måndag 19 december 2016

Litteraturkritik när jorden går under

Smart och insiktsfullt om litteraturkriktik av Annina Rabe idagens OBS i P1. Bara namnet på krönikan gör att jag vill lyssna. Litteraturkritik när jorden går under. Och det känns verkligen som världen är på väg åt fel håll och då behövs den initierade ledsagarens om Rabe efterlyser. Jag tycker hon klarar det alldeles utmärkt själv, och jag hoppas någon gång kunna läsa Madeleine Gustafssons Påminnelser och James Woods Så nära livet man kan komma.

måndag 28 november 2016

Välkommen till Feministbiblioteket

Via Västmanländskans bokblogg och framför allt hennes Instagram/Twitter-push för Feministbiblioteket hittade jag till Hanna Lagers blogg. I tio år har hon skrivit om böcker och läsning ur ett feministiskt perspektiv. Och om någon skulle ens tänka den tanken: Nej, det är inte tråkigt. Istället är det en rolig, intressant och kunnig blogg (bokbloggar är ofta detta) smaksatt med ett genusperspektiv jag uppskattar. Jag inte läst så många inlägg och har precis hittat dit, men tyckte direkt om samlingen Kvinnor i världen. Där finns blogginlägg om kvinnliga författare samlade per land. Den innehåller väldigt många länder som jag dels vet lite om, dels inte har en aning om landets kvinnliga författare. Blev sugen på att läsa dikter av Esther Nirina från Madagaskar samt Den kvinnliga enucken av australiensiska Germaine Greer.

fredag 18 november 2016

Kära bibliotek,

När en kommer in på biblioteket och med andan i halsen försöker förklara varför man är två veckor sen att hämta reserverade böcker och man ändå får sina böcker. För att en fantastisk bibliotekarie kommer ihåg ens reservation. Så glad över detta.

Att läsas.

tisdag 15 november 2016

Vi kom över havet

En liten tunn bok full av historien och berättelser om de japanska kvinnor som skeppades över havet för att gifta sig med en japansk emigrant. Vi kom över havet handlar om postorderbrudarna från Japan som var ett vanligt fenomen i 20-talets Kalifornien. Männen ville ha en fru från sin egen kultur. Kvinnorna ville bli gifta och deras föräldrar ha sina döttrar försörjda. Och Julie Otsuka lyckas på bara 166 sidor berätta om dem alla, och hon gör det med suverän känsla för ordval och form. Jag läste boken i somras och den kom så nära. Förhoppningar, lögner, svek och äkta kärlek - blandat med en väldigt rak, och nästan rå beskrivning, av hur det är att komma ensam till ett alldeles nytt land. Så här fyra månader efter jag läst ut den finns den fortfarande kvar. Och jag är helt säker på att det var en av årets bästa läsupplevelser.


fredag 11 november 2016

Ett kärt återseende

Jag vet inte hur många hästböcker jag har plöjt som åtta-tio-någonting. Hästar var det enda som räknades och när man inte längtade efter nästa ridlektion så var jag uppslukad av Min Häst eller hästbok. I somras läste jag om en av mina ögonstenar: Svarta hingsten-serien. Jag läste om den första delen Den svarta hingsten av Walter Farley. Serien innehåller ett antal böcker och Farleys son ska ha fortsatt serien efter Walters död. Jag har läst de första nio (tror jag). Jag älskar fortfarande historien och sagan om den vilda hingsten som bara litar på pojken. Deras vänskapsband lockar fram hästtjejen igen. Resten av historien, inte lika mycket. Det är mycket som känns ensidigt, enkelspårigt och föråldrat. Skulle jag rekommendera den till en åtta-tio-någonting idag? Jag tror inte det.

Lånad på bibblan då. Lånad på bibblan idag.

onsdag 9 november 2016

Valet

Det är mycket som är fel idag. Snökaos i stora delar av landet, men mest i huvudstaden. Att USA har valt en president som inte tror på klimatförändringarna, men gärna uttrycker sig sexistiskt och rasistiskt om människor han nu är satt att leda. Det finns mängder av texter om varför Trump vann och Clinton förlorade. Jag läste den här texten av Michael Moore och den här av Jeanette Öhman som båda förklarar och sätter ord på viktiga aspekter av valet. Efter den här artikeln i DN så vill jag läsa Trump revealed: An American journey of ambition, ego, money, and power av journalisterna Michael Kranish och Marc Fisher. Är glad att jag har läst Levande historia, skriven av valets förlorare Clinton. Jag tyckte den avslöjar mycket om vad hon kämpar och har kämpat för. Säkerligen delvis tillrättalagd men ändå ett intressant dokument om hur det är att vara kvinna och amerikansk politiker.

måndag 7 november 2016

Männen, kvinnorna och våldtäkterna

I somras fick jag äntligen tillfälle att läsa Katarina Wennstam bok Flickan och skulden - en bok om samhällets syn på våldtäkt. Den är glasklar i sin analys hur synen på kvinnor (och flickor) visar sig i rättsväsendet såväl som i samhället när det handlar om våldtäkt och synen på kvinnors sexualitet. Precis lika lika tydligt blir det faktum att mäns (och pojkars) skyldighet att ta ansvar för ett ömsesidigt sexuellt möte inte gäller. Vår gemensamma syn handlar om att män inte kan kontrollera sina drifter, medan kvinnors drifter ska kontrolleras. Av kvinnorna själva eller av samhället. 

Framför allt har kvinnor en uppgift att hjälpa män att kontrollera sig. Det är därför en kvinna är alltid ifrågasatt, både i rättegångar och av samhället. Kjolens längd, mängden sprit och tidigare sexuella erfarenheter är extremt viktigt - när det gäller kvinnor. En man som blir anklagad får inte samma granskning. Wennstam visar också tydligt hur vi alla gärna hittar ursäkter för att en man som blivit anklagad inte ska få men för livet. Att kvinnan kanske blir socialt uthängd som lögnare, hora och slampa är det få som reflekterar över. Det är ju så det är. Genom hela boken blir det så extremt tydligt att det finns tydliga strukturer som samhället påverkas, på individnivå och på myndighetsnivå. Och strukturerna skadar både individer och de könsroller vi alla existerar inom. De är förminskande och orättvisa. Min känsla efter att läst ut boken halvliggandes i gröngräset hemma i min trygga trädgård i somras var illamående och ilska. Och kanske lite trötthet. Utvecklingen går så sakta.

Wennstam har följt upp boken med Flickan och skammen - en bok om samhällets syn på slampor. Den ser jag fram emot att få läsa. Men istället för att fortsätta med den har jag i höst tagit mig igenom en bok som på ett vis kan ses som bakgrundsbok till Flickan och skulden. Det lyfter oavsett samma syn på verkligheten och avslöjar i fiktiv form hur starka könsroller och förväntningar på könen är. Märta Tikkanens bok Män kan inte våldtas kom ut 1975 men är fortfarande aktuell. Huvudpersonen Tova Randers går ut själv på lokal, träffar en man, följer med honom hem och efter ett par drinkar blir hon fastbunden, misshandlad och våldtagen. Ändå (som vanligt) är det henne själv hon anklagar när hon tar sig hem morgonen efter. Men Tova väljer att skaka av sig skammen och ge igen. Han som har gjort henne så ont ska smaka på förnedringen själv. Trots att Tova är emot våld. Och hon är beredd på att ta straffet. Men det blir inte det straff hon tänkt sig. För det är ingen som tror henne. Det är inte möjligt för en kvinna att våldta en man - trots att det är det hon till slut gör. Han kan utifrån sin könsroll aldrig vara med om den upplevelsen. Den finns inte någon annans föreställningsvärld än Tovas. Boken var emellanåt lite svårläst och långsam, men maktdiskussionen och det sätt Tikkanen både bäddar och genomför den är superintressant. Den ställer många frågor på sin spets i en fråga som diskuterats länge. Och som behöver diskuteras fortfarande. Annars förändras inget.

