridningar. När jag var nio fick jag börja på ridskola och sedan den dagen var jag aktiv ryttare fram till jag var 26-27 år gammal. Åtskillig tid har alltså ägnats åt ämnet häst och en stor litterär del i detta intresse var förutom faktaböcker och skönlitteratur även serier. Främst tidningen Min Häst som jag prenumererade på och lusläste så fort en ett nytt nummer damp ned i brevlådan.

En hästälskares favoritserie.

Den serie som jag gillade mest var Broknäsflickorna. Serien skrevs av Ylva Ericson och ritades av hennes pappa Ola Ericson. Den var verklighetsbaserad. Katta, Sylvia, Marie och Cicci hade förlagor i verkliga livet - precis som Niklas, Bisse, Fanny och Lorry (det var de fyra hästar som serien startade med) fanns på riktigt. Sylvia var Ylva själv (och jag tror att hon bytte namn till Ylva lite längre fram i serien) och serien startar med att hon räddar vanskötta Bisse från slakt genom att köpa honom och stalla upp honom på Broknäs.

Men nu till det viktigaste; historierna beskrev allt det som händer när man har hästar som hobby. Man åker av, man får problem med sin häst, man vågar inte hoppa, man kan inte rida hästen i rätt form, hästen blir sjuk, man är ute i fint väder, man är i stallet i snöstorm, hästen blir ens bästa vän, man blir bättre på att rida, hästen rymmer från hagen och så vidare. I sann sjuttiotalsanda så var det en mycket verklighetsbaserad serie och kanske hoppades mina föräldrar att just detta skulle minska tjatet om en egen häst. De hade fel.

Mitt drömliv som elvaåring och som tjugoåring.

Mina Min Häst-tidningar har sedan länge gått sönder eller slängts, men för cirka 10 år sedan trycktes ett samlingsalbum med de första femton avsnitten av Broknäsflickorna. Den boken står i min bokhylla och ibland tar jag fram den och minns - både serierna och historierna, men också de fantastiska hästar som jag fick växa upp med.

Sedan växte jag upp och insåg att hästar var en hobby.

Så väldigt hundra

Jag vet inte hur länge jag har läst bloggen Jazzhands, men varje gång jag läser ett inlägg blir jag stillsamt glad att över att jag hittade den. Här finns humor, sorg, svärta, ironi, klokskap, öppenhet, tv, film och samtid i en fin blandning (plus bakverk och LA). Bakom bloggen finns journalisten och författaren Caroline Hainer och om det inte framgått ännu, så är jag imponerad av henne.

Men jag tycker inte bara om henne för bloggen, och för att hon säger rakt ut vad som gör filmatiseringen av Jack Kerouacs On the road till en lika onödig film som boken är överskattad, utan även för att hon har skrivit den utmärkta boken Inte helt hundra. Den tar upp hur svårt det kan vara att vara ärlig i kärlek, hur svårt det kan vara att få en relation att fungera och hur lätt det är att man lever tillsammans av fel anledningar. Annina Rabe jämförde Hainer med Nick Hornby i Svenska Dagbladets recension och det kan jag hålla med om. Jag hade dock inte några som helst problem med "pratigheten" eller de något långa partierna hos terapeuten, men jag är inte heller litteraturkritiker.

Inte helt hundra är en ärlig och rolig skildring av tillkortakommanden, feghet och misstag, men också djup förtvivlan och sökande efter det där som kallas äkta kärlek. Jag läste den i julas, efter ha suktat efter boken ett bra tag, och blev inte det minsta besviken. Det gav mig faktiskt en hel del att fundera över, vilket jag kanske inte var helt beredd på. Jag rekommenderar den å det varmaste. Ironiskt nog hittar jag inte mitt exemplar i bokhyllan så någon bild av boken kan jag inte bjuda på idag. Men låna på bibliotek eller köp den här. Och som sagt, läs den!

Marley och jag

Marley och jag är lättläst, den har lättköpta poänger och den handlar om en labrador. Eller egentligen handlar den om livet som Marleys husse John och hans flickvän Jenny skapar tillsammans. Hunden börjar som ett gulligt projekt för att lära sig att ta ansvar, men slutar i ett otal tokiga upplevelser och oändlig tillgivenhet för ett buffligt djur med glad svans. Den litterära kvaliteten är inte den bästa men jag tror att John Grogan skrattar hela vägen till banken eftersom boken toppade den amerikanska försäljningslistans förstaplats under 50 veckor när den kom ut 2005. Den har fått mig att skratta rakt ut. Dock grät jag inte. Dessutom kan väl inte 2,5 miljoner läsare ha fel?

Extra plus för söt hund på omslaget!

Det går också att se filmen Marley och jag. Gissar att den är som boken.

En grå söndag

Idag har det demonstrerats i bland annat Malmö mot rasism och nazism, vilket bara det gör det här till en alldeles utmärkt dag. Själv har jag städat huset inför husvisning, lydigt öppnat huset för spekulanter (förhoppningsvis) och traskat med hunden runt Svaneholm. Mycket välbehövlig miljöträning för min tonårsdobermann och min rygg. Men så värst mycket litteratur har det inte hunnits med idag. Jag har inte ens hunnit tänka tanken. Men för att blogginlägget även idag ska hållas inom ämnet litteratur, läsning och böcker så kommer här ett avslöjande:  
Jag har svårt för ljudböcker.

Svaneholms slott i grått. Föremål för dagens utflykt.

Idén är fantastiskt god. Det blir enklare att läsa och man kan ju göra annat samtidigt som man "läser". Men när jag lyssnar så kan jag lätt låta boken bli en ljudbakgrund till andra tankar. Det vill säga jag kommer inte ihåg någonting och måste backa boken hela tiden. Och lyssnar jag på väg till jobbet så somnar jag. (Jag åker tåg, så det är inte någon större fara.) Jag kan också lägga ansenligt mycket tid på att irritera mig på den stackaren som läser upp boken; det blir helt enkelt lite okoncentrerat. Därför fortsätter jag att läsa böcker - där jag själv kan styra takten och tanken över historien. Däremot lyssnar jag gärna på vissa poddar som Värvet, En varg söker sin podd eller P3 Dokumentär. Visst är det lite märkligt?

Bästa läskompisen och jag fågelskådar - en vill jaga och en vill titta.

Vad har Törnfåglarna, Rötter och Tvekampen gemensamt?

Alla tre böckerna har gjorts om för tv eller film.
Jag har läst alla tre.

Jag är helt säker på att jag inte fick se Rötter på tv när den gick i början av 80-talet. Däremot var det fritt fram att läsa boken, och jag tyckte den var spännande och hemsk. Men jag inbillar mig att de tyckte att jag var tillräckligt mogen för att läsa, även om jag tror att de såg serien själva och visste att den var våldsam. De tyckte kanske att den innehåller en viktig bit av historien som också jag borde ta del av, även om jag senare har förstått att Haley fick en hel del kritik för den forskning som ligger till grund för boken. Haley drogs även in i rättslig tvist eftersom han ansågs ha plagierat innehåll från boken The African. Jag hade ingen kunskap om detta när jag läste, och om jag hade vetat, tror jag knappast jag hade bekymrat mig. Den unga bokslukaren var mer intresserad av att läsa ut boken och få veta hur historien slutade.

När det gäller Colleen McCulloughs Törnfåglarna så tror jag att jag såg tv-serien först. Och då menar jag första serien som hade premiär 1983 i USA. Jag vet inte när den sändes i Sverige, men hela familjen såg den tillsammans framför tv:n. Jag minns att jag tyckte att den var minst lika spännande som Dallas. Och jag tror att jag tyckte Ralph (Richard Chamberlain) var bra mycket snyggare än Bobby (Patrick Duffy). Boken Törnfåglarna läste jag med så mycket fokus en cirka elva-tolvåring kan ha. Det fanns så mycket spännande i den - rik mot fattig, obesvarad kärlek, felaktiga val, komplicerade relationer inom familjen och både svek och förlåtelse. Dock tycker jag kanske också här att det var lite märkligt att mina föräldrar lät mig läsa den. Men jag tror inte den åsamkade mig någon större skada. Snarare tvärtom.

