måndag 31 mars 2014

Några bokbloggar jag gärna läser, del 2

Det finns som sagt mycket bra läsning på nätet. Både när det gäller rena bokbloggar och andra bloggar. Här kommer några tips som jag läser väldigt ofta:

Tuffast av alla skriver roligt och klokt om många saker. Ibland handlar det om böcker, film eller tv-serier men för det mesta om allt möjligt. Oavsett så är det alltid läsvärt.

Shoot me while I'm happy är en filmblogg och varenda gång jag besöker den hittar jag filmer jag vill se. Och det är alltid väldigt välskrivna recensioner av journalisten Emma Gray Munthe så om inte annat är det en anledning att titta in där.

Lisa Bjärbo är författare av ungdomsböcker och kokböcker. På bloggen Onekligen finns vardagen på ett mycket träffsäkert sätt (man skrattar högt) men också recensioner av diverse böcker - hennes egna såväl som andras.

Rebecca Åhlund är en mycket rolig och smart person som du kan följa på predator posing as a house pet. Hon är författare, recensent och krönikör (Amelia). Eftersom hennes bok Flickan på tavlan verkar vara något av en skräckis sätter mina usla nerver stopp för den boken. Jag dock svårt att vara utan bloggen.

söndag 30 mars 2014

En sorgens dag för fotbollen

Jag hörde på radion i morse att utländska fotbollsklubbar är mer än lovligt intresserade av svenska fotbollstalanger under sexton år. Ikväll har jag via sociala media och kvällstidningarnas nätupplaga läst att en fotbollssupporter har dödats i Helsingborg i samband med premiären av allsvenskan. Jag är ingen vän av fotboll, men jag tycker synd om den idag. För läktarvåldet så klart, men också för att elitsatsningar görs så tidigt och cyniskt. Jag vill också betona att jag inte heller kan något om fotboll, men jag tillåter mig ändå att undra om inte fotbollen har tappat bort sportens kärna. Jag har ingen aning. Den senaste bok jag har läst om fotboll (tror jag) är Åshöjdens BK av malmöiten Max Lundgren. Jag läste den när jag var tonåring, och jag tror att jag såg några avsnitt av tv-serien med samma namn. Boken utspelar sig på femtiotalet och handlar om ett fotbollslag som försöker ta sig uppåt i serien. Den handlar om ett syskonpar som spelar i laget och deras inbördes konkurrens. Idag framstår den för en okunnig som mig som en idyll. Då när sport visserligen var viktigt, men på ett helt annat sätt. Kanske är det min nostalgi som gör att den boken skimrar extra idag. Eller så är det hopplösheten över att människor inte bara väljer att slåss i sportens namn, utan också ser till att liv släcks för fotbollens skull.

lördag 29 mars 2014

Hundens mentalitet och jag

Om någon skulle fråga mig vad jag har gjort idag, skulle svaret bli: Jag har skuttat runt med en kampleksak i näven, nigit på speciella ställen, klappat i händerna, varit spöke och övat på att dra en kedja som skramlar mer än en jackpot i Las Vegas. Det betyder att jag har varit på en utbildning för att bli figurant inom Mentalbeskrivning hund och Mentaltest hund. Det är två testmetoder som ger hunduppfödare (och ägare) möjlighet att testa hundar för att se vilka egenskaper hunden bär på. Detta för att kunna avla fram bra, arbetsvilliga och stabila hundar. Olika rasklubbar har olika sätt att bedöma vilka egenskaper som är mest attraktiva men syftet är att minska aveln på hundar som är rädda eller har låg social tillgänglighet. Rädda hundar är nämligen de som får det svårast i samhället. Rädslor och osäkerhet har visat i hög grad vara nedärvda, vilket gör att en rädd hundmamma med stor säkerhet får rädda hundvalpar. Det vill säga hundar som har svårt att finna sig tillrätta i nya miljöer, har svårt att koncentrera sig, är osäkra mot människor och andra hundar eller är rädda för höga ljud. Viss del kan tränas bort, men i grunden är den en osäker individ.

Så här ser ett MH-spökes ansikte ut. Kortet är från i höstas.