En bok för alla. 


fredag 21 oktober 2016

Rap, senap och reklam

Gillade den här så himla mycket. En nördresa i text, rims, rap och senap.

måndag 17 oktober 2016

Dylan, Dick och jag

I torsdags kungjordes vem som får Nobelpriset i litteratur i år. Jag var ledig och hörde Ekots direktsändning. Precis som jag också hörde skratten och de förvånade ropen när den ständiga sekreteraren Sara Danius avslöjade namnet. Även flera dagar efter chocken (för mig var det verkligen det) och efter spaltmeter efter spaltmeter med krönikor och inspel på sociala medier, så är jag fortfarande väldigt kluven. Och besviken. Jag sällar mig till den skaran som är tråkig, elitistisk och som inte tror att ett snobbigt litteraturpris tjänar på att bli populariserat och uppblandat med musikgenren. Trots att jag inte betvivlar Dylans viktiga gärning eller genialitet (har inte läst eller lyssnat på honom). Men jag tycker enligt O säger det bäst, och jag håller verkligen med i den analysen. Jag hoppades på Roth eller Oates om det nu var USA:s tur.

I övrigt är jag väldigt glad för min bokklubb på Facebook. Strålande administrerat av Den där om Jenny och med trevliga, kloka och smarta medlemmar. Förra gången läste vi I love Dick som har blivit så hyllad att den knappt går att få tag i på bibliotek. Med rätta kan jag tycka. En mycket välbehövlig bok om en kvinnans passion och vad hon väljer att göra med den. Jag tyckte så mycket om det, och hoppas det blir en bok jag läser om. Var en aning stressad på slutet och tror boken även i stort tjänar på det. Här är en recension, men lyssna även på En varg söker sin podds analys av Chris Kraus bok. Som vanligt roligt och träffande.

I övrigt kan jag bara tillägga att avsaknad av, alternativt usel uppkoppling, gör under för ens läsvanor. Har inte sett på Netflix på snart en månad. Dock sover jag duktigt, läser och lyssnar på Prince. Det är också ett liv.

torsdag 22 september 2016

Kära bibliotek,

Dagens timmar på hemmakontoret förstördes av ett modem som bara gav upp. Och det blev inte roligare när supporten nästan började fnissa över hur gammalt modemstackaren var - samt min önskan att få det lagat. Men för att lösa det akuta problemet med kunder som väntar på leveranser kunde inte någon annan lösa än ett öppet bibliotek. Helt gratis wifi i fyra timmar. Det är samhällsservice på hög nivå.

måndag 12 september 2016

Lunchläsning

Är ingen kock men har lyckats åstadkomma någon slags gryta. Vegetarisk givetvis, det är ändå måndag. Till det serveras Män kan inte våldtas av Märta Tikkanen


söndag 4 september 2016

Hötorgsfyndet

Har spenderat helgen i huvudstaden och sprungit Tjejmilen. Det gick förvånansvärt bra. Mycket tacksam över att jag har en god grundkondition. Och en tjänstvillig kropp. Men det blev också lite loppisjakt på Hötorget. Tio kronor för en Nobelpristagare jag är mycket förtjust i. 

söndag 28 augusti 2016

Projekt Isfolket

Efter att läst klart Hungerspelen-triologin, som jag fick rekommenderat på Twitter, ställde jag frågan om vad jag ska fortsätta med.  En vill ju (måste ha) något bra att läsa på tåget. Fick till svar att serien Sagan om Isfolket av Margit Sandemo är "pendlarperfektion". Detta av en person som har läst den 47 delar långa släktsagan om ättlingar till Tengel den onde åtta gånger. Åtta gånger! Så nu letar jag efter första boken Trollbunden och är mycket missnöjd över att den inte finns som digitalbok hos Nextory eller Bookbeat. Storytel har den som ljudbok, men ljudböcker och jag är inte kompatibla. Återstår alltså att leta upp den på biblioteket.

fredag 26 augusti 2016

Jag och Hungerspelen

Det är inte längre semestertid och att börja jobba innebär, förutom jobbet i sig, också en ansenlig tid på tåg. Sedan jag börjat läsa böcker i mobilen är pendlingsläsningen en viktig del av dagen. Är fortfarande lite förvånad över detta, men tar tacksam emot läslusten. Första en och en halv veckan på tåget har gått till den världsberömda trilogin Hungerspelen, skriven av Suzanne Collins. Jag är ingen fantast av fantasy eller science fiction (är osäker på definitionen men tror att Hungerspelen tangerar åtminstone fantasy) men enligt goda råd på Twitter skulle detta vara en bra pendlarbok. Så bra tips.

Jag har slukat boken och nästan glömt att gå av ibland. Eller åtminstone längtar efter att få åka tåg så att jag kan läsa. Det är inte konstigt att boken gjort succé. Den är enkel att läsa. Det finns en tydlig konflikt, ett tydligt uppdrag men också gråzoner som gör det svårt att veta om personer i handlingen är goda eller onda. Det finns en kärleks och det finns en genomgående olycklig kärlek mellan huvudpersonen Katniss och de båda männen Peeta och Gale. (Hon kan inte välja vem hon älskar.) Det finns spänning och sorg och våld. Den är väldigt filmiskt skriven både genom handlingens driv och ibland lite abrupta tillbakablickar. Så jag förstår att det har blivit en framgångsrik film (har inte sett den, men såg trailern och det har nog färgat min egen bild på huvudpersoner och miljö. Inte mitt smartaste drag. Däremot skulle jag nog vilja se filmen nu.)

Om man ska skatta de tre delarna, så var nog den första bäst. Men det håller fram till slutet som jag kanske inte tycker motsvarar de förväntningar som byggdes upp. Kanske för att det kommer fler delar i serien? Det blev lite för enkelt för mig. Men alla frågor som har funnits genom hela boken får svar. Jag hade stor behållning från början till slut. Jag älskar också det faktum att huvudpersonen är en tjej. Hon väljer sin väg och vem hon vill vara med (ibland väljer hon båda). Och att hon är smart, obekväm, driven och svår. Det är mycket uppfriskande. 

tisdag 23 augusti 2016

Saker min sambo och jag tyckte olika om

Igenkänningen i Sabina Strands bok Saker min sambo och jag tyckte olika om är för mig personligen så stor att det nog är minst halva behållningen av den. Sabina Strand är väldigt skicklig när hon beskriver hur huvudperson inte kan se hur illa hennes sambo och fd sambo behandlar henne. Sambon blir under bokens gång före detta sambon - han är huvudperson men kommer aldrig till tals utan hela berättelsen sker genom jaget - den sviknas ögon. Det är bra. Allt är hennes fel och hon tar på sig alla hans reaktioner trots att de är minst sagt orimliga. Det känner jag igen. Just det där vridandet och vändandet för du inte vill se att du är i en situation som inte håller. Om jag bara gör det här, tänker på detta och försöker lite till så blir det bättre.

Huvudpersonen behöver ifrågasätta och kräva respekt av den andre i deras förhållande. Men hon gör aldrig det, och när det tar slut blir det ändå hennes fel. Hennes sambo och fd sambos egoism är så storartad att det blir komiskt. Och jag är inte är helt säker på att det är meningen med boken. Det finns en tydlig berättarform i boken men när den och sambons egoism dras för långt, då blir det som var en fantastiskt styrka första tredjedelen, istället något av en svaghet. Trovärdigheten flagar och det blir lite tyngre att läsa. Det är i mångt och mycket en läsvärd bok men det håller inte hela vägen. Lite synd, när idéen och grundhistorian är så väldigt bra. I sina bästa stunder är det en fantastiskt studie av fullblodsegoism i sin fulländning. I andra lite tjatig och övertydlig.Dock som tidigare hävdats: läsvärd.