Tvekampen eller First Blood som originaltiteln lyder är skriven av David Morell. Den som kan sin Rambo ser ju direkt att detta är boken som ligger till grund för Sylvester Stallones odödliga tolkning av den ärrade krigsveteranen med de enorma musklerna. Jag tror faktiskt inte att jag har sett filmen, men boken tyckte jag var spännande och tragisk (även om mitt även här cirka tolvåriga jag inte skulle använt det senare ordet). Jag är inte helt säker jag förstod symboliken med två ensamma hjältar, veteranen och polisen, som är två sidor av samma mynt. Men den förtvivlan och kraft som Rambo kämpar med mot hela världen, den satte sig i läsarminnet.

För att sammanfatta detta nostalgiska inlägg: jag är förvånad att mina föräldrar tillät så pass vuxen läsning den här tiden men också glad för det. Och just nu när jag skriver detta, så vore det roligt att läsa om någon av de här tre böckerna för att se vad jag tycker idag. Eller så är det dumt. Det kanske är bäst att lämna dem och läsminnena som en del av den barndom de ingår i.

Fredagens impulsköp

Egentligen skulle jag bara gå in en sväng, eftersom jag hade fem minuter över till tåget. Och det är ju fredag. Men jag borde definitivt ha vetat bättre. Att gå in en bokhandel och komma ut tomhänt har aldrig legat för mig. Därför blev det så klart två böcker och två fina anteckningsböcker. Sofi Oksanen - När duvorna försvann ser jag fram emot; har uppskattat hennes tidigare böcker väldigt mycket. Den andra boken, Linus Jonkman - Introvert, köpte jag på ren impuls och är definitivt inte en bok jag brukar välja. Men vi får väl se.

Oksanen och Jonkman fick följa med hem.

Två fina anteckningsböcker ville också bo hos mig.

Mannen utan öde

Det känns just nu som jag är tillbaka på 90-talet. Det känns som rasismen frodas och nazister har fått utrymme på våra gator igen. Jag har försökt uttrycka det tidigare och jag säger det igen - jag gillar det inte. Det gör mig illa till mods. Det gör mig rädd och det är inte det samhälle jag vill ha.

Det är valår i år, och alla som tror på demokrati och jämlikhet har en chans att säga emot de främlingsfientliga röster som verkar bli allt starkare. Jag hoppas både att många röstar i år, men också att många läser Mannen utan öde innan de går till vallokalen. Imre Kertészs bok berättar om andra världskrigets fasansfulla läger ur en pojkes ögon. Själv tror han inte på dödslägren, men när han med andra judar sätts på ett tåg och hamnar rakt i ett av dem så inser han att verkligheten ser annorlunda ut. Dag för dag lär han sig reglerna och grymheten och vad som krävs för att försöka överleva. Den är kort, den är lättläst och ger tusen skäl till varför det är så viktigt att historien inte får upprepa sig.

Världslitteratur helt enkelt. Kertész fick Nobelpriset 2002.

Bok på jobbet - presidentens hustru

Hittade av en slump Presidentens hustru av Curtis Sittenfeld i mitt skåp på kontoret (var egentligen på jakt efter knäckebrödet till en morgonfika). Och vad jag minns så prackade jag på en kollega den här boken för ett tag sedan. Det är en ovana jag har, och som blir allt svårare med åren, jag tipsar jämt om böcker - ombedd eller inte. Men ett förmildrande drag torde vara att jag gärna lånar ut böcker. Dock i det här fallet upplevde hen att boken inte var så där värst bra.

Jag själv gillade den skarpt och det kändes verkligen som man kom familjen Bush väldigt nära (även om romanen inte fullt ut bygger på Laura Bushs liv). Däremot så ger boken en inblick i den amerikanska överklassen och vilket liv en president och framför allt hans hustru lever. Ett mycket märkligt liv om någon hade frågat mig, och på ett vis beundrar jag dem som står ut med det. I det långa loppet verkar det inte riktigt värt det.För mig var det dock en perfekt slukarbok som gick snabbt att läsa och som både gav avkoppling och satte igång tankarna. Jag skulle faktisk gärna läsa någon av Sittenfelds andra böcker och är nog mest intresserad av I en klass för sig som blev väldigt rosad när den kom. Den tar också upp en kvinnas perspektiv och liv, men i detta fallet får man följa en fjortonåriga Lee Fiora som har lämnat sin familj för att studera på en toppskola. När boken slutar är hon arton år och en vuxen kvinna. Skulle nog tro att det är en utvecklingsroman i någon form, och jag tror att det hade passat mig bra.

Men som sagt min kollega tyckte att Presidentens hustru var seg. Kanske bäst att jag tar med den hem, så att den inte ligger bortglömd i ett skåp på jobbet. Det tycker jag nog att den är för bra för.

En skönlitterär bok bland pärmar och papper.

Bra bok!

Några bokbloggar jag gärna läser

Enligt O drivs av Linda O och är nog den bokblogg jag läst längst. Här hittar jag alltid boktips och jag gillar hennes sätt att skriva recensioner - de är väl avvägda med underbyggda argument - oavsett om det är ris eller ros som levereras.

Fråga bibliotekarien är förmodligen den enda frågespalt som är värt något i mina ögon. Här får man rappa, roliga och konkreta svar på allehanda bokfrågor.

Bokhora är ett säkert kort om man vill hitta bra läsning, goda råd om skrivande och massa annat som ryms inom litteratur och populärkultur.

Ett av de bästa sakerna med #blogg100 är att man hittar nya bloggar att läsa. Jag letar alltid efter bra bokbloggar, så tipsa gärna. 

Fem frågor en måndag

En stor stor fördel med #blogg100 är att man via Facebookgrupperna hittar en mängd nya bloggar att läsa och bli inspirerade av. Jag hittade igår Luddigheter och gillade både bloggen och den lista med fem bokfrågor som fanns där, så det blir dagens inlägg:

1. En bok som jag ännu inte läst, men verkligen ser fram emot att läsa:
 Jag vill ju vara fri - en bok om Lena Nyman ser jag fram emot att få läsa. Jag hörde en mycket intressant analys av boken av En varg söker sin podd i somras och sedan dess har jag varit sugen på att läsa Annika Perssons bok. Den står sedan i julas i min bokhylla och bara väntar.

2. Den bästa bok jag har hemma:
Kanske den svåraste frågan på listan, och därför väljer jag snabbt två böcker och snirklar mig undan frågan en aning. Den första är Ior och hästarna som är skriven av Renata Wrede. Jag fick den av min farfar sommaren 1986 som i sin tur hade fått den av författaren. Den handlar om hästar, ridning och kärleken till ridsport; för en hästtjej som jag blev den en bibel. Huvudpersonen slet, led och gjorde allt för sina hästar, och eftersom boken utspelar sig i den militära världen (födelseplatsen för ridsporten) så får hon också kämpa mot mäns fördomar om kvinnors oförmåga att hantera så stora djur. Den andra boken är En mun vid hand som är skriven av den finlandssvenske modernisten och diktare Gunnar Björling. Honom hittade jag i andra året i gymnasiet, hur minns jag inte hur, men han har hängt med sedan dess. En fantastisk poet att hantera få ord, att bryta ned och bygga nytt. Och det är inte så svårt som det låter. Jag rekommenderar alla att läsa honom. Dock, vill du ha honom i bokhyllan så får du vara beredd att leta på antikvariat och han är inte så lätt att hitta ens där.

Detalj från omslaget till Ior och hästarna av Renata Wrede. En av mina favoriter.

3. En bok jag önskat vore bättre, och som kanske var onödig att köpa:
Jag gillade grundhistorien i Hundpojken av Eva Hornung där en fyraåring hamnar på gatan och för att överleva tar sig i en hundflock. Han adopteras av hundarna och blir till slut mer hund än människa. Tillsammans jagar de, delar bytena och tar hand om varandra. Boken är rörande, intressant och känns verkligen äkta, men ändå lyfter den inte riktigt. Kanske för att det blir så märkligt när en människa uppför sig som ett djur. Det betyder inte att det inte är sant, men att jag hade lite svårt att acceptera detta och det förstörde nog läsningen lite. Plus att historien blir emellanåt ganska omständlig.Jag skulle nog valt något annat om jag stod i en bokhandel och funderade på att köpa denna bok.

4. En bok som jag var jättepepp på när jag köpte den, men som har blivit stående:
När No Logo - märkena, marknaden, motståndet av Naomi Klein var riktigt i ropet, cirka år 2000, var jag helt övertygad om att det var en bok jag MÅSTE läsa. Nu står den sedan länge i bokhyllan och samlar damm.