Min förra högt älskade dobermann hade en del rädslor och detta gjorde mig intresserad av mentalitet och de tester som görs. Syftet med testerna är att skrämma hunden på olika sätt för att se hur den reagerar och se om den kan avreagera. Alla hundar kan bli rädda, men den hund som kan konstatera att något inte var så farligt och sedan gå vidare är ofta tryggare och en lättare hund att träna och arbeta med. En hund som kan värdera sin omvärld, är också en hund som tänker efter innan den gör något, vilket gör att den inte tar till aggression så snabbt (eller aldrig överhuvudtaget) än en hund som blir jätterädd och inte kan komma ur rädslan. Så allt det jag har gjort idag syftar till att lära mig de retningar som hunden utsätts för under testerna. Ibland är det ett spöke, ibland ett högt ljud. Alla övningar är sammansatta till tester som ser likadana ut för alla hundar och ska göras på exakt samma sätt så att det går att jämföra resultaten. Det låter kanske konstigt, men är fruktansvärt intressant. Imorgon får vi se om jag klarar utbildningen.

Vän av ordning undrar säkert vad detta har med en bokblogg att göra? Det finns ju så klart hur många böcker som helst att läsa i ämnet. Idag har vi fått rekommenderat att läsa Mentalitetsboken av Curt Blixt, Ingalill Blixt och Kenth Svartberg. Så den ska jag beställa från lämplig bokhandel. I bokhyllan har jag själv Hundens språk och flockliv av Lars Fält som ger en bra grund till det här med hundars mentalitet. Dock tror jag inte man ska stanna läsningen där, utan faktiskt sondera terrängen mer. Det finns otroligt mycket att lära, via böcker men också praktiskt genom att träna hund, gå med på mentalitetstesten som publik och så klart vara figurant. Vill du veta mer om testerna kan du läsa här och här där Svenska Kennelklubben och Svenska Brukshundsklubben berättar om hur det fungerar.

Och är du hundägare, eller funderar på att bli - lägg lite tid på det här med hundars beteenden och ta reda på om din eventuella hunds föräldrar är testade - det kan avslöja lite om hur din nya kompis kommer att vara. I längden är det värt det.

En bra början om man vill lära sig om hundars beteenden.

fredag 28 mars 2014

Truman Capote och Holly Golightly

Den här veckan har varit ett väntade på stora beslut och ett avslut. Nu är det klart och det är dags att gå vidare. Men kroppen och knoppen är ganska slut efter ett konstant spänningsläge sedan i måndags. Holly Golightly, en av huvudpersonerna i Frukost på Tiffany's, går just till varuhuset Tiffany när hon behöver en andningspaus - när livet blir mycket och det är känns som om man måste komma bort lugnar synen av juveler. Jag kan förstå henne, i den meningen att man ibland bara vill stänga av, dock har jag inte ett varuhus att gå till just nu. Och jag tror mer skogen, filmen eller en bok är verklighetsflykt som passar mig bättre.

Annars tycker jag att Truman Capote skapar ett kvinnoporträtt som är ovanligt och oväntat. Holly har inte några gränser, hon gör det som faller henne in och ligger med vem hon vill. Boken kom ut 1958 så här kan man nog säga att Capote var lite före sin tid. Det är en befriande charm och allvar i Hollys strävan att komma vidare, att nå dit hon vill. Jag rekommenderar alla att först läsa boken, och sedan se filmatiseringen med Audrey Hepburn i som Holly. Jag uppskattade båda och tyckte att filmen speglar boken väldigt bra. I min utgåva av boken ingår också ett förord av Susanne Ljung och det är både välskrivet och ger en bra introduktion till Capote. Hoppa inte över det - däremot måste jag erkänna att det går alldeles utmärkt att hoppa över de tre noveller som också finns med i boken. De höll inte samma klass, och var faktiskt lite tråkiga. Eller var det så att jag blev så förtjust i Frukost på Tiffany's som har en väldigt speciell atomsfär och tempo att jag inte kunde ställa om till en mer allvarlig ton.

En klassiker som du inte bör missa.

torsdag 27 mars 2014

En hög olästa böcker

Just nu ser min väntelista ut så här:

Waris Dirie/En blomma i Afrikas öken
Har lånat den av en kollega och jag ser fram emot att läsa den. Inte för de litterära kvalitéerna, här har jag en rad fördomar. Men historien i sig och det faktum att boken handlar om kvinnlig könsstympning gör den angelägen att läsa.

