Binchy och bra musik

Jag har visserligen knappt hundra sidor (e-boksidor) kvar av Maeve Binchys Vinter i drömhuset men jag kommer att läsa dem alla. Trots det tvivlar jag på att boken kommer att rädda sig. Jag såg framför mig en gripande och lättsmält bok när jag laddade ner den. Riktigt bra underhållning, så som så många andra tycker att Binchys alster är. Men jag är ledsen, för det här fungerar inte alls.

Vinter i drömhuset är en väldigt löst sammansatt historia som kretsar kring Chicky och det hotell hon restaurerar i sin avlägsna irländska hembygd efter att ha återvänt från många års utlandsvistelse i New York. Det handlar om Chicky, gästerna och de som tillsammans med Chicky driver hotellet. Och det är så tråkigt, så enkelspårigt och inte alls speciellt trovärdigt. Det går snabbt i händelserna och ingen person blir för mig verklig. Trots att det inte saknas problem, komplikationer eller invecklade relationer. Jag ser att den är lättläst, men språket är klumpigt och känns forcerat. Blev oerhört besviken, men också konfunderad. Vad det är jag inte förstår? Miljoner andra älskar Binchys böcker. Jag gör det inte.

I övrigt har jag idag lyssnat både en och två gånger på ett genialiskt album som fyller 30 år idag:



Sign 'O' The Times har givetvis uppmärksammats och jag har hittat mycket bra läsning i dagens flöde (en anledning till att älska internet). Här, här och här är tre fina texter. Läs och lyssna!

Att boktipsa

Idag la en bekant ut en fråga på FB om boktips. Först tänkte jag inte alls dela med mig. Inte för att jag inte har tips, men ibland kan det vara svårt att ge bra förslag på på böcker. För det ska ju egentligen inte passa mig, utan faktiskt passa den som ber om en bra bok att läsa. Samtidigt: Blir det inte bra, så känns det ibland som om det är vänner som ratats istället för böcker. Varje bok är ju en personlig upplevelser och det är ju den man tipsar om och på ett sätt vill ge bort. Men efter att ha avvaktat lite (och ska erkännas kollat in vad andra tipsade om) så gav jag fyra böcker som jag tror passar. Jag hoppas det i alla fall. Så här såg i alla fall min lista ut:

Flickorna/Emma Cline
Hustrun/Meg Wolitzer
Jag lät dig gå/Clare Macintosh
De kommer att drunkna i sina mödrars tårar/Johannes Anyuru

Jag tycker det blev en bra blandning med rätt så mycket allvar. Samtidigt så är det ganska lättlästa böcker med mycket känslor och allvar. Det ska bli spännande att se hur de landar.

Glöm mig

Alex Schulmans bok Glöm mig är en bok om ett barn som saknar sin mamma. Ett barn som längtar efter trygghet men som ständigt har försökt orientera sig i ett väldigt osäkert liv. Det är också en uppgörelse med mammans drickande och alkoholism, en sjukdom som präglat större delen av hans och familjens liv.

Det är inte Schulmans första bok. Han har bland annat släppt en bok om sin pappa Skynda att älska och sin fru Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött. Men Glöm mig är den vassaste. Den intressantaste. Kanske för att den innehåller mest sorg och mest konflikt. Men också för att det finns ett kvinnoporträtt bortom sjukdomen. Det anas mest, men jag skulle gärna vilja veta mer om vem Lisette Schulman var. Varför det blev som det blev.

Och jag vill inte veta det för att morfar var den berömda Sven Stolpe. Utan för att det är så lätt att det blir fel när man växer upp. Hur väl ens föräldrar vill, så är det så lätt att allt välter på grund av nycker, viljor, oförstånd, sjukdomar eller annat bagage som alla människor har med sig och tvingas bära. Boken är lätt att läsa, men det är inget lätt ämne och Schulman är nästan jobbigt transparent. Det gör han väldigt bra - och i den era av självbiografisk litteratur som är populär just nu är han nog en av de skickligaste.