5. En bok jag köpte mest för dess vackra omslag:
Svårt att välja här. Jag skulle nog säga någon av de engelska skönlitterära böcker jag äger. Det är inte många, men jag tycker generellt att utländska böcker är mycket snyggare än svenska, och speciellt engelsk skönlitteratur. Måste jag välja en - så blir det Mrs Dalloway av Virginia Woolf.

  

En blandad söndag

Idag har hunden och jag varit i skogen och spårat; i strålande sol och en vår som exploderat sådär som den bara gör i Skåne. Täckningen där ute i obygden är sådär och mobilen används mest till att ta foto på gulliga hundar i spårsele. Kort sagt - vi har spenderat timmar i en idyll, i en bubbla av fågelsång, mossa och skog, långt från det som är vårt samhälle. Men väl hemma ser jag på Twitter och Facebook att något riktigt otäckt hände i Malmö natten till söndagen. Människor som har demonstrerat för kvinnors rätt att röra sig fritt på natten har attackerats. Det har förekommit allvarlig misshandel och nazister tros ligga bakom attacken. Samtidigt ser jag att  manifestationer mot attacken har hållits idag i olika städer och att uppslutningen har varit stor. Det känns lugnande. Men ändå, en av mina värsta farhågor är att rasistiska krafter ska få ta större utrymme än vad de redan har i det här landet.

Jag var inte där på manifestationen i Malmö i eftermiddag. Men något kan jag ju försöka att göra förutom att uttrycka min uppriktiga och innerliga avsky mot sådana värderingar som ligger bakom misshandel. Det är inte mycket , men mitt bidrag är att rekommendera alla att läsa Mitt Iran av Shirin Ebadi som under många år med ett fantastiskt mod kämpat för mänskliga rättigheter i Iran. Hon var domare men blev efter revolutionen degraderad till kontorsbiträde. Trots det fortsatte hon att arbeta som advokat och lyckades att öppna en advokatbyrå där hon nästan uteslutande arbetade med fall som rör barn och kvinnor. Trots att hon blivit utsatt för mordförsök, trakasserier och arresterats på grund av sitt arbete har hon fortsatt för att ge människor, som enligt den iranska lagen är mindre värda än andra bara på grund av deras kön, en chans till rättvisa. Det är inte konstigt att hon fick Nobels fredspris för fem år sedan. Hennes kamp är en inspiration för alla som tror på jämlikhet, frihet och demokrati.

Läs!

Den där dagen då det är internationella kvinnodagen

Det är 8 mars och internationella kvinnodagen idag. Men arbetet för att nå jämlikhet oavsett kön och ge alla människor lika rättigheter är lika viktigt imorgon. Jag firar inte eftersom de framsteg som görs går gräsligt långsamt. För mig är det självklart att vara feminist så länge det finns en mängd orättvisor, här hemma och utanför Sveriges gränser, som ger kvinnor det kortaste strået - enbart för att de är kvinnor. Det finns mängder med fakta som styrker denna tes, men eftersom detta är en bokblogg så har jag givetvis plockat ihop ett antal böcker som format min övertygelse i frågan:

Simone de Beauvoir - Det andra könet går inte att hoppa över när det handlar om att vara kvinna och leva med de myter och roller som kvinnligheten erbjuder i rådande ordning. Och boken är hyfsat lättläst och på sina ställen mycket rolig.

Virgina Woolf - Ett eget rum är fortfarande ett viktigt inlägg i den konstnärliga världen och det som kvinnor kämpar mot vad gäller acceptans, historieskrivning och lika villkor. Annina Rabe förklarar det briljant här i dagens OBS. Läs eller lyssna!

Nina Björk - Under det rosa täcket gjorde att jag kände igen mig. Jag såg en helhet som jag inte sett tidigare och fick ett helikopterperspektiv på frågan.  Nina Björk är en oerhört analytisk författare både i formuleringar och argument. Du får en historisk genomgång på väldigt få sidor. Av bara farten läste jag även Sirenernas sång som tar upp kön och modernitet, den är också läsvärd i allra högsta grad.

Linda Skugge/ Belinda Olsson/Brita Zilg - Fittstim var en också en bok som jag satt och kände igen mig till. Som förklarade en massa saker och förstärkte sådant som man ibland trott och känt, men som varit ordlöst. Eftersom den skapade sådan debatt, upptäckte jag att många i min omgivning tyckte samma sak som jag. Det var jag konstigt nog väldigt förvånad över, och det ganska länge. Jag tycker fortfarande att den borde vara obligatorisk läsning i skolan.

Sammanfattningsvis är det inte speciellt förvånade litteratur som jag tar upp, men det gör inte böckerna mindre viktiga, så läs och läs om igen, det tjänar mänskligheten på.

Feminism i motljus.

En bra bok jag inte kommer ihåg

Tidigare idag, när jag egentligen borde torka listor eller göra något annat städrelaterat, stod jag och tittade igenom böckerna i bokhyllan. Blicken fastnade vid Spill av Sigrid Combüchen och jag tänkte: Den var bra, men vad handlade den om? Sedan skämdes jag, tog boken ur bokhyllan och började bläddra mellan sidorna för att hitta ett ord, eller en mening som fick minnet på rätt köl. Det gick inte. Samtidigt vet jag att jag sträckläste boken, tyckte om den och hade någon frågat mig hade jag sagt "Läs den, du kommer inte att bli besviken" och uppriktigt menat det. Jag hade till och med lagt till ett utropstecken (ett skiljetecken som jag generellt är ytterst restriktiv med).

Så slutsatsen här, är att det finns ett mycket stort behov av att jag fortsätter blogga om de böcker jag läser även efter #blogg100, eftersom jag har tydliga drag av minnesförlust så fort sista sidan är avslutad. Dessutom undrar jag hur jag läser. Konsumerar jag bara bokstäver - eller hinner jag tänka på vad jag läser. Men det kanske är ok att ibland bara låta sidorna gå och låta läsningen vara avkopplande utan speciellt medveten? Åtminstone om jag kan göra några minnesanteckningar om det här efteråt. Eller? Jag har inget bra svar, men jag önskar att jag kunde berätta lite mer än att den väckte ett starkt vemod samt att den utspelade sig i min studentstad Lund. Men faktum kvarstår - jag rekommenderar den varmt.

En bra bok jag inte kommer ihåg. Men läs!

Länktips och lästips

Jag har ingen bok att tipsa om idag (läs - jag har inte hunnit tänka igenom ett längre inlägg och har ont om tid) men tänkte ändå försöka bjuda på några läsrelaterade länkar. Det är väl ok, trots att mitt namn på bloggen är väldigt analogt:

Det har precis kommit ut en kortfilm om en excentrisk funkartist från Nigeria vid namn William Onyeabor. Han släppte musik på 70-80-talet och var årtionde före sin tid. Få vet vem han är och hela hans historia är mycket mystisk. Se filmen och upptäck en helt okänd bit av musikhistorien. Läs gärna den här artikeln också, som är väldigt välskriven och intressant. Vill du lyssna så finns det ett album på Spotify, och det svänger. Tipset eller tipsen kommer från det utmärkta nyhetsbrevet Missiverna av Erik Stattin.

En blogg som jag precis hittat, men fallit för är Livet & LA som alltid innehåller bra läsning och ofta väldigt intressanta länkar och funderingar. Här har jag bland annat hittat den här artikeln av den briljanta amerikanska journalisten Ann Friedman (hon har även ett nyhetsbrev), samt den här artikeln om Jennifer Lawrence och rollen som pojkflicka genom historien. Peppe som står bakom bloggen, har en podd också, den har jag inte lyssnat på än, men jag misstänker att den är bra.

Om att hanka sig fram

Det är valår i år och i september är det dags att rösta. Jag är själv väldigt förtjust i att gå till vallokalen och lägga en röst på ett väl valt parti; valdagen är en speciell dag och för mig är det en skyldighet och rättighet att masa sig till vallokalen. Men jag kan ha viss förståelse för de personer som väljer att stanna hemma. Det är alltid lika svårt att veta vad de olika partierna står för och många politiker verkar mest vara bra på att leverera många ord istället för att berätta vad de verkligen kommer att göra nära de hamnar vid makten.