Relationsdrama på bara ens villkor.

måndag 18 juli 2016

Agaat levererar

Dryga 700 sidor landar Agaat av Marlene van Niekerk på. Och genom dessa sidor en fantastisk berättelse som kan läsas på så många olika nivåer. Det handlar om barnlöshet, om apartheid, om att vilja det bästa för varandra men göra fel, om relationer som är dömda att misslyckas, om föräldraskap och arv. Här finns alla sorters kärlek - till jorden, till modern, till barnet, till den om en vill ska vara ens partner. Här finns två otroligt starka kvinnor - Milla som är husfru på det stora godset och Agaat som är hennes förtrogna anställd. En kvinna som kom till gården som barn, helt genom Millas försorg och vilja. Förhållandet mellan kvinnorna är minst sagt komplicerat, dock ändå kärleksfullt. Men det är ett beroende som har pendlat från den ena till den andra. Det är så intressant att följa den utvecklingen.

Här finns också ganska många svaga män. Det är kvinnorna i boken som klarar det hårda livet på gården, som förstår hur jorden och djuren ska hanteras - ingen av männen klarar av den sortens kunskap. Männen framstår tyvärr som rätt onödigt känsliga. Hade Millas man sett det Milla såg, så kanske de hade varit lyckligare. Men hon är för stark, vilket borde vara en bra sak. Men i en sådan patriarkalisk och hierarkisk miljö så går det liksom inte att nå fram till varandra. Könsrollerna är i vägen. Här finns också hjälplöshet och dödskamp och känslan när en kropp sakta dör. Det finns verkligen mycket på varje av de drygt sjuhundra sidorna. Mycket glad över att alla är lästa och trots en ganska komplicerad röd tråd genom boken som ofta byter stil och perspektiv ändå lättlästa. Och väldigt fängslande.

söndag 3 juli 2016

Bibliotekstjuven

Hittade den här serien idag på SVTPlay: Bibliotekstjuven. I huvudrollen är Gustaf Skarsgård som spelar en bibliotekarie på Kungliga biblioteket i Stockholm. Han har ekonomiska problem och börjar stjäla dyrbara böcker för att ta sig ur en svår situation. Det är tre avsnitt på cirka en timme vardera - tror det blir en perfekt inledare och nedvarvare på semestern som börjar om cirka två arbetsdagar. Det verkar också som historien bygger på det riktiga fallet med bibliotekstjuven. Här finns en prisbelönt radiodokumentär om just det fallet.

onsdag 29 juni 2016

Agaat trollbinder

Jag började på Agaat av Marlene van Niekerk för någon dag sedan och det var dumt. För de här sista arbetsdagarna innan semester har jag egentligen inte så mycket tid att läsa alls. Men det går inte att släppa relationen mellan Milla de Wet och hennes svarta uppasserska och förtrogna. De är sammanflätande i ett beroende som sakta men säkert förskjuts och sätter den vita matronan i en situation hon har svårt att acceptera. Det är fängslande och oerhört välskrivet. Jag har läst en fjärdedel av en förhållandevis tjock bok (700 sidor cirka) men ser fram emot att plöja resten så snart det bara går. Ska bara gå på semester först.

onsdag 15 juni 2016

Vapendragaren och jag

Det här fyrbenta djuret som bor hemma hos mig fyller tre år idag. I tre år har hon sovit under mitt täcke - sommar som vinter. I tre år har hon ställt upp på varenda träning - sommar som vinter. Tiden med henne är hela mitt nya liv, och jag är så tacksam över att hon landade hos mig just då. Det hade varit så mycket trassligare utan henne. Den stora dagen har vi firat med att bråka om en katt. Jag tycker inte dessa ska jagas. Vapendragaren tycker varenda en av dem ska dö.

Foto: Teres Hjalmarsson

måndag 13 juni 2016

Olika jobb jag haft

Blev inspirerad av Peppe och bjuder idag på en lista som handlar om jobb, arbete och karriär (hur man nu definierar det) - håll till godo:

Vad ville du bli när du var liten?
Veterinär som min farfar. Han var regementsveterinär och hade ett tag en tjänstehäst som hette Rödskinn. Ville nog helst åt hästen tror jag.

Vad trodde du att du skulle bli när du var tonåring?
Journalist. Eller copywriter.

Gick du någon nischad gymnasielinje?
Jag gick samhällsvetenskaplig linje.

Vad hade du för betyg?
Bra. Låg runt 4.6.

Vilka var dina bästa och dina sämsta ämnen?
Jag var allra allra bäst i svenska men även vass i historia, samhällskunskap, religion och filosofi. Bra på att föra resonemang, göra en analys och uttrycka mig. Jättedålig i matte och naturvetenskap, slet som ett djur för att klara de ämnena.

Utbildade du dig efter gymnasiet?
Japp, läste Kulturvetarlinjen på universitet med tyngdpunkt på litteraturvetenskap och tog en fil.kand. La sedan till RMI-Berghs.

Vilket var ditt allra första jobb?
Jag plockade dill som tretton-fjortonåring.

Vad har du mer haft för yrken?
Jag har arbetat som gravvårdare på kyrkogård hur många somrar som helst. Fint sommarjobb när det var bra väder, och generellt extremt studiemotiverande på grund av tristessen att göra exakt samma sak hela tiden. Annars har jag plockat jordgubbar, varit lärarvikarie, arbetat en dag som säljare (dörr-till-dörr, det var hemskt) varit frilansande copyassistent, frilansat och även varit på marknadsavdelning.

När hamnade du på den banan du är idag?
Svårt att säga. Jag tyckte tidigt att copywriter verkade kul, utan att förstå exakt vad som var kul. Men som frilansande copyassistent fick jag hela bilden klar för mig och gillade det.

När visste du att du var på rätt väg?
När jag arbetade ett tag som skribent/copywriter på ett kundtidningsföretag. Först då insåg jag att det fanns olika typer av copywriter och hur viktig företagskulturen var för min trivsel.

Vad brukar du få höra att du är bra på i ditt jobb?
Snabb, analytisk, bra på att fånga upp och få fram det centrala i en text.

Vilka är dina sämsta sidor på arbetet?
Tar saker och ting lite väl personligt ibland (tål alltså inte kritik så bra som jag borde). Inte alltid världsbäst på att hitta korrekturfelen.

Tre saker du är extra stolt över att ha gjort i ditt arbete:
Jag har fantastiskt roliga uppdrag som jag kan stå för.
Jag har hittat en nisch inom min bransch som passar mitt intresse för hantverket perfekt.
Jag har, trots att jag hamnade på arbetsmarknaden precis när it-bubblan sprack och det var ont om jobb, fått arbete och så här långt lyckats vara kvar i branschen.


Fick den här fantastiska pennan av mina snälla kollegor.

söndag 12 juni 2016

Om den där läsningen i maj

Lagom till Valborg kopierade jag en lista från Enligt O och listade vad jag planerade att läsa i maj. Nåväl, en bra bit in i juni är det dags att summera:

Hustrun av Meg Wolitzer fick jag inte tag i, men vill fortfarande läsa. Istället läste jag Hausfrau av Jill Alexander Essbaum. Det är en på alla plan sorglig bok,och huvudpersonen Anna är så ensam och insnärjd att ens hjärta går sönder.

Den hemliga historien av Donna Tartt lästes ut, och den var riktigt, riktigt bra. Gav mersmak för Tartt alster. Dock blandar jag ihop titeln Den hemliga historien med Den hemliga trädgården, en barn- och ungdomsbok av Frances Hodgson Burnett (gavs ut 1909). Jag är osäker på om jag läst den boken, men såg en tv-filmatiseringen som visades på 80-talet, och vet att jag fick mardrömmar om att mina föräldrar också skulle dö i kolera. Borde kanske läsa den också.

Är mitt i Bad Feminist av Roxanne Gay, och den blir bättre och bättre. Har vant mig vid den pratiga tonen och är väldigt glad att jag började på den.

To Kill a Mocking Bird är fortfarande inte utläst. Att det ska vara så svårt ibland.

lördag 11 juni 2016

Avslutningen av #blogg100

Då var det dags: mitt allra sista inlägg i #blogg100. Vad har alla inlägg handlat om? Den här gången har det blivit mer inriktat på vad jag vill läsa än kanske vad jag har läst (jämfört med förra gången). Men om jag får tipsa (och det får jag) så tycker jag en av årets stora böcker så här långt för mig är Kriget har inget kvinnligt ansikte.