På vänt i min mobil

Mina tre senaste nedladdningar från Nextory:

Maeve Binchys sista roman. Tror på mys här.

Är beredd på en livskris av intressanta mått.

Skönlitteratur från ett stängt land. Så spännande. 

Bilderna är lånade här, här och här.

Jag lät dig gå

Jag ska villigt erkänna att det var ett bra tag sedan jag läste Jag lät dig gå av Clare Mackintosh. Men den är värd att skriva om och värd att läsa. Jag lät dig gå är Mackintoshs debutroman från 2014 och har blivit en stor succé med många läsare och ett flertal priser. I korthet handlar den om Jenna som förlorar sin femårige son när han blir påkörd i vad som ser ut om en olycka. Föraren smiter dock och polisen kan inte säga vem som är ansvarig för pojkens död. Jenna kan inte hantera sorgen, skulden och något annat mörkt. Hon flyr och flyttar långt bort till en avlägsen by i Wales, precis vid havet. Hon isolerar sig, men får till slut utlopp för något genom att skriva meddelande i sanden som hon fotograferar och lägger ut på internet. Hon är ganska ensam tills det dyker upp en hund i hennes liv, och den hunden tar henne till byns veterinär Patrick. Samtidigt arbetar poliserna Ray och Kate vidare med smitningsolyckan.

Boken är spännande, välskriven och en riktigt bladvändare. Dock i vissa partier en aning förutsägbar. Å andra sidan bjuder historien på ett par oväntade vändningar, vilket räddar helhetsintrycket. Jag upplevde den inte som en deckare, men den tangerar nog istället deckare/thriller-genren. Den kvalar helt klart in som en värdig semesterbok.

Sommartid och sommarböcker

Så ställdes klockorna om. Som vanligt är min kropp i fel omloppsbana första dagen. Omställningen till vintertid är likadan. Som att vara lätt bakis hela dagen utan att ha druckit en endaste droppe, vilket är en mycket märklig känsla. Den här tiden, sommartiden, är dock trevligast. De ljusa kvällarna gör inte ont någonstans och även om det är långt till semester och ledighet, så fick jag en längtan till just det idag. Jag hoppas på fler bad den här sommaren, helst lite mer fix med huset och så mycket läsning. Det blir fint.

Den där kärleken

Jag har precis sett klart tredje säsongen av Skam. Och eftersom jag knappast var först på bollen med att se den norska superserien så har det jag skriver nu säkert redan skrivits. Men efter att ha stirrat tomt ut i luften och konstaterat att det verkligen inte finns fler avsnitt att se, så har jag tänkt mycket på den där villkorslösa drabbande förälskelsen och kärleken. Den som dramatiseras så fint. Den som är helt utan förpliktelser, och kanske därför ung? Eller kan det vara samma om man är 35 eller 55? En vill ju gärna sätta lite pengar på det. Men just nu har jag inga personliga erfarenheter som kvalar in under den tesen. Vilket, tro mig, är synd. Och jag ser fram emot att bli motbevisad.

I bokväg så tycker jag både Sandra Beijers Det handlar om dig och Allt som blir kvar gör samma sak som Skam. Därför tycker jag också om de här böckerna väldigt mycket. Återigen ung kärlek, men är det just att den är ung som gör den så hudlös, så transparent? Jag har funderat på titlar som gör motsvarande men som inte handlar om ungdomar. Men kommer inte på någon riktigt bra. Jag kan bara tänka att det finns andra ingredienser med, som just förpliktelser och skuld, som gör att det inte blir samma. Jag hoppas att jag har fel, dels för att det känns så tråkigt, dels för att det blir någon konstig värdering av ung kontra gammal som ingen är betjänt av.