Vad man röstar på är upp till var och en, men jag ska försöka rekommendera ett par böcker som tar upp olika perspektiv på samhället och kanske kan ge lite inspiration till att verkligen försöka skärskåda de olika partiernas värderingar. Den första boken i denna så kallade serie är Barskrapad/Konsten att hanka sig fram och är skriven av Barbara Ehrenreich. I den får vi följa hennes erfarenheter av att försöka överleva som låginkomsttagare i USA. För henne innebar det dubbelarbete, låg lön, inga rättigheter, ingen sjukvård och långa arbetsdagar. Boken ger en nyttig insikt i hur marknadskrafterna kan fungera och hur fattigdom blir ett effektivt fängelse. Allt Ehrenreich utsätts och upplever handlar om villkoren i det amerikanska samhället - men jag vill hävda att boken ger dig en del att fundera över när det kommer till vilket samhälle du tycker att du vill leva i. Och det är ju det valet handlar om.

Snygg utsida och intressant innehåll - en perfekt bok!

Den här bloggen

Idag har vi pratat vision och mission på jobbet - om vem vi är och vart vi är på väg. Det är svårt men en viktig diskussion så klart och vi kom en bra bit på väg. På tåget hem funderade jag vidare, men hamnade i tankar kring den här bloggen. Varför finns den? Och gör den någon nytta? Jag är inte någon teknisk person, och inte speciellt intresserad av att skriva privat. På jobbet gör jag det en hel del, och det räcker på många sätt alldeles utmärkt. Men jag läser i perioder mycket böcker, och jag tenderar också att glömma bort lite vad jag läser. Så tanken med bloggen när den startades, var att kunna "spara" de böcker jag läst här, och samtidigt avveckla mitt motstånd mot ny teknik.

Resultatet så här långt är väl sådär - förra året lyckades jag få ihop fem inlägg och det var nästan ett år sedan jag skrev något. Därför tänker jag att #blogg100 är en nystart och en möjlighet att upptäcka om bloggande är något för mig. Kanske kan det dessutom utveckla mitt skrivande. När jag tittar runt på andra, mycket mer rutinerade bloggare, som deltar i den här utmaningen så handlar deras tanke om att kunna leverera kvalitet istället för att pressa fram ett inlägg varje dag. Eller snarare att klara leverera kvalitet alla hundra dagar. För den som råkar läsa här kan jag bara säga - jag är långt ifrån detta. Mitt #blogg100 handlar bara om att komma igång, producera text snabbt och kanske få bort allt det där som gör att jag blir så osäker att jag struntar i att skriva.

En fyrbent läskompis

Jag har en ny kärlek i mitt liv. Hon är fyrbent, svart och av rasen dobermann - precis som min förra kärlek som jag fick ta bort sommaren 2012 på grund av ryggproblem. Sedan var det hundlöst i nästan precis ett år och i augusti landade Missy på svensk mark och i min famn. Hon är en invandrad österrikiska med alla egenskaper som en dobermann ska ha. Den här vintern har det varit lite varmare och mycket mysigare att läsa i soffan eftersom Missy gillar närkontakt av den grad som kelna husdjur gärna erbjuder till oss människor. Och jag tar tacksamt emot.

Att ha en ny hundkompis innebär så klart att de flesta av hundböckerna i bokhyllan har dammats av och bläddrats igenom. En av mina absoluta favoriter är fortfarande Eva Bodfäldts Kontaktkontraktet. Om jag fick rekommendera en bok till en nybliven hundägare så är den denna. Den erbjuder ett positivt sätt att se på inlärning och lägger en bra grund till hur du får hunden att jobba tillsammans med dig och för belöningar. Jag tar fram den då och då och läser lite för att påminna mig själv om självklara saker som - konsekvens, långsiktighet, belöning, hundens behov - är lätta att glömma bort, speciellt när  hundträningen inte går som tänkt.

Första morgonen utan mamma och syskon, i ett nytt hem.

Idag en sjumånaders arbetsmaskin - här i spårarbete. 

Avlopp och Kulla-Gulla

Jag har rensat avlopp idag, eller golvbrunn kanske det heter, det lilla hål i golvet där dusch- och tvättmaskinsvatten bland annat åker ut. Oavsett så har jag tagit upp diverse otrevliga klumpar av svårdefinierad gegga, skurat packningar och tänkt på Kulla-Gulla. Var Kulla-Gulla kom ifrån är osäkert; det kan vara en mycket långsökt referens till det faktum att det är Vasaloppssöndag idag, historia och blonda hårsvall. Den som kan sin Kulla-Gulla vet att hon hade väldigt långt blont hår som lockade sig i pannan när det var fuktigt väder, eller när hon fick arbeta hårt. Det kan också ha med det faktum att jag faktiskt fick kroppsarbeta idag, något denna kontorslekamen inte är speciellt van vid.

Men hursomhelst, Kulla-Gulla var en väldigt viktig person för mig när jag var i tioårsåldern och jag har läst serien från början till slut mer än en gång. Fascinationen över att Kulla-Gulla gick från föräldralöst fosterbarn i fattiga torparhem till att få en rik morfar, träffa sin stora kärlek  och bli gift på köpet gick liksom aldrig över. Bara genom att vara klok, rejäl, arbetsvillig, snäll och vacker så ordnade sig allt till slut. Om vi bortser från det sista, så var det så enkelt - så länge man högg i och talade sanning. Idag med lite mer livserfarenhet i bagaget och ömma knän är jag inte helt säker på att jag gillar Kulla-Gulla lika mycket. Eller så kommer högvinsten att trilla in snart. Mitt städkarma har ju förbättrat sig avsevärt redan.

Ja, det är en skurhandske i närbild. Jag har ingen Kulla-Gulla-bok i min ägo.

Ja till Liv Strömquist

Jag vet inte hur det gick till, men jag är bara tacksam att jag hittade Liv Strömquist. Sedan jag läste hennes seriebok Prins Charles känsla har livet blivit inte bättre, men så mycket roligare. Och jag lovar, har man öppnat dörren till hennes serievärld är det svårt att stänga dörren igen. Man vill ha mer. Hon ställer fantastiska frågor om vår samhällsordning och ger samtiden en känga i varje serieruta. I min bokhylla finns förutom Prins Charles känsla även Ja till Liv. I den senare får du en ABC-bok där allt från himmel och jord vänds upp och ned på, bokstav för bokstav. Du får veta varför kulturtanten är viktig och varför skejtaren aldrig vill växa upp. Du hittar svar på frågan vad egentligen Robert Gustafsson tillför evolutionsteorin och hur den historielösa karriärkvinnan resonerar. Mycket nöje!

Skulle du sedan vilja ha mer av smarta tankar och intressanta resonemang rekommenderar jag att du lyssnar på En varg söker sin pod där Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli diskuterar vår samtids kultur. Så smart och träffande - hela förra våren målade jag om fönster med detta i öronen. Jag är ganska övertygad det var tack vare podden som fönstren blev klara.

Läs!

Jag och Blogg100

En avsomnad blogg och en utmaning; det är dagens status. För en liten stund sedan anmälde jag mig till Blogg100, Fredrik Wass och bisonblog, en utmaning där det är tänkt att man varje dag under 100 dagar ska blogga. Eftersom jag inte har kommit närheten av bloggen på över ett år, så kanske det är detta som trampar igång allt.

Några dagar i solen och Autografjägaren

Efter dagar av hemlighetsmakeri och en mycket märklig packlista blev det konferens. Under några dagar har vi fått vända bleka ansikten mot den spanska solen och se en avfolkad solkust. Alicante visade sig från sin allra bästa sida och ordet ljummen fick äntligen den betydelse ordet förtjänar. För luften var ljummen och kroppen ljummen och sommaren kändes plötsligt inte så långt bort.

Det blev inte mycket läst - vi var ju på konferens, men under flygresan hann jag avsluta en bok jag började på i somras. En före detta kollega rekommenderade Autografjägaren av Zadie Smith till mig och hade vänligheten att också låna ut boken. Det gillar jag, att byta böcker. Men mitt intryck av den blev blandat. Boken handlar om Alex som lever rastlöst, kortsiktigt i en lathet som gör att han inte tar hand om de relationer som är viktiga utan strävar mot att få den där fullträffen som ska göra honom rik. Hans hela liv handlar om att få kontakt med en filmstjärna men när allt händer så blir inget som han tänkt sig. Ett klassiskt upplägg och stundtals är boken både rolig och underhållande. Men jag upplevde också stora perioder av rörig dialog och min egen frustration över Alex oförmåga att fatta ett riktigt beslut. Slutsaten är att det inte riktigt var en bok för mig. Dock är jag villig att ge Smith en andra chans och i min "att-läsa-under-året-hög" väntar Om skönhet, kanske är den är mer anpassad till mig.