Jag har också läst en del ungdomsböcker under utmaningen. En av dem, Chocken efter fallet, skrev jag om, men jag skulle gärna vilja lyfta Lisa Bjärbos Djupa Ro och Kanske är det allt du behöver veta av E.Lockhart tillsammans med Tartts Den hemliga historien.

I övrigt är jag bra på att läsa kvinnliga författare. Ett av inläggen i början av utmaningen handlade om det, och jag funderar fortfarande på varför det är ett så genomgående drag när jag väljer böcker just nu. Det har förmodligen inte med kön att göra, utan de historier som kvinnliga författare väljer att berätta intresserar mig mer.

Det har också handlat om Prince. Det har inte gått att undvika och tittar man på vad jag har läst de har veckorna efter nyheten om hans död, så är det ett antal artiklar om just honom. Här skrev jag om några, men vill man läsa mer är det bara söka via Facebook. Det är många som vill och behöver bearbeta förlusten.

Det jag är mest besviken över är att jag inte har hunnit läsa andra bloggar i den utsträckningen jag har velat. Det är synd, för det kryllar av intressanta skribenter där ute. Om jag hoppar på den här utmaningen igen är just nu väldigt osäkert. Men återigen, är så nöjd att jag faktiskt gjorde det och klarade det.

Tack för den här gången #blogg100.



fredag 10 juni 2016

Nästan i mål med inlägg 100

Idag är det mitt hundrade inlägg i #blogg100. Grattis till mig! Men eftersom jag har två inlägg publicerade på samma dag kommer jag att lägga upp ett 101:a inlägg imorgon. Ordentligt ska det vara. Jag har också två tomma dagar, vilket gör att jag går i mål senare än den ursprungliga och riktiga planen för utmaningen. Men vem bryr sig? Inte jag. Det har inte varit lätt, men jag har gjort det. Den här gången har det nog blivit fler nödinlägg än 2014. Fler inlägg som kanske inte haft den kvalitet jag velat, inlägg som bara blev för att det var så illa tvunget att klara den här utmaningen. Inlägg som skrevs väldigt väldigt snabbt.

Detta beror på många saker, och den viktigaste av den är tiden. Det har ändå varit värt sena kvällar och det där ständiga kravet om att producera. Min egen förväntningströskel på vad som måste göras har sänkts och det har öppnat upp för en annan inställning till skrivandet. Det har jag behövt. Sedan gör bloggen att intresset för litteratur och läsning stärks. En måste ju tänka på böcker och leta vinklar varje dag. Och det har varit en rolig utmaning. Jag har en liten blogg med förhållandevis få inlägg men det har ändå varit intressant att se hur innehållet växer fram så snabbt bra på tre månader. Det svåra nu, vis av förra fången, är att hålla liv i detta. Det skulle jag verkligen vilja.

torsdag 9 juni 2016

Bad Feminist, del 1

Har kommit en bit in i Bad Feminist av Roxane Gay och vet inte riktigt vad jag tycker. Den är lättläst, uppriktig och smart. Men den är också pladdrig och lite osammanhängande. Jag fastnar inte riktigt i den, trots att jag vanligen tycker att ämnet är ett av de mest intressanta. Det som är bra med boken är att den är personlig trots att den behandlar strukturer och teoretiska diskussioner (eller diskurser - ett ord jag inte använt på många år). Det är ett vänligt grepp som bjuder in, och essäer kanske ska vara så fria i formen?

Japp, jag använder fortfarande Nextory.

onsdag 8 juni 2016

Tre böcker jag tycker alla bör läsa

Här kommer lite gammal skåpmat, några boktips från #blogg100 2014 närmare bestämt. Alla tre har mina varmaste rekommendationer:

1. En bok om att vara fattig trots att du arbetar 10-12 timmar om dagen och har två arbeten. Systemet i USA med låga inkomster är något som ibland ses som en bra modell för att människor ska kunna få arbete. Kanske, men det binder också människor i en underklass som inte är rimlig. Läs Barskrapad av Barbara Ehrenreich så förstår du. Så här skrev jag om boken.

2. Anna Ringbergs debutroman Boys är fortfarande en av de böcker som bäst skildrar hundar och livet med hundar. Och det utan att handla ett dyft om apportering, fritt följ eller koppellängd. Istället handlar det om utsatthet, kärlek och den den drivkraft som ibland kan förena både människa och djur. Jag tycker så mycket om den, och den förtjänar många läsare. Så här skrev jag om boken.

3. Rosa - den farliga färgen kom för några år sedan, men är fortfarande mycket aktuell. Färgen rosa kontra kön och kodning av kön är en viktig markör som ibland är helt ofarlig, ibland tvärtom. Fanny Ambjörnsson för intressanta resonemang och belyser genus, feminism och strukturer på ett öppet och lättförståeligt sätt. Så här skrev jag om boken.

tisdag 7 juni 2016

En bok jag glömde bort - Agaat

Stod och glodde i min bokhylla, eller mer bokskåp, för att vara nogräknad och hittade en bok jag varken läst eller kom ihåg. Och jag förstår inte riktigt hur jag kan har missat den. Agaat av Marlene van Niekerk hade jag hört så mycket gott om, men den har blivit stående här alldeles själv. Förmodligen väldig oförtjänt, vilket blir solklart efter en snabb sökningtiteln. Klassikervarning och läsning som ska kännas i varje cell är några omdömen. Ännu gladare blir jag när jag inser att det är en sydafrikansk kvinnlig författare som skriver om tiden precis efter att apartheidsystemet har fallit. Det känns som en bra bok att sikta in sig på i sommar. Tjock är den också - inte för att det är något kvalitetstecken i sig, men idag precis som igår är det enda jag drömmer om att få gräva ner mig i något annat än vardagen. Den åker in i min läslista för 2016 direkt.

Det börjar bra. Pluspoäng för ett snygg omslag!

måndag 6 juni 2016

Vad jag läst idag

Alldeles för lite, trots ledighet och allt. Jag längtar så efter sommaren och semestern och hoppas att jag verkligen kan unna mig att göra mycket lite och läsa väldigt mycket. Det är allt jag känner för just nu. Kanske också stirra in lite i en vägg.

söndag 5 juni 2016

Så här tränar du din dobermann

Dobermann är en liten ras i Sverige och även om det är bruksras, så är det inte många som tränar och tävlar med dem. De få gånger jag har stått på en tävlingsplats med min, har jag alltid varit ensam representant. Jag kan inte skryta med några speciella tävlingsmeriter, men det är synd att inte fler ser vilken trevlig hund det är att arbeta med. Kanske inte alltid den lättaste. Men med tålamod och humor kommer man långt. Och oavsett resultat (eller ras) blir relationen mellan mig och min hund så mycket mer när det finns ett samspel och uppgifter som vi tillsammans ska lösa.

Inspirerande böcker för den som vill träna hund finns det gott om. Jag har tidigare skrivit om Kontaktskontraktet som är en av mina favoriter. Böcker som inspirerar till träning av dobermann finns det färre av. Jag har en hemma. Men How to Train Your Doberman Pinscher känns något gammalmodig i sina träningstips. Liz Palika som har skrivit boken är meriterad som få, men eftersom boken verkar vara från 80-talet har ju träningsmetoderna förändrats ganska rejält. Dessutom är boken amerikansk vilket också innebär annorlunda inställning i vissa fall.

Det bästa i boken är diskussionen kring om dobermann är en hund för alla. Att köpa hund är stort oavsett ras, men dobermann är en hund med hög aktivitetsnivå och mycket energi. Den måste få utlopp för sin energi, sin jaktlust och arbetsvillighet på ett bra sätt för att hunden ska må bra. Det lyfter boken på ett väldigt fint sätt.

Sedan är det ju bara så synd att varenda hund i boken är kuperad, både svans och öron. I Sverige och i stora delar av Europa är det som tur är förbjudet, men i USA är det faktiskt fortfarande tillåtet. För mig är kupering djurplågeri. Jag tycker dobermannen är vacker som den här, med öron och med svans.