Paket från en brevvän

Ett av mina bästa beslut tog jag redan som tonåring. I åttan fick vi som en del av undervisningen i engelska signa upp för brevvänner. (Ordet beslut här kan eventuellt vara lite missvisande. Min engelsklärarinna var ingen man direkt förhandlade med.) Nåväl, jag fick en brevvän från Bakersfield, Kalifornien, USA och det var ett av mina bästa beslut att jag fortsatte att skriva. Hon skickade nämligen det första brevet. Att skriva brev gjorde inte bara underverk för min engelska. Det gav mig en vän för livet. Åtskilliga brev passerade Atlanten mellan oss innan vi tappade bort varandra i tjugoårsåldern. Då och då försökte jag sedan via internet att hitta henne. Skickade också ett brev hem till hennes föräldrar, men sedan blev det inte mycket mer. Tills för två år sedan när jag fick en ingivelse och provade LinkedIn. Och där var hon! Sedan dess är ordning återställd, men nu använder vi mejl. Dock exploderade den där brevvänskänslan i förrgår när jag fick ett stort paket från Boise, Idaho, USA. Lyckan hos både mig och vapendragaren visste inga gränser.

Ett av det största paketen jag har fått med posten.

Någon är så sjukt nöjd över en pipande skunk.

Mycket gott! Och ekologiskt.

Glaserade hundkex. Att det ens finns.

Här skrev jag mer om världens bästa brevvän.

Bara hästböcker

Via Onekligen och podden Bladen brinner hittade jag Bara hästböcker. En hel blogg som bara handlar om hästböcker. Så bra! Den drivs av författarna och litteraturvetarna Anna Nygren, Katja Timgren och Malin Eriksson. Galoppera dit direkt!

Slutet - Hustrun

Började morgonen med signalfel och fick gott om lästid på tåget. Hann därför avsluta Hustrun. Ska inte förstöra slutet för någon som ännu inte har läst boken, men vilken vändning Wolitzer gör. Och jag måste säga att Joan* blir en kvinnlig litterär gestalt som kommer att följa med mig mycket längre än vad jag trodde när jag började läsa. Hon är så mycket mer intressant än Joe, som åtminstone jag länge såg som huvudrollsinnehavare i boken. Så enkelt var det inte. Lögnen är större än så. 

*Hustrun heter Joan inte Jean, som jag skrev i ett tidigare inlägg. Och hon är blond. Jag har dock under hela läsningen sett henne som brunett. 

Världspoesidagen och rocka sockor

Idag är det Världspoesidagen (instiftad 1999 av Unesco) och internationella Downs syndrom-dagen. Även i år glömde jag att rocka sockor, vilket har blivit en fin tradition och manifestation för allas rätt till att vara olika. Förra året skrev jag om Chocken efter fallet som handlar om bröderna Matthew och Simon, där Simon har just Downs syndrom. Jag slår ett slag för den boken i år igen. Den är väl värd att läsa.

Jag har inte heller läst någon poesi idag. Och det gör jag alldeles för sällan. Kan dock rekommendera Podpoesi där det är fritt fram (vad jag kan se) att lyssna på uppläsningar där författare själva läser sina dikter. Smart grej!

En studie i ett ego

Just nu funderar jag mycket på förhållandet mellan Joe och Jean i Meg Wolitzers Hustrun. Han är en självupptagen man och författare som äntligen vinner ett av världens största litteraturpris. Inte Nobelpriset, men det är bra nära i status och äntligen är han framme där han alltid velat vara. Där han har rätt att vara. Nu är han hyllad för evigt och tryggt fastankrad i litteraturhistorien. Hon är hans fru, och på flygresan på väg mot Helsingfors för att hämta priset bestämmer hon sig. Nu är deras äktenskap över.