För övrigt såg det ut så här på konferensen:

Konferensbok

På torsdag åker jag på konferens. Under två och en halv dag ska det manglas jobbfrågor och hängas med kollegor. Jag tvivlar inte på att det kommer att bli både nyttigt och trevligt, men jag och mina kollegor har fått en väldigt märklig packlista. Destinationen är okänd - men pass, regnkläder och en bok ska packas tillsammans med andra saker. Och det är här mitt största problem ligger; vilken bok ska få följa med? Ska det vara lättsamt, svårt, helt oläst eller något som jag borde passa på att avsluta? Det tål att tänkas på.

En fin panelhöna

Jag är inte speciellt bra på engelska och gillar inte att läsa på engelska. Men det blir inte bättre av att låta bli. Därför försöker jag ibland träna mig. Den här gången blev det en ungdomsbok. The perks of being a wallflower handlar om att vara ung, lite udda och ibland ensam. Charlie (kille eller tjej) är skriver om sitt liv till en fiktiv vän och i hans brev får läsaren följa livet i high school när det är som bäst och som alldeles sämst. Det är en öppen bok som på ett fördomsfritt sätt lyfter frågor kring vänskap, sex och familjeband. Språket är uppriktigt, äkta och trots mina bristande språkkunskaper så framstår Charlie som en verklig person. Författare är Stephen Chbosky och historien om Charlie är hans mest berömda bok, den har även blivit filmad med bland annat Emma Watson i en av rollerna. Jag har inte sett filmen, och jag rekommenderar nog alla att läsa först - jag tror filmen bestämmer för mycket annars. En av bokens stora fördelar är att den är så öppen och tillåtande.

Varför är engelska böckers omslag ofta mycket snyggare än svenska böckers?

Stålbad och Stål

Anna och Francesca är två italienska tjejer som bor i kuststaden Piombino. Långt borta i horisonten, från stranden, eller från balkongerna på deras hyreshus ser man Elba. Dit åker ingen, men alla längtar till ön. Livet handlar annars varje minut om att arbeta eller få arbete - helst på stålverket som driver hela staden. Det är en kamp för de flesta familjer att få vardagen och ekonomin att gå ihop. För att göra vardagen lättare och minska ångesten och tristessen används sprit, knark eller misshandel flitigt. Francescas pappa väljer det sistnämnda och ger sig på både dotter och hustrun. Annas bror de två första alternativen. Flickorna själva, som är runt tretton år när boken börjar, lägger allt fokus på sin vänskap och på att bli så snygga som möjligt. Båda vet att de börjar få mäns blickar på sig och att vara vacker är att få makt, bli bjuden, få fördelar och kanske en chans att komma vidare på något sätt.

Läs den!

Stranden och havet erbjuder tjejerna frihet och möjlighet att simma bort allt jobbigt. De simmar och leker med varandra, både omedvetna och ytterst medvetna om hur deras uppenbarelser påverkar omgivningen. I alla bad finns Elba med som en dröm bort vid horisonten. Samtidigt bevakas Francescas vattenlek genom pappas kikare och Annas bror ser till att tjejkompisar på stranden passar även lillasystern när de solar. Men alla vill växa upp och när Anna och Francesca gör det påverkas omgivningen, men framför allt de själva och deras relation förändras på ett sätt som ingen av dem riktigt kan hantera. De älskar varandra och behöver varandra, men ibland inte på samma sätt som den andra tror.

Det doftar inte bara saltvatten och klor i det här badhuset.
Det doftar femtiotal.

Silvia Avallone har skrivit Stål och är en ung, lovande italiensk författare. Boken är hennes debut och fick stor uppmärksamhet när den kom 2010. Det är ett fattig och hårt Italien som skildras, långt ifrån den turistbild som många skandinaver har på näthinnan när landet nämns. Och om jag har läst intervjuerna med författarinnan rätt, så var inte alla landsmäns så tacksamma över hennes realism och ärliga sätt att visa upp dagens Italien. Jag läste boken under julledigheten, samtidigt som jag själv har försökt reparera en pajad rygg. Medan jag har simmat inne i ett slitet badhus och sysslat med att bygga upp en kropp som just i detta nu mest kännetecknas av förfall har två tonåringar från Medelhavet plaskat omkring i medvetandet. Så förutom att det är en väldigt bra bok, kan jag konstatera att vatten och simning har en rogivande effekt och är ett erbjudande om en annan värld. Även i en klordoftande simhall.

Min utmaning 2013

Efter en lång tystnad (nästan ett år) gör jag ett nytt försök. Under 2013 har jag tilldelat mig själv en liten utmaning. Jag har gått igenom mina bokhyllor och tagit fram ett antal böcker som jag vill läsa, men som av olika anledningar bara hamnar på väntelistan. Vissa är påbörjade, en del inte rörda. Att läsa har aldrig varit ett problem, men det här året skulle jag vilja läsa och dokumentera samtidigt. Det borde bli runt en bok i månaden och det är väl ingen omöjlighet?

Det jag inte tänkte göra

I år skulle inte jag inte handla på bokrean. Det hade jag bestämt. Varför? Ett: det finns bibliotek. Två: det finns väldigt många olästa böcker i vårt hushåll. Dessa bör (ska) läsas ut först. Men så hade ju Pocketshop ett väldigt bra erbjudande och jag hade haft en usel dag i tisdags. Sedan skulle jag bara följa med ett par kollegor till Bokia för att titta. Och sedan råkade jag gå in i en bokhandel i helgen och slog upp första delen av Andres Lokkos samlade krönikor. Sidan jag fick upp var en text om min absoluta favoritartist. Om inte det är ett tecken så finns det inga tecken; jag var tvungen att få med mig den boken hem. Sedan råkade det bara vara så att man fick 4 böcker till priset av 3. Det kunde ju inte jag riktigt hjälpa.

Denna lördag

Vad gör man när ens bättre hälft har åkt i väg på träningsläger och hela huset behöver städas?

Man läser om Estland och ockuperingen av landet under andra världskriget när Sovjet hade stort inflytande och makt över estländarna. Många tvingades till arbetsläger och andra försökte rädda landet genom att strida i motståndsrörelsen. Genialt skildrat genom två kvinnors offer, svek och kamp för att få leva i frihet.

Man gör detta bäst i soffan med bästa sällskapet.

Man skjuter glatt upp städningen till en annan dag.

Länkkärlek: Bästa frågespalten

Rolig, personlig och informativ. Läs DN:s kulturs frågespalt om bibliotek som Jenny Lindh driver.

Fråga bibliotekarien

På väg

Det är snart dags för semester.

Vad som gör att jag knappt läser

Just nu handlar det mest om att få stryk i Wordfeud. Smärtsamt för en som hade kanonresultat på Högskoleprovets orddel. Och var stolt över det. Fast det är egentligen inte så konstigt. Strategiskt tänkande har aldrig varit min starka sida. Jag bär dessutom på ytterligare en skam som kan ha något att göra med att segrarna är långt borta - jag är usel på korsord.

Yarden

Ibland är det nyttigt att påminnas om att ens egen värld är liten, och att man sällan går utanför dess gränser. Att jag lever i en ganska bekväm bubbla. Jag jobbar i samma stad som Kristian Lundberg ofta återvänder till i sina böcker. I hans bok Yarden är det arbetarna som står längst ned på skalan som skildras. De som inte har några rättigheter eller krav på sitt arbete. De tar de timmar de får, följer de order som ges. Att ifrågasätta är att vara utan jobb. Och när jag läser om att inte ta bussen för att spara lite till i en desperat jakt på överlevnad, då är jag mil bortom min vardag. Det gör mig lite skamsen att jag inte visste mer.Det gör mig tacksam över att vara på andra sidan den gränsen. Det är en påminnelse om att jag inte ska ta något för givet. Och att det nästan är dags att gå med i facket.

Min läshörna, del 2

Min nya läshörna

Efter en som vanligt mödosam renovering.Nu finns det ett nytt härligt trägolv och ommålade väggar.

iPad

Provar att blogga via min padda. Ett djärvt test från en som använder ny teknik mer eller mindre sist.