Joseph O´Connor/Havets stjärna
En gammal julklapp från min före detta svärfar. Han väljer böcker med omsorg och träffsäkerhet vilket gör att förväntningarna på denna boken är höga. Dessutom lovar baksidestexten väldigt runt där O´Connor beskrivs som ett av de unga heta namnen i irländsk litteratur. Nu var det sju år sedan, men boken är ju säkert bra för det.

Sofi Oksanen/När duvorna försvann
Allt jag har läst av henne har varit bra. Detta var visserligen ett impulsköp, men jag är redan nöjd med boken. Vi får se om mina enorma förväntningar infrias.

Linus Jonkman/Introvert
Också ett impulsköp, och jag har jag ingen aning om detta blir bra eller dåligt.

Rose Treman/Nåd och onåd
En historisk roman som utspelar sig i det engelska hovet på 1600-talet. Jag har ingen aning hur den har hamnat i min bokhylla. Kanske är det ett loppisfynd. Boken kom ut 1989 och har nominerats till Booker-priset.

onsdag 26 mars 2014

Egenmäktigt förfarande och Lena Andersson igen

Jag skrev om Lena Andersson i måndags och gör det igen idag. Den här gången handlar det om den prisade Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek som jag läste i julas. Boken kom ut 2013, har hyllats på kultursidorna och tilldelades Augustpriset 2013. Den har legat till sig ett tag, men jag ska erkänna att jag tänker rätt mycket på den.

Huvudpersonen Ester Nilsson lider alla kval i sin kärlek till Hugo Rask. Det blir en kort romans där hennes kärlek blir obesvarad, och det på ett grymt sätt. På många sidor mådde jag fysiskt illa när Ester gör allt för Hugos uppmärksamhet och vägrar se och acceptera de tecken han ger på att relationen är avslutad. Jag kan förstå henne - han har ingen aning om vad han har gett sig in i och han vill inte ta något som helst ansvar de känslor han har varit med att odla. När de blir för stora och framför allt krävande går han. Det är bara det att Ester inte riktigt låter honom. Och kanske gör Ester det vi alla har gjort, vägrat att ge upp. Men hon tar ett steg till och ifrågasätter också Hugos agerande. Hon vägrar be om ursäkt för sin egen drift att få det här att fungera. Hon låter honom inte komma undan. Priset blir att Lena Andersson klär av Ester all stolthet och all självbevarelsedrift sida för sida. Det är fint men också fruktansvärt sorgligt. Till sist står Ester inför det oundvikliga och kan inte komma undan det faktum att Hugo sedan länge har gått vidare. Då, men först då, dör till och med hoppet. Men resan fram till dess är otroligt välskriven, med exakta formuleringar och bilder som sätter spår (i alla fall i mig). Jag är helt övertygad om att jag kommer att läsa mer av Andersson.

Vill du höra henne kan du lyssna på podcasten Genier, där Moa Gemmel intervjuar Lena Andersson. Det är ett ganska långt samtal, men väl värt en timme. Bland annat diskuterar de arbete och motståndet med i att skriva. Och hur man skapar rutiner för att få saker gjorda. Lyssna!

Läs!

tisdag 25 mars 2014

Grattis Barbro Lindgren

Vi är inne på 25:e dagen på #blogg100 och idag var första dagen jag hade riktig torka vad gäller nytt inlägg. När jag gick för att äta lunch försökte jag fundera ut något lämpligt bokämne, men inget kändes lockande. Kanske tänkte jag, kan jag skriva om något läsminne. När jag kom tillbaka från lunchen såg jag via Facebook att Barbro Lindgren idag som första svenska författare har fått Astrid Lindgrens Alma-pris. Priset som rankas lika högt som Nobelpriset, kunde inte går till någon bättre lämpad författare. Helt enkelt ett fantastiskt bra val - och jag fick något att skriva om.

Alma-priset har till uppgift att främja barn- och ungdomslitteratur, stärka barns rättigheter och belöna de som skapar fin barn- och ungdomslitteratur. Och då är ju Barbro Lindgren helt rätt val. Jag läste själv Jättehemligt, Världshemligt och Bladen brinner när jag var runt tio-elva och älskade dem. Trots att de tog upp svåra ämnen och var långt ifrån lättsmälta. Men de fångar verkligheten på ett osentimentalt och ärligt sätt, även när det är svårt.