Kanske kommer min fascination av att jag har en viss personlig erfarenhet av det där egot som är så övertygat att hans målmedvetenhet och ambition alltid har det högsta syftet. Det ska alltid gå före i kön - och det är inte ens en diskussion. (Här vill jag bara lägga in en parentes om att nej, det behöver inte alltid vara ett manligt ego, men jag är ganska övertygad om det är så i väldigt många fall. Ja, det har med den patriarkala struktur som vi lever i.)

 Jag känner verkligen igen resan i hur först tjusningen i någon annans tro på sig och sitt eget kall kan vara så oerhört attraktivt och inspirerande för att i slutet inte lämna speciellt mycket utrymme över till ens egen vilja, utveckling eller ens intresse. Egot är som ett stort svart hål som äter upp det mesta och går före i allt. Allt. Och hur lätt det är att foga sig.

Det är mycket annat som är bra i boken också, som kompositionen, språket och diskussionen kring manliga och kvinnliga författaren - hur Joan undviker att helt hemfalla åt bitterhet. Det är riktigt imponerande. Men just nu är det det dör egot som berör mig mest. Kan inte sluta fundera på hur det fungerar och hur drivkraften kan vara så oberörbar av andra runtomkring. Måste det vara så för att man ska nå framgång?

Läs!

SKAM

Så var jag också fast. Sist av alla, men ändock fast. Meddelas endast på detta vis.

Mitt bästa städknep

Varje måndag tänker jag "den här veckan ska jag städa i veckan, så jag slipper i helgen". Men det händer aldrig. Är så, på riktigt avundsjuk, på alla som orkar fixa hushållsbestyr som dammsugning, damning och städning av badrum en måndag eller tisdag kväll. Jag hinner eventuellt tvätta. Så imorgon är det alltså dags att ta tag i allt sådant. Det enda som gör det lite lättare, och eventuellt roligare, är att lyssna på poddar. Jag ska inte säga att allt går av bara farten då, för så lätt är det inte för mig när det kommer till städning. Men går bättre. Mina favoriter när det kommer till bokpoddar är:

Mellan raderna av Karin Jidhe och Peppe Öhman. Mer eller mindre alltid lyssningsvärt om böcker om läsning. Både Jidhe och Öhman är pålästa, välformulerade och känslosamma, vilket jag gillar. (OBS! Inte känslosamma som i sentimentala, utan att de uttrycker mycket känslor kring de böcker som de diskuterar. Jag gillar det.)

Skriv en bestseller (eller en annan bok) av Ninni Schulman och Caroline Eriksson. Detta är en podd av två välmeriterade författare som pratar om att skriva böcker. Den riktar sig till alla som skriver, och funderar på skriva en bok, med goda råd och intressanta diskussioner kring hur en författare bygger upp sin bok, från embryo till ett färdigt manus. Jag är osäker på om det kommer nya avsnitt nu eller det är serie med begränsat antal avsnitt, men kan varmt rekommendera den.

Romancepodden handlar om böcker med mycket känslor och böcker som sätter blodet i omlopp. Romantik, kärlek och mycket sex. Bakom podden finns Julia Skott, Amanda Idberg, Melody Lovelin, Nikoo Jorjani och Elin Jonsson. Jag har inte så bra koll på genren romance och har kanske inte varit så intresserad av den. Men den här podden har definitivt fått mig på andra tankar. Många smarta analyser, initierade och roliga diskussioner att lyssna på. Plus också för engagerade poddare som låter uppriktigheten alltid få ta stor plats.

Till fredagsmyset

Jag är förmodligen den enda kvar i landet som inte har sett Skam än. Tänker att jag ska göra det, men är också lite rädd för att jag kommer att vara den enda personen som inte förstår det geniala i den norska dundersuccén. Istället tittar jag på Please like me, en australiensisk serie som är skapad och skriven av komikern Josh Thomas. Thomas spelar också huvudpersonen Josh, en ung kille som i seriens första avsnitt blir dumpad av sin tjej eftersom hon inser att han är homosexuell. Så det handlar om Josh, hans vänner, hans kärleksliv, hans hund och hans ganska diskfunktionella familj. Det är ömsint, lite jobbigt pinsamt och ofta väldigt roligt. Serien finns på Netflix.