En bok om världen mysigaste hundras.

Goda råd som tyvärr är otidsenliga.

Mitt praktexemplar till vapendragare.

lördag 4 juni 2016

Böcker på instagram

Japp, jag erkänner. Jag följer @hotdudesreading på Instagram. Det är exakt det som det låter som: män som läser, företrädesvis på New Yorks tunnelbana.

fredag 3 juni 2016

Spegeln - Malmös bästa biograf

Ikväll har jag sett Purple Rain på biograf Spegeln i Malmö. Det måste vara det ultimata sättet att se film. Salongen var liten, det var stora sköna fåtöljer (de som satt längst fram hade schäslong och kunde lägga upp fötterna. Men det viktigaste av allt, man kan hade ett litet bord vid sin plats där man kan äta mat eller som jag gjorde beställde in lite oliver, bröd, mozzarella, tomater och ost. Till det går det att få en öl eller ett glas vin. Festligt, mysigt och gott. Dessutom finns det en bar i biosalongen om man drabbas av något sug efter choklad eller en drink.

Purple Rain alltså.

Idag kunde man få en lila sådan, eftersom Minneapolis-sonens kultfilm visades. Jag har sett den en gång på video för väldigt länge sedan, och kunde så klart inte motstå. Den var ändå bättre än vad jag trodde. Jag tänkte mer kalkon än kult, men det var mer kul och bra kult. Intrigen är tunn och det är inte världens bästa skådisinsatser, men huvudperson var bättre än väntat. Om inte annat så är den ju värld att se för alla galna 80-tals kläder. Och så musiken  och de intensiva live-scenerna så klart, men det behöver väl inte ens sägas.

Himla glad att jag såg den. Himla fin biograf. Så himla tråkigt att han är borta.

Inhandlade även Classic Pops minnesnummer.

torsdag 2 juni 2016

Den hemliga historien

Jag skrev redan 2014 om att jag ville läsa något av Donna Tartt. Denna kultförklarade författaren har gått mig spårlöst förbi. Men när jag fick Den hemliga historien rekommenderat av vän som anser det vara en av de viktigaste böckerna i hens liv, då kom jag äntligen loss. Har inte ångrat mig en enda sekund.

När Richard Papen börjar på collage i Hampton får han äntligen möjlighet att höra till, att ingå en sluten krets. Henry, Charles, Bunny, Francis och Camilla är beundrade och lite hatade av resten av collaget. De har en egen lärare, Julian, som undervisar helt enligt egna metoder och deras fokus är grekiska, latin och den klassiska antikens kärna.

Richard får flera varningar men kan inte motstå. De är överklass, eller låtsas vara överklass, han kommer från förhållandevis enkla förhållanden. Redan från början så vet man att det kommer inte gå bra. Allt som är sant luckras upp - både i Richards personlighet - men också i personernas agerande. Ingen i boken är vad hen vill utge sig för att vara och Tartt bygger upp förfallet och lögnerna mycket effektivt.

Jag undrar om boken har blivit film, om inte så borde den vara en perfekt sådan. Jag funderar också på om tv-serien How to get away with murder är inspirerad av boken. Det känns lite så i alla fall.


Hade jag läst boken som nittonåring när det kom ut, då hade den nog varit en bok att älska. Och jag tycker den var väldigt bra att läsa nu också. Språket är krispigt, precis som Bokhora skriver, men jag tycker intrigen var bättre än så. Däremot håller jag med om att boken skulle vunnit på mer kärlek från författaren just när det gäller karaktärerna. Tycker kanske också att de kärlekshistorier som skildras är lite väl luddiga och distanserade.

Men jag gillar att jag aldrig riktigt visste vem som var god eller ond och att alla karaktärer hela tiden avslöjade nya drag om sig själva. Det var fascinerande. Jag uppskattar också Richard oförmögenhet att välja det rätta, trots många möjligheter. Samtidigt kämpar han för att reda ut, rätta upp, ljuga och tala sanning om vart annat.

Boken är också en fullständig betraktelse i det egoistiska det är att vara människa. Tartt visar det i de förmögna ungdomarnas vanor, inställning och nonchalans, men också i lärarens egen egoism över att vilja styra utifrån elevers beundran och huvudpersonens längtan efter bekräftelse. Det är oerhört bra skildrat och det kanske är här den allra största förtjänsten med boken är.

onsdag 1 juni 2016

Hausfrau, del 1

Jag har kommit en bit i Hausfrau av Jill Alexander Essbaum och den gör mig ont. Om jag någon gång mött någon levande död i litteraturen så är nog Anna en av dem. Så konstigt avstängd och oförmögen att handla på något annat sätt än undanmanöver. Hela tiden flyter hon hit eller dit, alltid på någon annans villkor eller behov. Och när hon får frågor och möjlighet att vara ärlig då passar hon. Jag förstår mig inte på henne, men kan inte sluta läsa, trots att hon är en ganska tråkig person. Det är mycket märkligt.

Sedan är det så gripande på det vis Anna sitter fast i sitt äktenskap. Hon har inga egna pengar, inget arbete. Hem och barn är hennes ansvar, men hon är mest otrogen. Även om hon ville så går det inte att bryta sig loss - så här långt ska tilläggas. Har ju mer än halva boken kvar. Men som sagt, intrikat trots att det borde vara mest tragiskt.

tisdag 31 maj 2016

Skrivarkurs och Flickan i drömfångaren

Jag har inga som helst ambitioner att bli författare. Men jag arbetar med ord och tycker om att skriva. Det borde väl räcka långt för att få lov att anmäla sig till en skrivarkurs i sommar? Jag tänker så, och det min moster som håller i kalaset. Det gör det hela ännu mycket bättre. Hon heter Ingrid Jönsson, och hon är däremot författare. Två barnböcker har hon gett ut.

Den ena, Flickan i drömfångaren, har jag fått den stora äran att läsa på manusnivå och följa på ganska nära håll fram tills publicering. Det är en lång resa, men så roligt att se att den blev utgiven. Är en stor beundrare av min mosters uthållighet, den om något gjorde att boken faktiskt blev verklighet. Boken är en spännande, lättläst och trovärdig historia som passar barn i bokslukaråldern. Eller tanter i bokslukaråldern. Det är egentligen inte så stor skillnad på dessa grupperna tror jag.

Sommarblomster.

Sommargrannar och nyfikna.

måndag 30 maj 2016

Den hemliga historien

Har nu läst ut Donna Tartts Den hemliga historien. Ska försöka formulera något vettig om den inom kort. Tills dess: Jag gav den högsta betyg på Goodreads.

söndag 29 maj 2016

Mors dag

Det är Mors dag idag, något som inte undgår någon i dagens sociala kanaler. Det är en bra grej att bli påmind och på många sätt fint att läsa alla kärleksförklaringar, men också en dålig grej för de som kanske inte har tid, lust och ork eller av tusen andra skäl inte tycker att Mors dag är ett inspirerande påfund. Jag har dock dagen till ära bakat cupcakes med min mamma och mina syskonbarn.

Dekorationer de lux.

Fint som snus, och när jag åkte hem tänkte jag på de där dagarna jag hade i Kapstaden och Khayelitsha. Där mammor lever i ständig oro över att maten inte räcker, att det inte finns pengar eller arbete, att det sexuella våldet mot kvinnor och barn är extremt vanligt, att våld  i kombination med missbruk och kriminella gäng frodas, att undernäring i kombination med hiv och diarré/infektion/lunginflammation tar livet av alltför många barn, speciellt barn under fem år. Lägg därtill rasism och starka patriarkala strukturer. Men ändå kämpar de på. Mammorna. Med värdighet och med en ork som är ofattbar. Och när de tar hjälp av varandra kan barnadödlighet minska. Det projektet jag besökte visar att äldre mammor som har fått grundläggande utbildning i mödravård och barnavård påverkar barnhälsan positivt när det gör hembesök hos mammor. De väger barnen, mäter, kontrollerar utvecklingen fysiskt och psykiskt, de berättar om amning, kost och hälsa. De lyssnar, uppmuntrar och tillsammans hjälps de åt att förbättra den ekonomiska situationen. I Sydafrika har exempelvis alla rätt till barnbidrag, men många vet inte om det, eller vet inte hur de ska ansöka om stödet.