Andra läsminnen av Lindgrens böcker är främst böckerna om Loranga, Masarin och Dartanjang. Boken med samma namn berättar om Masarin och hans pappa Loranga och Dartanjang. Jag tror att jag har läst boken, men framför allt kommer jag ihåg den uppläsning som man kunde se på tv med fina illustrationer. Men Barbro Lindgren, som är en ytterst produktiv författare, har även skrivit vuxenböcker. Jag har hennes Rosa: prinsessan av Fäholmarna i bokhyllan. Det är en samlingsvolym som handlar om bullterriern Rosa. Den är oläst än så länge, men det är nog dags att upp bekantskapen med Lindgren igen.

Och grattis igen till det fina priset!
Här och här kan du läsa mer om pristagaren. 

måndag 24 mars 2014

Var det bra så?

Lotta Svensson i Var det bra så? växer upp i en förort till Stockholm någon gång på 70-80-talet. Jag gissar att hon är några år äldre än mig. Vi har inte så mycket mer gemensamt än det, men jag kan ändå känna igen mig i tidsandan, dialogerna och till exempel resonemangen hos syokonsulenten om att bli något riktigt. Istället för som Lotta vill, satsa på att bli filmkritiker. Eller att gång på gång blir anklagad för att plugga för mycket, fastän alla vet att studier är en väg, och ibland den enda, som kan erbjuda ett bättre liv. Uppmaningen att göra något av sitt liv hänger över alla, trots att alla har få möjligheter från början. Andersson använder få ord, men är duktig på att välja rätt ord och snabbt är jag tolv år igen och Olof Palme är statsminister.

Det är fin bok om att växa upp. Men det är också en samhällskritik mot ett Sverige där utanförskap och ensamhet odlas effektivt redan i mitten av 80-talet; ett samhälle där alla får klara sig själva. Andersson tecknar med få ord precist vikthets, statussträvan, förtvivlan mellan makar som avskyr varandra lika bra som hon beskriver de destruktiva mönster som kan finnas mellan tjejkompisar. Jag är väldigt glad att jag läste Var det bra så?. Det är en bok som gjorde mig väldigt mycket mer intresserad av Lena Andersson.

Välkommen till 80-talet!

söndag 23 mars 2014

YSL

Jag såg filmen Yves Saint Laurent i helgen. För mig är YSL hjärnan (eller hans modehus) som står bakom parfymen Opium. En doft som mången gång har gjort mig bilsjuk med sig tunga, starka och väldigt orientaliska doft. (Min mamma använde den ofta under uppväxten på 80-talet. Så länge den inte var inblandad i bilkörning kunde jag hantera den någorlunda. Men jag tror att Opium kan ha något att göra med att jag själv alltid väljer lätta, sportiga, blommiga och ganska citrusaktiga dofter.)

Jag gillade dock filmen, som ger en ganska bra historisk bakgrund till ett av modehistorians genier. Jag visste som sagt inte mycket om honom. Men det var mycket som kändes oavslutat och som jag vill veta mer om. Filmen har också fått lite kritik för att den är lite väl tillrättalagd. Den är dock välsignad av Pierre Bergé som var Yves Saint Laurents livskamrat. Därför tror jag att jag ska leta upp en bra biografi om geniet, eller någon annan bok som gör att man kommer lite närmare Yves Saint Laurent än vad filmen lyckades med.

lördag 22 mars 2014

Det här med grammatik

Jag har gjort en omtenta i mitt liv (så här långt) och det var den stora grammatiktenta som mina första 20 poäng i svenska innehöll. Fonetiken förstod jag överhuvudtaget inte och de grammatiska reglerna gick inte att reda ut. I mina ögon fanns det inga samband. Men det finns det ju, det vara bara det att jag inte såg dem.

Jag har i grunden ganska svårt för grammatik, däremot ett hyfsat gehör när det kommer till språket, vilket gör att det oftast blir rätt så rätt. Även om jag, trots mina högskolepoäng, inte alltid kan förklara varför. Som ett tecken eller bekräftelse på mina grammatiska luckor var det igår den nationella grammatikdagen och helt logiskt så missade jag att uppmärksamma det på bloggen.