En annan pärla på Netflix är My crazy ex-girlfriend som handlar om Rebecca Bunch. Hon är en toppstudent från Harvard med toppjobb på Manhattans bästa advokatbyrå som äter depressiva och lugnade medel för att klara vardagen. En vacker dag springer hon på en gammal kärlek och när han berättar att han ska flytta, så säger hon upp sig från jobbet och flyttar efter. Hon är besatt av att bli tillsammans med honom och det gör att hon hamnar i diverse konstiga situationer. Dessutom brister alla huvudkaraktärer ut i både bra och välskrivna knäppa sånger, vilket faktiskt bara gör serien bättre. (Jag är för övrigt inte någon som gillar när människor brister ut i sång hur som helst, men här fungerar det.) Den får plus också för att den har en ett schysst genusperspektiv och visar lite andra möjligheter för hur både kvinnor och män "bör" vara. Serien är skapad av Aline Brosch McKenna och Rachel Bloom. Och det är Rachel Bloom som spelar Rachel i serien. Mycket nöje!

Några tankar en torsdag

Idag har jag varit djupt tacksam över att jag bara försov mig 50 minuter. Har dock sänt en hatisk tanke till vapendragaren som nästan utan undantag väcker mig två minuter före klockan ringer, men idag sov lika hårt som jag. Inte ok. 

Jag har varit hög på adrenalin efter att för tredje gången i livet provat bouldering. Och tänkt att jag väldigt gärna vill fortsätta med denna klättringssport. Jag har tänkt mycket på cancer och vilken skitsjukdom det är. Har skickat ett ton hatiska tankar mot tumörer som muterar och skyddar sig mot cellgifter. Borde ej existera. 

Jag har också tänkt på hur glad jag är över att kunna läsa böcker i mobilen. Perfekt när det inte finns sittplatser på tåget och det går att läsa ändå! Och jag har orkat dra iväg vapendragaren till ridhusträning - det är något som aldrig hade hänt för sex år sedan. Då hade jag tänkt på hur trött jag var och stannat hemma. Men idag tänkte jag inte på det. 

Hon som borde ha väckt mig.

Två böcker om att vara på flykt

Jag var precis som du av Negra Efendic och Förlorade själar av Nadifa Mohammed har egentligen inget annat gemensamt än att de båda är skrivna av kvinnor och att de belyser krig, flykt, förtryck sorg och solidaritet. Men det räcker långt. Jag läste dem i princip efter varandra och var lika fascinerad och uppslukad av båda.

Förlorade själar kretsar kring tre kvinnor i olika åldrar som alla berättar sin historia av samma krig. De bär alla tre på förluster - en är föräldralös, en har förlorat sitt barn och en sörjer avsaknaden av bekräftelse från sin far. I alla dessa förluster finns krig och förtryck som en gemensam faktor. Alla tre lever mitt i kriget, men har olika perspektiv i det. Deras vägar korsas på ett smart sätt och trots att alla tre måste ge upp stora saker i deras livet, så får det mitt i kaoset också något värdefullt tillsammans. Jag googlade runt och såg att någon recensent tyckte att boken var lite väl kall och strukturell, men jag fick bra känsla för alla tre personerna i boken. Jag tyckte om sättet att växla perspektiv och för varje del knyta ihop de tre huvudpersonerna med varandra utan de själva var medvetna om det.