Danskt band

Danskt band betyder inte att boken är på danska. Det är ett sätt att binda in böcker, precis som pocket är ett, och franskt band ett annat. Det fick jag lära mig den hårda vägen när jag beställde ytterligare en bok av Liv Strömquist, min nya favorit, via nätet. (Livs serier har humor och är vansinnigt träffsäkra och svarta i sitt resonemang. Alla borde läsa henne). Men: Den hårda vägen betyder annars att man hysteriskt mailar kundtjänst på en av de stora nätbokhandlarna och vill stoppa en beställning för att man tror att boken är på danska. Vilket man tydligt skriver i mailet. Precis när man släppt i väg det så inser man sitt feltänk, googlar och inväntar kundtjänst artiga svar. Typ "inga frågor är dumma frågor" men vi skrattade gott åt dig på kafferasten. Jag längtar i alla fall efter mitt nya danska band - Ja till Liv.

Äntligen

Då var det dags för Tomas Tranströmer. Sedan i början av 90-talet har han varit en ständig kandidat till Nobelpriset. 2011 fick han det. Kultursverige verkar tycka det är ett helt korrekt val, utom Guillou, som tar upp fadäsen från 1974 när Martinson och Johnson fick pris (trots att de satt i Akademin). Jag förstår väl inte helt Guillous resonemang här, en svensk författare borde teoretiskt sett kunna hålla världsklass. Det har väl inget att göra med tidigare utnämningar? Och övriga landet ser Tranströmer som den internationellt erkända poet han är, och alltså en värdig vinnare. Om jag har läst honom? Inte ännu, men ser fram emot att stifta bekantskap med metaforernas mästare.

Glimtar från en söndag

Tog de här bilderna en söndag för några veckor sedan. Bra bok, bra väder och en sovande solvarm hund. Nästan allt man behöver:

Way Out West

Förlorade festivaloskulden i helgen och gjorde det i solsken, boendes i en fräsch lägenhet och utan lera. Precis som man kanske bör göra om man inte förstår det här med festivalande förrän man höjer medelåldern på publiken. Jag fick mitt armband och köpte en t-shirt. Har sett mängder med tygkassar och insett att jag är så långt ifrån hipster som man kan komma. Men kul var det i alla fall och massor av bra musik blev det:

Allra allra bäst - Prince (som alltid i min värld)
Bästa mellansnacket - sångaren i Pulp (helt galen och schysst humor)
Största överraskningen - Jamie Woon (fantastisk röst, så mkt smärta)
Största besvikelsen - Janelle Monáe (hade verkligen laddat men ...)
Största scenshow - Kayne West (liftar, blixtar, rök och dansare precis överallt)

Vi hann även se Robyn, The Jayhawks, The Hives och The Avett Brothers. Jag har väldigt insnöad på det som jag gillar så det var roligt och nyttigt att höra en massa nytt.

Snobberi i bokhyllan

Det ösregnar och känns mer som höst än juli. Vi renoverar och jag tar chansen att rensa i bokhyllor. Eller egentligen handlar det om att hitta väl bortlagda papper med målarfärgspecifikationer. Men, jag får rensa i bokhyllorna ändå. Det är svårt för mig att plocka bort böcker och stoppa undan lästa böcker. Jag vill ha alla framme jämt. Men eftersom platsbrist råder, försöker jag ta bort allt som är läst. Det ska upp på vinden. Det som är oläst - som resterna från mitt medlemskap i Ordfront - det kan stå framme. Jag glömde allt som oftast att tacka nej till medlemsböcker och arvet är väldigt många olåsta intellektuella titlar om kapitalismens negativa effekter, tv-historia, farlig skräpmat, No logo och författare som Göran Greider. Men en dag kanske så. Plockandet med böcker gör också att jag inser att jag är ganska bra på att komma ihåg böcker som jag av någon inte har läst ut. Medan böcker som jag vet att jag har läst kan vara ganska bortblåsta. Läser jag så slarvigt? Dessutom: det bor en liten snobb i mig. Eller kulturtant. Du kan välja själv. Det är så mycket enklare att rensa ut sambons Grisham- och Brownböcker än mina, låt mig säga något mer litterära, böcker. Och då menar jag inte Marklund, Läckberg och Rudberg. Japp, jag har läst dem men deras alster är inte bra litteratur. Och jag har svårt att tycka att det är ok att de bor i min bokhylla. I alla fall nu när jag måste välja. Men vem var det som blev så fruktansvärt irriterad för ett antal år sedan (väldigt många) när klasskompisarna på litt.vet i Lund satt och ojade sig över att någon människa faktiskt läste Jackie Collins och gänget. Och det med behållning. Vem var det som tyckte att rödvinsanalytikerna hade satt sig på alltför höga hästar? Var det jag?

Varför jag älskar bibliotek

För att man kan ringa och beställa en bok som är slutsåld på diverse internetbokhandlar och andra bokaffärer och på två dagar ha boken i sin hand. Beställd i hemstaden, men skickad från grannkommunen eftersom hemstaden inte heller hade ngt exemplar tillgängligt. Eller gå rakt in genom dörrarna och bara plocka ut en serie från en av våra kära Nobelpristagare och vandra hem med alla delarna i famnen. Gratis. Jag hade glömt bort vilken skattkammare det finns innanför väggarna, och hur viktigt att de får finnas kvar. Dags att skämmas lite tror jag.

The Help eller Niceville

Fortfarande en mycket bra bok, så här alltför många månader efter förra inlägget. Är också väldigt glad över att jag läste den på engelska. Speciellt när jag ser att den svenska titeln har blivit Niceville. Något märkligt tycker jag. Jag hoppas många läser den, för den är ett intressant dokument från USA på sextiotalet, och innehåller hyfsat mångfacetterade kvinnoporträtt. Dessutom skulle det inte förvåna mig om den blir film, och då är det också bäst att ha läst boken först. Filmen brukar sällan vara bättre. Vill man läsa ett roligt, tänkvärt inlägg om The Help och den svenska titeln så titta in på en av mina favoritbloggar när det kommer till böcker:
Kafka på jobbet

The Help

The Help av Kathryn Stockett var fantastisk. Ska försöka skriva lite mer om boken när jag tänkt klart. Men den var fantastiskt bra. Fantastisk. Det är allt jag får ur mig så här långt.

Packa resväskan

Det är dags att fira jul på varmare ort och lämna snöstormar, bandvagnar och Kalle Anka bakom sig. Frågan är bara vilka böcker som platsar som reselitteratur. Just nu på listan: Camus, Kandre och Fagerholm. Inte så charteraktigt men kanske om jag slänger in lite Drougge? Sedan vet jag att det blir en bokklapp av svärfar också. Den måste ju med. Och så baddräkten.

Dag 7 - kärlek

Kärlek är det stora, det största som finns. Det är att veta att även när jag är den sämsta varianten av mig själv så finns det någon som stannar och lyssnar. Det är att bli glad av en röst som direkt vet hur jag mår och nästan alltid kan räkna ut vad jag har känt utan att berätta det. Det är skratta tillsammans. Det är att alltid ha något att prata om. Det är att bli kär igen och igen i samma person. Det är så mycket att jag bara skriver om och skriver om utan att kunna definiera det bättre än så. Eller så är jag bara feg.

Kärlek är ett av de stora ämnen i böckernas värld - allt från lättsmälta chic lit till tunga Nobelpristagare. En av mina favoriter är Kärlek i kolerans tid skriven av Gabriel Garcia Márquez. En annan skildring av kärlek som är ganska nyutgiven (2001) är Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón. Den tar upp både kärleken till litteraturen och mellan människor. För mig krävde den oväntat mycket arbete innan jag kom igenom den, men den var värd det.

Dag 6 - ett ögonblick

Det finns så många. Men idag när jag var ute med hunden och gick vid havet. Snön gnistrade, himlen var klar och luften hög. Och jag ser hunden lägga i väg utmed vatten, vända om och i hela kroppen visa hur glad hon är över att vara just där, just då och just med mig. Det är lycka.

Det finns massor av ögonblick i böcker men kanske att dikter är den bästa formen för ögonblick? Eller i alla fall strävar att fånga det exakta i några rader? Min stora favorit bland diktare är Gunnar Björling. Han om någon kan få fram exakta ögonblick med bara några få ord. Tyvärr är hans samlingar ganska svåra att få tag i. Är du intresserad är det bibliotek eller antikvariat som gäller.