Jag har haft den stora förmånen att besöka tre utvecklingsprojekt i tre länder. Alla visar samma sak. När kvinnor får möjlighet att utvecklas, skapa sin egen försörjning, möjlighet att påverka, så får barnen det bättre. De blir friskare, äter bättre och går i skolan. Men det innebär också att samhället i stort utvecklas, på mikronivå men också makronivå. Kvinnor och mammor låter det goda spilla över i väldigt stor utsträckning. Varför får de inte bättre möjlighet att göra det? En dag som denna känns den fråga oerhört viktig.

Även om apartheid är över finns strukturerna kvar.

De flesta skolor i området håller för dålig kvalitet för att ge barn och unge en chans till bra arbete även om de tar sig hela vägen .

lördag 28 maj 2016

Hausfrau

Imorgon har bokcirkeln genomgång och diskussion av Hustrun, skriven av Meg Wollitzer. Jag har inte fått tag i boken - den har varit reserverad konstant den här månaden på biblioteket. Jag chansade i fredags på att den skulle finnas som pocket, men icke. Det innebär att jag inte kommer ha något vettigt att säga åter igen och får stå över den digitala träffen. Det är synd och skam. Jag gillar verkligen konceptet med bokcirklar via nätet. Det blir enklare och roligare och lättare att diskutera med person du aldrig skulle träffa innan.

Året 2016 var alltså det året när digital läsning och digital utvärdering slog igenom här ute på landet, hos mig, som fram till dess har varit extremt för pappersböcker. Mobilen är väldigt bra att läsa från och även om Land skriver att pappersböcker gör att läsaren får en bättre känsla genom en fysisk bok samt även läser snabbare, så innebär mobilen för mig att jag faktiskt läser mer. Och eftersom läsning, pussel och schack är bra saker som hindrar demenssjukdomar, så känns det viktigast att läsa. Dock köpte jag faktiskt en pappersbok när jag letade efter Hustrun. Kanske är det en bok inom samma tema, men jag har hört mycket bra om Hausfrau - en roman av Jill Alexander Essbaum. Så den ska jag försöka ge mig i kast med, och känna mycket på pappret.

fredag 27 maj 2016

Bloodline

För mig har Florida stått för Pennys, Bernards och Biancas flykt undan Medusa, Ernest Hemingway och hans Key West samt tv-serien Miami Vice. Den från 80-talet med Don Johnson och Philip Michael Thomas i huvudrollen. Men nu har Florida fått ytterligare en dimension. Netflix släppte förra året serien Bloodline. Ett familjedrama med alla ingredienser som behövs - svek, mord och rivalitet. Det är hett, fuktigt och blixtrande vit sand samtidigt som en intrig värdigt de grekiska klassikerna rullas upp. På ytan är Rayburns så klart en av de lyckligaste mest framgångsrika familjerna i trakten, med ett vackert hotell, men när det svarta fåret Danny kommer hem blir sig inget likt. Han har länge stått utanför familjens krets och tänker ta sig tillbaka till centrum till vilket pris som helst, samtidigt finns det en mörk hemlighet som gör det väldigt oklart att skilja den som är god från den som är ond. Idag släpptes andra säsongen.









torsdag 26 maj 2016

Angie Chau och pågatågen

Av en ren slump hittade jag novellen Hunger av Angie Chau i Nextorys läsapp. Eftersom den uppmätta lästiden beräknades till 16 minuter så kändes det självklart att ta den som en lässtund på tågen hem idag. Jag vet mycket lite om författaren, rättare sagt - jag hade inte hört hennes namn överhuvudtaget. Men novellsamlingen Quiet As they Come där Hunger ingår, finns att köpa på både Adlibris och Bokus. Hon är enligt förlaget Mix inte översatt till svenska förut, så det enda som finns på svenska är just Hunger.

På hennes hemsida så beskrivs Quiet As they Come som ett porträtt av människor som är mitt emellan två världar. Den utspelar sig på 1980-talet i San Francisco. Det tog verkligen inte lång tid att läsa berättelsen om Elle och hennes familj som trängs i ett mörkt hus i en stad i USA. Förmodligen San Francisco men det uppfattade inte jag i min läsning. De är flyktingar från Vietnam och har inte varit länge i USA. De vuxna är ute och arbetar den fjärde juli medan Elle och de andra barnen försöker hitta på något.

Det händer inte så mycket, men novellen skapar väldigt snabbt en bild av deras liv. De är inte hemma här, det är konstant hungriga och både barn och vuxna försöker förtvivlat anpassa sig samtidigt som alla bara vill till Vietnam igen. Mötet med USA och deras nya hemland skildrar på vägen till en pizzeria och ganska övertydligt möter de både snälla och välkomnande människor som gestalter som anser att "japanerna ska bort härifrån". Med tanke på situationen i vårt land är den i högst grad aktuell. Den beskriver bra det tillstånd som det är att vara i ett land där man inte förstå några koder, regler eller hur man blandar pulvermjölken.

Jag uppskattade novellen, men kanske mer för det korta formatet än själva innehållet. Det var absolut inte dåligt men inte heller bra. Jag tror inte att jag kommer läsa Chau igen.

onsdag 25 maj 2016

Cirkus Cirkör

Fick gå på Cirkus Cirkörs föreställning Limits ikväll, så himla bra det var. Fantastisk akrobatik och en tydlig linje och diskussion kring gränser, mentala såväl som geografiska. Kultur är en lisa för själen.


tisdag 24 maj 2016

Ordens konstnärer

Fick den här av en kollega idag. Kan inte sluta titta på den. Jag lyssnar gärna på hiphop och det här klippet går igenom hur några av de allra bästa artisterna bygger sin rytm, sina rim och sitt flöde av musik och ord. Jag älskar det.



Här kan man hämta hela låtlistan och här finns fler intressanta texter om hiphop

måndag 23 maj 2016

Hemma igen

Det är väldigt skönt att komma hem. Jag ska försöka skriva ihop något om Kapstaden och det jag har sett i Khayelitsha, men konstaterar bara snabbt nu att kvinnor och mammor är det starkaste könet. Tänk om de hade fått bestämma mer och fått mer avlastning. Är helt övertygad om att världen hade varit mycket bättre och fredligare då. I övrigt så är jag irriterad över att två inlägg har lagt sig på samma dag och att jag missat några dagars publicering i #blogg100 under veckan. Jag ligger alltså tre dagar efter. På det stora hela är det en enda stor västerländsk bortskämd i-landsdetalj och jag väljer att se det så. Jag fortsätter att skriva på och så ser vi var det hela slutar. För att fira det kommer här fyra bilder från det Kapstaden som lockar miljoner turister varje år.

Kirstenbosch botaniska trädgård. Ljuvlig morgon, ljuvlig park.

När jag såg den här skylten ville jag hem. Såg dock ingen orm.

Kirstenbosch hade även fina skulpturer. Förutom ormar, blommor och växter.

Långt där ute är Robben Island.


söndag 22 maj 2016

En sydafrikansk deckare

Jag tror att det var den här författaren en sydafrikansk kollega rekommenderade i bilen på väg in mot Kapstaden, så då fick detta bli det sista inköpet på sydafrikansk mark, när jag väntade på flygplatsen igår. En deckare, som passade nog ska utspela sig i Kapstaden. 


fredag 20 maj 2016

En sista arbetsdag

Det blev en känslosam sista arbetsdag i Kapstaden och Khayelitsha. Idag har jag varit på en mässa i St Georges katedral där Desmond Tutu höll i mässan. Stort. För mig är han en av de stora frihetshjältarna. Och eftersom en vän begravdes idag tände jag också ett ljus och tänkte extra mycket på hen och familjen som är kvar. Det gjorde ont. Sedan ut i kåkstaden för att möta mammor som kämpar mot alla odds för sina barn. Orättvisorna är ofattbara. Imorgon åker jag hem till min värld. Den som är så full av privilegier. 


onsdag 18 maj 2016

Läsning i Kapstaden

Jag kan rapportera att Pippi Långstrump finns i Kapastaden, Sydafrika. En av Astrids böcker, översatt till engelska, finns på en förskola i Khayelitsha. Den såg tummad ut, precis som de andra böckerna i den lilla biblotekshörnan. Här finns drogproblem, arbetslöshet och fattigdom. Men också människor som arbetar för att ge barn bättre hälsa och förutsättningar för framtiden. Utbildning och läsning är en del i det. 