Jag var precis som du är Negra Efendics berättelse om sin och sin familj. De flydde som bosniska flyktingar från det sönderfallande Jugoslavien till Sverige och Småland. På hennes historia, eller bredvid hennes historia läggs nyhetstelegram om kriget, vilket gör att läsaren får ytterligare ett perspektiv. Jag inser hur lite nyhetsrapportering kan säga om hur det verkligen var. Hur lätt det är att bortse från människorna i nyheterna, fastän det är deras liv som sätts ur spel vid krig och konflikter. Rasismen, både i hemlandet och i Sverige, blir avklätt grundligt med en saklig journalistprosa. Precis som integrationen. Bäst är när hon åker tillbaka till sitt forna hem för att intervjua dem som överlevde kriget och blev kvar. De som på ett vis är ansvariga för folkmorden som skedde; de största i Europa efter nazismen. Det visar hur lätt det kan hända - och det kan hända där, precis som här.

Jag har aldrig behövt fly mitt hem och mitt hemland. Jag har inte ens varit i närheten av krig. Det är jag tacksam över. Jag kan inte veta hur det är att tvingas på flykt, men genom att läsa, både skönlitteratur och fakta, så kan jag förstå lite bättre. Idag med starka främlingsfientliga vindar, populism och allmänt läskig stämning är det minsta jag kan göra. Och stödja organisationer som arbetar med flyktingfrågor och den omänskliga situation miljoner människor befinner sig i idag. Den här gången blev det UNHCR.

Länkkärlek: Vad jag läst idag

Hittade den här artikeln av Tone Schunnesseon i Bang via Sandra Beijer/niottillfem. Smart och välformulerat om normer kring skönhet och vad som anses vara attraktivt. Läs!

Två fina texter om kärlek i New York Times. En handlar om när cancer skiljer två åt. Den andra om när den bästa kärleken är vänskap.

Och så läste jag den här texten om att skriva och vara författare. Hann visserligen inte riktigt hela, men blev så pass sugen på att läsa något av George Saunders att jag laddade ned Tionde december i mobilen. Det är en sådan bra sak med kombinationen internet och teknik: Man hittar en bok i något sammanhang. Två minuter senare kan man läsa den.

Arvet efter dig

Så då har jag läst en av de stora bästsäljarna: Arvet efter dig av Jojo Moyes. Den första, Livet efter dig, tyckte jag var helt ok. Den var lättläst och en riktigt bladvändare med allt som krävs av olycklig kärlek mellan två människor som är väldigt olika varandra. Vad jag minns så kändes den ändå ganska trovärdig. Och detsamma gäller uppföljaren. Det är trovärdigt och mysigt, men också lite förutsägbart och övertydligt. Alla konflikter blir för mycket - som föräldrarnas problem när Lous mamma börjar gå på studiecirklar och läsa feministisk litteratur eller när Wills dotter bråkar med sin mamma. Jag kan förstå att Lou bär på skuldkänslor, men jag förstår inte riktigt varför Wills val att avsluta sitt liv på en klinik får en sådan uppståndelse bland grannar och familjer i Lous hemstad. Jag kanske är naiv och okunnig, men det tyckte jag bara bli konstig. Annars, en rakt igenom en underhållande och känslosam bok. Men kommer jag att läsa fler av Moyes? Tveksamt. Jag känner mig rätt klar här.

Uppföljaren. Den svåraste boken att skriva.

Som eld

Som eld är en ungdomsroman om den första kärleken. Det är också en bok om fördomar, klass och sommar. Lollo och Anna träffas på ön där de bådas familjer har sommarställe. Lollos familj har ett stort hus med egen badbrygga och en stor fin båt. Anna delar ett litet torp med sin pappa. De har också båt, en eka. Tjejernas vägar korsas och tycke uppstår ganska snart. Inte utan komplikationer, men Sara Lövestam tecknar både personerna och deras känslor på ett sådant sätt att det känns både trovärdigt och intressant. Även om det finns tydliga motpoler i Lollo och Anna så blir historien eller deras känslor aldrig svartvita eller endimensionella. Dock kan jag tycka att Lollos familj kändes lite mer "påhittad" än Annas pappa. Men en bok som är värd att läsa - både för ungdomar och för vuxna.