Dag 5 - mina föräldrar

Jag har världens bästa föräldrar. Det låter ospännande och inte så exotiskt men jag kan inte säga att jag har haft några stora konflikter med mina. Lite tonårsrevolt, såklart, men de har knappast lämnat några sår i mig som kommer ta ett liv att berarbeta och komma över. Det är jag väldigt tacksam för. Och jag vet att de alltid finns där om jag behöver hjälp. Alltid. Alltid och det enda jag kan hoppas på är försöka återgälda det i någon form. Kanske en önskan dömd att misslyckas och det är väl det föräldraskapet går ut på. Det där villkorslösa.

Mamma: vi är på skidsemester i en liten svensk skidort. Det är värmestuga, knapplift och skidskola. Jag går i skidskola. Varje år, och ett av dessa år hamnar jag i en grupp där jag och två av mina kompisar är klart bättre än resten av gruppen. Vems mamma påpekar detta orättvisa faktum och den felaktiga gruppindelningen pinsamt högt inför skidlärare, andra elever och deras föräldrar? Vems unge och kompisar får sedan en alldeles egen grupp - och svettas järnet med chefen för skidskolan resten av veckan? Engagemang i allt hon gör, en vilja av stål och en matchande uthållighet samt en förmåga att alltid leverera sanningar; det är min mamma det.

Pappa: Vi firar jul med min syster och hennes kille som då bor för oss övriga i familjen alldeles för långt norrut. En dag är vi ute vid ett friluftsområde/sportanläggning med skidspår och ishall. Jag tror att min bättre hälft antagligen är ute och svettas på längdskidorna. Vi andra tar en vinterpromenad med min galna dobermann och syrrans envisa euraiser. När promenaden nästan är avslutad ser vi några som har fräst fast sin bil i snön. Vems pappa är först framme för att hjälpa till? Vems pappa ligger efter fem minuter på knä i snön med en snöskyffel i hand och har efter ytterligare fem minuter kommit på hur bilen ska bärgas. Vems pappa stannar kvar tills bilen är loss? Min pappa har varit scout när han var liten, och det har han fortsatt med hela livet. Han är alltid redo att hjälpa till.

Det finns många böcker som tar upp förhållandet föräldrar/barn och allt vad det är att växa upp i en familj. Jag tycker de nedanstående är fina skildringar av det där villkorslösa och hur skört och starkt det är:
Svinalängorna av Susanna Alakoski
Tätt intill dagarna av Mustafa Can
Mig äger ingen av Mia Linderborg

Repris

Jag rekommenderar verkligen Llosas föreläsning. Det var väldigt, väldigt bra. Jag måste läsa mer. Alla måste läsa mer. Det blir en bättre värld då.

Bara så att jag inte glömmer det

Ikväll när jag kommer hem från jobbet ska jag läsa det här:

Mario Vargas Llosas nobelföreläsning

Det är bara att skriva ut och njuta!

Dag 4 - min dag idag

Jag fuskar vidare och tar tag i min dag idag. Klockan ringde kvart i sex. Två omgångar snooze och sedan upp och ut i ett iskallt badrum. Tvagning och påklädning. En kopp smoothie till frukost och sedan rask promenad till bussen som tar mig till tågstationen 8 km bort. Perrongen full av folk, tåget ovanligt kort. Trängsel och jag hade tur som kom på. De som stod kvar fick ett löfte om ersättningsbussar. Jag tror inte någon trodde på det. Ingen sittplats men lyckades stå och läsa min FOKUS tills jag var framme. Trött, jättetrött. Hasta upp till kontoret och jobba. Känna sig lite grinig för att projekten är sega. Thailunch. Jobba. Ännu grinigare. Knäckerbrödsmiddag. Jobba över. Tog tåget hem vid nio. Blev själaglad när anslutningstaxin kom på utsatt tid. Glad hund som överföll mig när jag kom hem. En besviken hund när hon insåg att jag tänkte häcka i sängen med datorn istället för att umgås med henne. Hon gav upp och la sig bredvid mig. Här ligger vi nu en tisdagkväll. Jag måste jobba lite till.

Dag 3 - det här åt jag idag

Typiskt, och inte ovanligt, jag blev stressad och väljer att omprioriterar direkt. Tittar igenom listan och hittar något lätt att göra ett inlägg av. Dagens mat känns enkelt och lagom ointressant: citronfil, smoothie på banan och svarta vinbär, sallad, varm korv och två chokladkakor. För mycket socker? Alltid för mycket socker.

Försöker tänka på en bra bok som handlar om mat på något sätt:
Det blåser på månen av Eric Linklater
Mannen utan öde av Irme Kertész
En dag i Ivan Denisovitjs liv av Aleksandr Solzjenitsyn

En barnbok, två vuxenböcker - alla tre är jag glad över att jag har läst.

Dag 2 - den första kärleken

Min första kärlek, alltså. Med enkelhet skulle jag kunna skriva om min första egna häst. Han var en stor stor kärlek och jag sörjde oerhört länge det faktum att jag inte kunde ha honom kvar. Ett av de svåraste besluten jag har tagit, men chans till en karriär och ett bra jobb fick gå före. Under väldigt lång tid grät jag mig snorig varje gång jag hälsade på honom, vilket var oerhört generande för tjejen som tog över honom. Hon var jätteduktig och han kunde inte ha fått det bättre, men jag bröt ihop som om han hade blivit hamburgare varje gång jag såg honom.

Men det är nog inte det den här posten ska handla om. Den ska handla om den där kärleken som sker när två människor är inblandade. Jag har ingen söt historia från när jag var liten, det är mkt möjligt att jag var förtjust i någon pojke på dagis och i skolan men det är inget jag minns. Jag hade sk chans på en kille i mellanstadiet men vi hängde bara med varandra när det var disco, trots att vi gick i samma klass varje dag. Men jag var inte kär i honom vad jag kan minnas, jag tyckte väldigt mycket om honom. Däremot hade jag en hopplös förälskelse i högstadiet som var så pinsam att det kan jag inte skriva om. Den passar sig inte i skrift. Efter det trodde jag länge att jag skulle leva livet ensam och dö som oskuld.

Jag hade väldigt luddiga tankar om kärlek länge. Jag tror mer jag var kär eller förtjust i föreställning om vad förälskelse var än att jag faktisk träffade någon och blev förtjust på riktigt. Lite världsfrånvänt sådär. Men det handlade mycket om att bli räddad - gärna från några rövare - och räddningen gick ut på att jag blev uppslängd på hjältens häst, bakom hjälten och att vi tillsammans sedan galopperade mot horisonten och friheten. Min klänning hade lite olika färger men scenen var nästan alltid densamma. Själva bränlset till fantasin kommer från en TV-serie om Dick Turpin som gick när jag var liten och som har etsat sig fast. Jag har sett klipp från serien (som bygger på historien om en engelsk legendarisk stråtrövare från 1700-talet vid namn Dick Turpin) för inte så länge sedan och vi kan väl säga att jag föll inte för hjältens utseende. Däremot för hans vackra inre och snygga svarta häst ...

En bok som jag läste åtskilliga gånger i 7-10 års åldern (tror jag) var Om livet är dig kärt som är en fantastisk skildring av ung kärlek och just den allra första. Gunnel Linde har skrivit den och den har jag som sagt lusläst åter och åter igen. För några år sedan när jag lästa Sara Kadefors Sandor slash Ida, så tänkte jag på Gunnel Lindes bok och hur bra båda är. I dessa är det inte en som räddar och en som räddas, utan det är som på riktigt - osäkert, nervöst, pirrigt, jobbigt och underbart. Så som den första förälskelsen är.

Dag 1 - detta är jag

Har du läst Två nötcreme och en moviebox av Fredrik Wikingsson och Filip Hammar? Precis det Sverige är jag uppväxt i. Med 33 cl läskflaskor som delades per millimeter med lillasyster. Med movieboxen som jag och två kompisar hyrde i byns kiosk eftersom ingen av våra familjer hade fått video ännu. Jag har faktiskt aldrig gillat nötcreme, men en kompis köpte det ofta efter skolan. Jag har sett Dirty Dancing och Pretty Woman på bio, haft blandband inspelade på kasettband från Tracks, LP-skivor och lusläst Okej.