På plats i Kapstaden

Befinner mig här. Så många kontraster. Från det rika rika till det utsatta utsatta. Och en strålande natur. 

måndag 16 maj 2016

Älskade du

Jag sitter och bläddrar i Barbara Voors Älskade du. Det är en kort men intensiv bok om kärlek. Och en fantastisk titel. Den handlar om drabbande kärlek som inte går att undvika, som inte går att styra. Det är nog minst femton år sedan jag läste den. Men Voors känslighet med ord är nog det största behållningen än idag. Framför allt är hennes dialog ett svängande fram och tillbaka mellan ord och nyanser. Det blir stämning genom dessa, och det sägs inte så många ord, även om det sägs mycket. Det blir en tät värld som byggs upp.

Jag tycker även Akvarium levererar samma stämning, samma kännetecken. Det blir väldigt suggestiv läsning. Båda böckerna är också avskalade vad gäller namn, det blir mer sagoaktig när personer nämns som Pojkvän, Före Detta och så vidare. Samtidigt upplever jag inte att de är endimensionella personer. Ett annat drag som genomsyrar båda böckerna och som jag minns väldigt starkt är Voors alla frågor. De ställs öppet i löptext och dialog. Det finns ett ständigt sökande och vridande. Det skulle kunna upplevas som osäkert eller tjatig. Men långt därifrån.

Pocketböcker från 90-talet.

söndag 15 maj 2016

Jag börjar räkna ner

Idag är det dag 76 i #blogg100 och jag hänger i så gott det går. Det har kommit en del nödinlägg de senaste veckorna, men det må väl vara hänt. Jag vill gärna klara den här utmaningen. Varför är rätt oklart, men jag gillar att avsluta det jag har påbörjat. Om det blir verklighet återstår att se. Det väntar en jobbresa som kommer ta tid och kraft i anspråk, och det är inte heller säkert att internet är så stabilt eller tillgängligt. Planen är att förbereda så många inlägg som det går och sedan snabbt publicera när tillfälle ges. Dock har jag inte lyckats få igång funktionen för schemalagda inlägg, och det stör mig något kopiöst just nu. I värsta fall får jag gå i mål lite senare än resten - men det stör mig också.

Förgät mig ej och lite andra bladverk.

lördag 14 maj 2016

Pojkår, Michael K, Barbarer och Coetzee

Jag har tidigare skrivit om J.M. Coetzee. Då var jag på väg till Swaziland, med mellanlandning i Johannesburg. Nu är jag på väg till Afrika igen. Och den här gången blir det Sydafrika och Kapstaden, den staden där  Coetzee är född och uppvuxen och som han också skildrar i Pojkår och Ungdomsår. Så jag tänker så ett slag för honom igen. Både de två nämnda böckerna som Michael K , Onåd och I väntan på barbarerna är väldigt läsvärda. Och jag gillar dem alla.

Han är fortfarande den Nobelpristagare som jag har flest böcker av och även läst mest av. Fortfarande har jag dock inte tagit tag i Mästaren från Sankt Petersburg, men det händer kanske. Jag hoppas i alla fall att många hittar till Coetzee. Han har ett fantastiskt språk som lyckas förmedla mycket utan att använda så många ord. En annan sydafrikansk författare som jag skulle vilja läsa är Nadine Gordimer, också hon Nobelpristagare. Hoppas att jag hinner förbi en bokhandel. Någon bok av henne och någon annan samtida sydafrikansk författare hade varit fint att få med sig hem.

En riktigt bra bok. 

fredag 13 maj 2016

Bra radio och andra tips

P1 Kultur gör många bra saker och idag hittade jag av en slum det här: De gömda böckerna
Bladen brinner - en podd om barnböcker och ungdomslitteratur kämpar vidare för att bli verklighet. Här är Johanna Lindbäck och Lisa Bjärbos debattartikel. Många goda poänger! Här finns mer information. Nu ska jag stupa i säng - en helt vanlig fredag!

torsdag 12 maj 2016

Det tröga 73:e inlägget i #blogg100

Ingen inspiration och väldigt lite läsning att tipsa om. Men jag kan berätta att jag försöker lära mig Flipboard. Jag tror att det är en rätt bra sida att samla artiklar och smarta personer att följa. Just nu fungerar Twitter som en bra kanal för att hitta intressant läsning och nyheter. Jag skulle med fog kunna säga att Twitter och SR P1 är mina stora (och mer eller mindre) enda nyhetskällor.

I övrigt läser jag kloka Peppe och försöker bli vän med min nya något oformliga kropp. Och jag hoppas snart kunna lyssna på det senaste avsnittet av hennes och Karin Jidhes bokpodcast Mellan raderna där de hävdar att Astrid Lindgren är överskattad. Spännande!

onsdag 11 maj 2016

Hurra för mig och Kafka

Idag blir jag ett år äldre, jag hoppas också på klokare och även gärna snyggare. Hur det slår ut återstår att se. Att fira födelsedag är för övrigt inte min bästa gren. Jag tycker det är obehagligt att bli äldre. Men jag försöker skifta perspektiv på det hela och vara lite jovialiskt tacksam för att jag faktiskt fått ett helt år till i mitt liv. Det är inte alla förunnat har jag med smärtsam tydlighet insett. Tips på böcker om födelsedagar har jag inte, även om de säkerligen finns. Tänker man att en födelsedag är någon slags pånyttfödelse, så kanske Franz Kafkas kortroman Förvandlingen kan passa. Och att vakna som en insekt är synnerligen något nytt och unikt. Boken är kort, riktigt bra och räknas som en av världens främsta noveller. Annars är det finaste jag har läst idag mitt grattiskort från syskonbarnen.

Bästa kortet från syskonbarnen.


Firad som få av snälla kollegor.


tisdag 10 maj 2016

Teknikens under

Jag är inte bra med teknik. Uppdaterar för sällan, blir otålig och har inget sinne för att undersöka hur sakernas ordning är när det kommer till mobiltelefoner, datorer och apparater generellt. Men: jag har lyckats sätta ihop en sida och skapat en Läslista 2016. Jag vet att vem som helst kan fixa detta - oavsett - jag gjorde det.

måndag 9 maj 2016

Aleksijevitj i min bokhylla

För ganska många år sedan, cirka 15, prenumererade jag på Ordfront. En bra tidning för övrigt. Men genom tidningen kunde man köpa böcker. Det kan ha fungerat som en bokklubb där man måste säga till för att inte få hem boken för köp, men jag är inte säker. Några böcker köpte jag i alla fall, vare sig jag ville det eller inte. Idag hittade en av dem. Och blev väldigt förvånad.

Jag har tydligen haft en nobelpristagare i hyllan utan att veta om det. Nu vill jag gärna tro att jag medvetet visste att det här var en viktig författare på väg att bli prisbelönt i framtiden. Men förmodligen var det lite annorlunda. Oavsett, Förförda av döden (1998) är en samling av Svetlana Aleksijevitjs bästa reportage från tidigare böcker. Ett exempel är Bön för Tjernobyl. Ett annat är Kriget har inget kvinnligt ansikte. Den senare har jag läst och tyckte väldigt mycket om. Kanske är den årets läsupplevelse så här långt. Den finns i alla fall kvar på ett sätt som få böcker har gjort det här året. Jag hoppas att jag hinner läsa även den här i år. Den verkar kunna ge bra översikt över hennes reportagestil. På baksidan kan man läsa om "reportagets mästare", så det lovar ju mer än gott.

