Dokumentärsommaren, del 2

Två timmar innan Demontränaren försvann från SVTPlay insåg jag att det var en dokumentär för mig. Äregirig man som gör i princip vad som helst för att få fram en tennisstjärna och samtidigt är en fantastisk tränare lät helt rätt för mig. Och Nick Bollettieri står bakom stjärnor som Agassi, Becker och systrarna Williams. Men jag orkade inte se klart den. Eventuellt för att klockan var sent, men också för Bollettieri framstår som en sådan obehaglig person. Nu såg jag som sagt inte hela, så hur den totala bilden av honom blev låter jag vara osagt. Dock blev jag väldigt sugen på att läsa Andre Agassis biografi Öppen från 2009. Gissar att den boken även diskuterar Bollettieri.

Däremot såg jag båda avsnitten av Charles Manson: Sektens hemliga filmer en sen kväll förra veckan. Drömde mardrömmar efteråt så klart, men konstaterar ändå att det var värt det. Dokumentären visar filmer som tog av några dokumentärfilmare ungefär samtidigt då morden skedde och till detta finns också berättelsen om sekten och rättegången. Dessutom intervjuas några av de som var med i sekten idag om deras upplevelser. Jag blev rätt chockad över hur vissa av dem (kvinnor) inte helt var över sin förälskelse. Jag hade förväntat mig mycket mer ånger på något vis, kanske naivt men det fanns ett stråk av att vilja fortsätta dyrka honom som jag såg. 

En något rörig dokumentär, men stundtals fantastisk och verkligen obehaglig är också Besatta av rikedom. Filmaren och fotograden Lauren Greenfield har följt några av USA:s rikaste personer och diskuterar både vad den amerikanska drömmen har utvecklats till och hur förändringen påverkar människor i och utanför landet i Väster. Begäret till pengar är omättligt för en del som ändå har precis allt. Andra försöker skapa sig rikedom genom att bygga luftslott av sig själva och sina liv. Sorgligt, men också kanske naturligt när så mycket av våra värderingar handlar om yta och hur vi framstår inför varandra. 

Björnbärsrikedom i sensommaren.

Dokumentärsommaren, del 1

Det kommer en tidpunkt varje sommar då jag börjar överkonsumera dokumentärer. Kanske är det när hjärnan är utvilad och redo för tyngre tittande än serier och filmer, eller är det en form av rastlöshet som också infinner sig när några veckors ledighet flutit på. Två exempel som berör musik är:

Musikerna bakom artisterna var kanske ett litet uns av bitterhet mot att inte få vara största stjärnan själv, men också fascinerande i sitt sätt att berätta om hur det är att vara avgörande för att fansen ska få rätt upplevelse men ändå inte räknas. Stort plus för att Wendy & Lisa (två av de musiker Prince arbetat med) var intervjuade.

Studio 54 var en virvelvind av discomusik, festande, glamour och kändisar. Här fanns gränslöshet och accepterande samtidigt som vissa alltid fick gå före i kön och andra hamnade utanför varje gång. För första gången berättar de som stod bakom kalaset hur framgången gav dem oändliga möjligheter med också krossade dem.

Toni Morrison

Den första svarta kvinnliga författaren som tilldelats Nobelpriset har gått ur tiden. Med ett språk utöver det vanliga och historier som både innehöll extraordinära gestalter och händelser gav hon röst åt de som inte hade någon. Jag visste inte att hon debuterade ganska sent, runt 40 års ålder, men visste att hon var professor i litteraturvetenskap. Jag har läste De blåaste ögonen, men när jag såg det här minnesprogrammet, blev jag sugen på att läsa mer. Det är ett imponerande författarskap.