Men ska man säga något sammanfattande om mig så var jag tidigt hästtjej. Redan på dagis (för så hette det då) ritade jag hästar och när vi var på Skansen hade jag inga problem med att stå i kö hur länge som helst för att få rida på ponnyridningen. När jag var nio fick jag börja på ridskola och då var torsdagen den allra viktigaste dagen i veckan. Alla andra dagar ritade jag hästar, lekte häst och läste hästböcker. Sedan red jag Dunet av Nan Inger var en älskad bok, Lisbeth Pahnkes serie om Britta och Silver är ett annat exempel. Gunilla Woldes böcker om Twiggy och Emma är också läsupplevelser som måste nämnas. Och så klart Min Häst och Broknäsfklickorna. Det går alltså inte att prata om mig utan att nämna hästar. Intresset räckte ända fram till 25-års åldern, när andra hästtjejer lämnade stallet för fritidsgårdar och annat blev jag kvar. Har aldrig ångrat det men har lagt sjukt många timmar i stallet.

En annan sak som inte heller går att bortse från när det gäller mig är bokintresset. Detta läsande som alltid har varit med mig. Under många år cyklade jag varje lördag till byns bibliotek och fyllde en kasse med böcker. Sedan cyklade jag hem igen och läste och var helt uppslukad. Jag älskar fortfarande bibliotek och ibland önskar jag att jag var biblotikarie. Som den tävlingsmänniska och prestationsperson jag är var det också viktigt att läsa flest antal böcker när vi hade läscirkel i skolan, eller tjockast eller svårast. Jag ville alltid vara värst. Fast är man inte Lucia- eller populäraste tjejen-material då får man ta vara på ngt annat. För mig: hästar och böcker. Jag gjorde alltid skäl för namnet bokmal. Och jag är det idag med en enerverande förmåga att boktipsa min omgivning ständigt. Så det var inte så konstigt att jag alltid hade betyg 5 i svenska, att det blev litteraturvetenskap efter studenten och att jag idag arbetar med bokstäver och ord.

Att skriva om

Här är de ämnen man ska ta sig an:

Day 01 – Introduce yourself
Day 02 – Your first love
Day 03 – Your parents
Day 04 – What you ate today
Day 05 – Your definition of love
Day 06 – Your day
Day 07 – Your best friend
Day 08 – A moment
Day 09 – Your beliefs
Day 10 – What you wore today
Day 11 – Your siblings
Day 12 – What’s in your bag
Day 13 – This week
Day 14 – What you wore today
Day 15 – Your dreams
Day 16 – Your first kiss
Day 17 – Your favorite memory
Day 18 – Your favorite birthday
Day 19 – Something you regret
Day 20 – This month
Day 21 – Another moment
Day 22 – Something that upsets you
Day 23 – Something that makes you feel better
Day 24 – Something that makes you cry
Day 25 – A first
Day 26 – Your fears
Day 27 – Your favorite place
Day 28 – Something that you miss
Day 29 – Your aspirations
Day 30 – One last moment

Utmaning i december

Många av de bloggar som jag läser har kört en utmaning under den senaste tiden. På 30dagar ska man skriva 30 inlägg. Det har varit väldigt roligt att läsa och många poster har varit otroligt bra läsning. Eftersom jag har allmänt svårt med bokstäverna just nu, tänkte jag prova och se om jag får lite inspiration och kanske kommer igång.

Snö före första advent

I år kom snön tidigt redan den 26 november för att vara exakt. Nu har vi över 30 cm snö. Snön ger en ursäkt att stanna inne vid kamninen och läsa, men när man äntligen har lyckats komma igång med träningen (läs löpning) så känns snö som ett hånskratt. Kanske att jag kommer ut en runda, kanske inte. Annars får jag väl lida vid kaminen och underhålla mig med "Ensam med havet" av Sebastian Näslund. Återkommer med recension.

En bok om guld och ett lyckligt slut

Den här boken läste jag när jag och sambon var i Helsingfors. Han var upptagen med Finnkampen, jag med shopping och att bota en förkylning. Titeln är Guld och författaren Rose Tremain. Jag har inte läst henne tidigare, men den här boken var lättläst men inte enkel, gripande men inte banal och faktiskt himla bra. Det är mycket hjärta och smärta men personerna är fint tecknade och konflikterna som finns känns äkta. Jag blev glatt förvånad när jag sträckläste den och tillsammans med ganska ansenliga mängder av Tobleronechoklad så blev det lättare att ge sig ut i Helsingborgs shoppingkvarter.

Söndagsångest

Det är alldeles för tidigt och jag är redan uppe. Tacka hunden och en strålande sol för det. Istället för att mysa ner mig i en soffa fick jag för mig att sortera ut lite böcker att lämna på lämplig loppis. Så nu sitter jag här i bokhögar och kommer inte vidare. Vilka är värda att sparas och vilka får lämna? Ska man generöst lämna de böcker som man tycker att andra borde upptäcka och också älska, eller ska man göra sig av med de som var dåliga, fula och som man skäms över att man läste? Jag har ingen aning.

Babel - att ändra åsikt

Jag har undvikit Babel, och har aldrig orkat se ett enda avsnitt.Jag har bytt kanal direkt om jag hamnat i det av misstag. Men den här säsongen har något hänt. Antingen är jag en kulturtant på riktigt nu, eller så har SVT och framför allt programledaren Daniel Sjölin gjort någon mystisk förändring i innehållet. Jag har sett alla avsnitt fram till dagens datum. Och har jag missat det så har SVTPlay räddat mig. Inte nog med, jag rekommenderar det till andra. Lite chockartat, måste jag säga.

New York och Dårskaper i Brooklyn

Det var ett tag sedan jag kom hem. Men resan har stannat kvar. New York är en av mina favoriter och jag hoppas jag får resa dit igen. För att dröja kvar lite mer och även återuppleva de där dagarna igen, läste jag Paul Auster och Dårskaper i Brooklyn för några veckor sedan. Det var min första bekantskap med Auster. Jag har ett par böcker av honom som häcker i bokhyllan, men som jag inte kommit till skott med. Har tagit fram dem, vänt på dem och satt tillbaka dem. Jag trodde att Paul Auster var en svårläst författare, och han känns väldigt rätt att läsa för någon som vill ha bra smak. Gärna också personer som vill skylta med att man har bra smak. Jag är ju skyldig till sådant, men bortsett från det så var det en rolig bok att läsa. Mysig om man får använda det ordet. Rörande människoöden och mycket storstad. Och så en trygg huvudperson som lite självironiskt löser det mesta. Det kändes behagligt att vända sida.

Skynda att älska

Jag har länge funderat på att läsa Skynda att älska av Alex Schulman. Igår slog jag till och köpte den på en av mina favoritaffärer Pocketshop. Jag hade inga förväntningar och blev överraskad. Det är en fin liten bok, den är bra skriven och jag blev rörd på ett par ställen. Extremt lättläst är den också. Helt klart läsvärd, inte bara för att Alex pappa såväl som Alex är celebra gestalter utan för att det går att läsa boken bortom det faktumet. Enda minuset är jag tycker den hade lite lösa trådar, lite antydningar som Shulman inte riktigt tog tag i. Lite synd faktiskt. Betyg 3,5 av 5.

Analys av ett mord

Lättläst men lite tråkig, och inte så bra översatt kändes det som. Eller så var det bara stelt språk. Jag tycker nog att en bra deckare ska fler partier där man känner att man inte kan sluta läsa eftersom man måste veta hur det slutar. Ett sådant parti hittade jag i boken. Det är för lite för min smak. Betyg 2 av 5.

The Big Apple

Inom kort befinner jag mig i New York. Det ska bli otroligt roligt att få återvända dit igen och den här gången åker jag med en kompis. Sambon får snällt stanna hemma. Många dagar med shopping, museum och annat skoj ska det bli. Den här gången tänkte jag att jag skulle ladda ordentligt innan, och har börjat läsa Analys av ett mord av Jeff Rubenfeld. Hur den boken hamnade i mitt hem är en lång tråkig historia där orden telefon, tjatig säljare och mystisk bokklubb är inblandade. Dessutom är det en deckare, något som jag nästan aldrig läser, men den handlar om New York i början av 1900-talet. Jag började idag och så här långt är Freud, ett mord och en sur coroner inblandade. Uppladdningen har börjat.