En juvel i bokhyllan kan se ut så här.

söndag 8 maj 2016

Lundströms bokradio

Jag har länge velat lyssna på Lundströms bokradio. Idag fick jag chansen eftersom stora delen av dagen har spenderats i bilen, på väg hem genom ett sommarlandskap. Rapsen har nästan slagit ut nu, och det var över 20 grader. Så medan jag tittade på idyllen utanför bilen och nog körde för fort lyssnade jag på poeten Ann Jäderlund och hennes nya bok djupa kärlek inga. Ett fint samtal om bland annat vitt, kärlek, diktatur och rytm var det och jag gillade de dikter som lästes upp.

Dessutom berättade programmet om en ny upplaga av samlingsverket Svensk poesi. Den innehåller alster från 200 svenska diktare, från 1500-talet fram till idag. Stig Larsson är en av dem och han fick läsa sin dikt Mani. Något han gjorde under protest. I verket finns även rock- och musiklyrik, vilket var väldigt spännande. Utmärkta programledaren Marie Lundström hade en ovanlig diskussion med Thomas Öberg om detta. Lysande radio. Jag funderar på att köpa Svensk poesi, det känns som en bok som bör finnas i bokhyllan.

lördag 7 maj 2016

Läget just nu

Varken mer eller mindre. 

fredag 6 maj 2016

On the road

Vapendragaren och jag är på träningsläger. Fyrtio mil upp till Vätterns strand i den skog som kallas Sjumilaskogen. För oss är det ett äventyr. I en välbärgad värld med få risker. Och när jag ligger där på motorvägen i cirka hundratio så tänker jag på att jag aldrig riktigt förstod varför On the Road är en sådan fantastisk bok. Jag förstår att greppet och sättet att skriva är unikt. Men historien och personerna. Jag tänkte då och även nu att de var sådana som bara tar och tar och aldrig liksom tar ansvar. Jag såg aldrig det romantiska. Bara det som som skadar. 

torsdag 5 maj 2016

Årets bok 2016 hos Bonniers bokklubb

I veckan avslöjades vilka böcker som slåss om att bli Årets bok 2016 av Bonniers bokklubb. Jag kan konstatera att jag bara har läst en av de nominerade bidragen: Martina Haags Det är något som inte stämmer. Jag tyckte väldigt mycket om den, så vinner det blir jag bara glad. Poängen med priset är att det är breda böcker som ska nomineras och att svenska folket ska rösta. Det går att rösta mellan 3 maj och 28 augusti, så det finns både tid att läsa och rösta. Dessutom kan du rösta flera gånger (dock endast en gång per dag). Här kan du göra det. Jag hoppas kunna läsa åtminstone ytterligare en bok av de nominerade. Just nu känns det som om det blir Jojo Moyes Arvet efter dig.

onsdag 4 maj 2016

Två goda böcker

Jag är en urusel kock. Det är inte det att jag inte kan laga mat, men jag tycker det är så förbannat tråkigt. Under en lång tid behövde jag inte heller eftersom det fanns andra i hushållet som stod för matlagningen. Nu är det inte så längre. Det är bra av många anledningar, men en är ju att jag måste lära mig laga mat. Eftersom jag inte kan laga på gehör, eller hitta på värst bra, så är kokböcker som är ett måste. Sedan finns det många recept nätet - hos olika fantastiska matbloggare, men jag har två favoriter vad gäller kokböcker som jag ständigt återvänder till:

Arlas kokbok, 200 enkla recept för alla som överhuvudtaget satt sin fot i ett kök är den ena. Det är en ren marknadsföringsprodukt för Arla, men det struntar jag i. Det är så lätta recept att till och med jag klarar det. Här har jag lärt mig att göra risotto. Mycket nöjd över detta.

Gillar den mycket, trots det är reklam.


Bonniers nya kokbok av Britt Sandquist-Bolin innehåller allt en behöver veta från saftkokning till hur man gör aladåb. Saft är jag mest intresserad av än det andra, men för mig är detta ett perfekt uppslagsverk med information om allt möjligt som rör mat.

Det jag skulle vilja utöka kokboksbiblioteket med är kokböcker för vegetarisk mat. Lisa Bjärbo har tillsammans med Sara Ask skrivit bland annat Mer vego: mat för hela familjen. Den borde jag verkligen beställa hem.

En trotjänare som fick ett fult foto.



tisdag 3 maj 2016

Läsning om sorg

Sorg och död upptar en stor del av mina tankar just nu. I helgen fick jag redan på att en vän ligger för döden, och i natt var livet slut. Jag visste att hen hade cancer, men inte att läget hade försämrats så snabbt. Hen är strax över fyrtio, har två barn och fru. Förlusten för dem är omöjligt att förstå och ta in. Ändå är det så det är från och med nu. De måste fortsätta själva. För drygt ett år sedan miste jag en annan vän i stroke, 39 år gammal och förra året igen gick hens sambo bort 37 år. Det är inte rätt att så unga människor dör. Det är inte rätt när barn mister sina föräldrar innan de har hunnit växa upp. De har ett helt liv kvar att leva, ett liv som de snuvas på. Det är så orättvist att jag inte riktigt kan tänka tanken fullt ut. Så just nu funderar jag på om det finns bra litteratur om sorg och förluster, eftersom jag när en tro på att läsning kan underlätta allt. Och även om inte jag är värst drabbad så fattas mina vänner mig. På nextory.se hittade jag Inga fler dagar inom parentes av Annika Borg. Jag har laddat ner den i min läslista, men är finns det som har andra tips så är de extremt välkomna.

Då hoppas jag att den här lindrar värken i bröstet. 

måndag 2 maj 2016

Netflix och filmerna

Sedan tre år tillbaka har jag ingen tv. Enligt mina föräldrar betyder det att det hus jag bor i, inte är ett riktigt hem, men jag är rätt nöjd. När tv:n försvann, försvann också det omedvetna slapptittande timme efter timme som jag är extremt bra på. Istället har jag Netflix och SVT Play. Jag kanske ser lite mindre på tv, men framför allt ser jag medvetet. Det betyder skräp-serier, skräp-filmer precis som kvalitetsserier och kvalitetsprogram. Skillnaden är bara att jag alltid har gjort ett val. Det gillar jag. Dessutom så tycker jag att Netflix är väldigt bra. Nu har TV-dags (en mycket bra sida i övrigt) sammanställt en lång lista med tips på filmer som finns på svenska Netflix. Kolla!

söndag 1 maj 2016

Första maj med Martinsson, Johnson och Olsson

Det är första maj. En viktig dag för arbetsrätten, demokrati och frihet. Det är arbetarrörelsens högtidsdag som firats sedan slutet på 1800-talet. För mig är Moa Martinsson och Eyvind Johnson två viktiga arbetarförfattare. Självklara i det som kallas proletärlitteratur eller arbetarlitteratur, autodidakter som skrev utifrån underklassens och arbetarklassens perspektiv med ett tydlig idéinnehåll från socialismen. Det finns flera författare att läsa men Mor gifter sig och Hans nådes tid bör man inte missa. Men ska du bara väja en, så ta i så fall Mor gifter sig.

En samtida författare som också skildrat tiden när arbetare började stå upp för sina villkor och kräva sina rättigheter är Vibeke Olsson. Henne skrev jag om första maj 2014. Då precis som nu så var det hennes serie om Bricken i Sågveksungen jag tog upp. Boken utgår från arbetarfamiljerna vid ett sågverk, sågverkets hårda arbetsvillkor och den första organiserade strejken i Sverige. När den blev recenserad i Svenska Dagbladet ansågs den bättre passa som ungdomsroman än vuxenlitteratur. Jag vet inte det. Jag hade stor behållning av den även om jag se invändningarna kring det överkloka och förnuftiga i gestaltningen av både Bricken och hennes föräldrar. Jag tycker dock det utvecklas ytterligare i andra böckerna och ger bredare personligheter och karaktärer. Det är lättläst och tillgängligt och allmänbildande.