Klassikerkalendern - lucka 10

Så här på Nobeldagen, vill jag gärna få sagt att det finns få böcker jag har kämpat med så mycket som med Doris Lessings serie om Martha Quest. Serien heter Våldets barn och består av Martha, Bra gift, En fläkt av stormen, Instängd och Staden med fyra portar. Jag har läst alla. Martha är envis provokativ och ofta onöjd med vad livet erbjuder henne. Frågan "var detta allt" ställer hon ständigt. Många gånger har hon rätt, andra gånger är hon väldigt irriterande. Samtidigt har det varit för mig nödvändiga böcker om att livet är mycket något du själv skapar (givet dina förutsättningar). Det är upp till dig att ifrågasätta och gå vidare, eller skapa dina egna ramar och värderingar. Att leva behöver inte betyda att göra som alla andra gör. Vilket är rätt svåra frågor att ställa sig i Sydrodhesia på femtiotalet och England på sextio- och sjuttiotalet. Serien sträcker sig fram till 2000-talet och slutar i någon form av framtidsversion. Martha är ofta rejält obekväm, både i sina världar och i de situationer hon försätter sig i, men också att läsa om. Det var en arbetsseger att ta sig igenom alla böckerna, och jag är glad för alla, men den som läser bara den första boken kommer långt med det. Med det sagt: Ge gärna Doris Lessing en chans. Hon är en av mina stora favoriter när det handlar om Nobelpristagare.

Olikhetsutmaningen: kanon eller kalkon:

Medan jag inväntar vem som tilldelas Nobelpriset 2017, så passar jag på att besvara enligt O:s utmaning om kanon och kalkon. Den tar upp Nobelpriset, eller något annat kulturpris med uppgiften att presentera ett verk som är kanon och kalkon. Jag har många kanoner bland de författare som har fått Nobelpriset, speciellt de senare åren. Jag tycker mycket om J.M Coetzee som jag läst fler böcker av. Den som jag tycker mest om är nog Onåd, men även Pojkår är väldigt fin. Men även Doris Lessing är en författare som jag uppskattar. Hennes serie om Martha är extremt bra. Dessutom är Jean-Marie Gustave Le Clézio riktigt bra. Hans Skattsökaren är en kanon.

När det kommer till kalkon så är jag en av dem som inte uppskattade att Bob Dylan gick priset förra året. Jag må vara inskränkt och en snobb, men jag står i det här fallet på den smala litteraturens sida. Jag tvivlar inte på Dylans betydelse, men tycker att det finns andra viktiga pris han kan tillägnas. Två andra kalkoner är för mig Elfride Jelinek och Dario Fo. Pianolärarinnan var omöjlig för mig och jag tvivlar på att jag någonsin läser den. Dario Fo kommer jag aldrig att förstå, men jag är inte heller så bevandrad inom teatern.

Hötorgsfyndet

Har spenderat helgen i huvudstaden och sprungit Tjejmilen. Det gick förvånansvärt bra. Mycket tacksam över att jag har en god grundkondition. Och en tjänstvillig kropp. Men det blev också lite loppisjakt på Hötorget. Tio kronor för en Nobelpristagare jag är mycket förtjust i. 

Vilken bok skulle ha räddat dig

Jessica Gedin, journalist och programledare för Babel, ställde den här frågan på Twitter i måndags:

"Om ditt vuxna jag fick ge ditt sjuttonårsjag ett boktips, vad skulle det vara? Vad skulle ha räddat dig?"

Det kom otroligt många förslag och bra motiveringar till böcker. Massvis som jag inte hade läst, varken då eller nu. Men själv kom jag inte på något överhuvudtaget. Jag kom, just då, knappt ihåg mitt sjuttonåriga jag. Är liksom fullt upptagen med att få mitt vuxna (kanske till och med medelålders-) jag att överleva.

Men efter lite grubblande så tror jag att det hade varit bra om jag hade läst Martha av Doris Lessing. För då hade jag förstått att man kan längta efter andra saker. Och det hade varit bra, eftersom alla sjuttonåringar verkar längta efter samma sak (trodde jag) och jag var så väldigt långt ifrån det ibland.

Jag tror också det hade varit bra om jag hade läst Liv Strömquist. Jag hade behövt humorn och ironin och samhällsanalysen. Gärna det Det andra könet eller Under det rosa täcket också, det hade förklarat en hel del som jag överhuvudtaget inte förstod. (Däremot kommer jag ihåg att jag läste Mandarinerna av de Beauvoir i när jag var cirka arton så lite inne på rätt spår kanske jag ändå var.)

Sist men inte minst, så tror jag att mitt sjuttonåriga jag hade behövt Linna Johansons Lollo. Är nästan klar med den nu, men den hade nog fått mig att förstå hur lätt det är att ge upp och att man aldrig behöver göra det, trots att man tror att det är precis det man gör.

Här och här har jag skrivit om Lessing:

Här har jag skrivit om Björk och de Beauvoir:

Från ett vuxet jag till mig som sjuttonåring. Undra om jag hade lyssnat och läst?

Martha och min arbetsseger

För ett par år sedan köpte jag första boken i Doris Lessings serie Våldets barn - den heter Martha. Serien omfattar fem böcker och låter läsaren följa en ung kvinnas väg genom livet. Och det är inte vilken kvinna som helst. Martha växer upp i Sydrhodeisa på en enslig farm mitt emellan hennes mors frustration och hennes fars uppgivenhet. Martha läser och ifrågasätter - allt från synen på svarta till giftemål, arbete och målet att vara älskad. Hon är 19 år, det är år 1939 och hon gör det mesta man kan göra för att få konventionen att förfasa sig. Förvisso gifter hon sig, men hon lämnar också man och dotter för en rastlös längtan om något annat. Hon söker frihet men snubblar sig fram på vägen och hamnar i ständiga återvändsgränder på grund av att hon är kvinna och på grund av att hon är envis. Jag har tagit mig igenom seriens alla delar - och det är jag oproportionerligt stolt över. Det är nämligen en arbetsseger. Och den betyder så mycket för mig, för Martha och Lessing är värda att kämpa för.

Första boken var lätt, andra Bra gift likaså, men de andra tre (En fläkt av stormen, Instängd, Staden med fyra portar) var bitvis svåra att läsa. Det är långa resonemang, mycket politik och intensiva texter. Ändå är jag galet glad att jag gjorde det eftersom Lessing även skildrar omvärlden genom Martha, och då inte bara händelser - utan idéer, strömningar och omvälvningar från andra världskriget och fram till hur hon såg år 2000. Hon tar upp frigörelse, sexualitet, barnuppfostran, krig. Böcker ska ha självbiografiska inslag, men främst är det ett magnifikt kvinnoporträtt. Martha är en person som jag kände med, ville väl, men också blev bitvis trött på och arg på - ändå förstår man hennes kamp att ta sig hur alla märkliga bojor som hon som kvinna fastnar i; alltid beroende, alltid beredd att slåss för sin sak, alltid ombedd att ta hand om andra.

Lessing gick bort förra året, men hennes författarskap kommer att leva väldigt länge. Och jag hoppas att många har lust att att träffa Martha, just för att hon inte liknar någon gestalt man hittar i chicklitt eller i deckare. Hon är så väldigt mycket mer, och hon är en person man kommer i håg. Böckerna i Våldets barn hittar man enklast på bibliotek (ännu en anledning att älska bibliotek, bokhandlare har inte allt hemma.).

Kuriosa:
Bland annat såg det ut såhär då när jag och gamla hunden läste Lessing.
Kan också rekommendera det här klippet när Lessing får veta att hon har fått Nobelpriset år 2007.

Gillar Lessings blick och serien Våldets barn!