Av en slump upptäckte jag dessutom att Piratförlaget och författaren Sara Lövestam släppte en ny grammatikbok i går. Grejen med verb ska vara en bok för dig som älskar grammatik eller vill lära dig att älska grammatik. Boken lyfter grammatik på ett helt nytt sätt och jag utgår från att detta är en bok som med ett trollspö gör allt det krångliga enkelt. Det kan hända att den hamnar i min bokhylla. Tills dess fortsätter jag att hylla grammatiken på det sätt jag kan bäst, genom att skriva.

fredag 21 mars 2014

Reselitteratur

Packar för en kort resa över helgen och är ovanligt sent ute med vad som ska släpas med eller inte. Annars är jag ju gärna färdig med allt en vecka innan, åtminstone finns det i väldigt god tid en tydlig plan för resväskan. Men det går nog bra ändå. Och några böcker åker så klart med, även om jag inte tror det blir så mycket läsning.

I min resväska; två halvlästa men fina böcker.

torsdag 20 mars 2014

Blod, kall yta och djup tragik

Jag är inte rädd för sprutor och jag har inga problem med att ge blod. (Det tycker jag för övrigt att alla som kan bör göra. På tio minuter kan du rädda liv.) Jag är inte världsbäst på att se våldsamma filmer, och tycker kanske inte att det är så väldigt underhållande, men jag blir inte svimfärdig heller. (Kanske är detta också en brist som gör att den vurm för deckare som många har, har gått mig helt förbi.)

Det finns dock två böcker som jag nästan inte orkat att läsa klart. Det har inte haft något med handlingen eller personskildringar eller språk att göra. Det har enbart handlat om att våldet i böckerna har nästan stått i vägen för boken för att det har varit så rått och grymt.

I det första exemplet American Pshyco så utvecklar huvudpersonen sådan avsaknad av empati och fascination för våld att det är svårt att avgöra om han är mänsklig. Eller om ens författaren, Bret Easton Ellis, är mänsklig som ändå lyckats skriva in sådan kall grymhet -  i boken är ofta våldet sexualiserat eftersom huvudperson gärna tar livet av de kvinnor han ligger med. Och han gör det ordentligt. Allt i någon slags bisarr, men inte helt overklig belysning av den värsta aspekten av vårt konsumtionssamhälle. En bok som är värd att läsa, men beredd dig på det allra värsta.

Den andra boken heter Rosario är död, och handlar om en flicka i Manilla som växer upp på gatan. Majgull Axelsson har skrivit om gatubarn utifrån polisrapporter och obduktionsprotokoll och när boken kom 1989 var den en rätt ovanlig bok om barn och prostitution. Den innehåller flera historier, men vi möter bland annat Rosario och få följa hennes överlevnadsstrategier för att klara sig. Det innebär att måste hon till slut, som många andra gatubarn, måste prostituera sig för att få pengar till mat och lim, möjlighet att duscha och få sova i en säng. Hennes okunskap gör att hon utsätts för ofattbara övergrepp. Men om man i förra boken kan hävda att det är en författares fantasifulla hjärna som levererar dessa våldsskildringar, är Axelssons bok en dokumentär bok. Det gör att den är många steg närmare det våld som vissa på den här jorden faktiskt är kapabla att utsätta andra människor för. Boken gjorde mig kräkfärdig, men den är viktig att läsa.


Rädda liv. Istället för trikåer blir du en superhjälte med mugg.




onsdag 19 mars 2014

Broknäsflickorna

Hästar har haft en dragningskraft på mig sedan jag var väldigt liten. Jag har ritat hästar, lekt häst, tjatat om häst och stått i kö på otal ponnyridningar. När jag var nio fick jag börja på ridskola och sedan den dagen var jag aktiv ryttare fram till jag var 26-27 år gammal. Åtskillig tid har alltså ägnats åt ämnet häst och en stor litterär del i detta intresse var förutom faktaböcker och skönlitteratur även serier. Främst tidningen Min Häst som jag prenumererade på och lusläste så fort en ett nytt nummer damp ned i brevlådan.

En hästälskares favoritserie.

Den serie som jag gillade mest var Broknäsflickorna. Serien skrevs av Ylva Ericson och ritades av hennes pappa Ola Ericson. Den var verklighetsbaserad. Katta, Sylvia, Marie och Cicci hade förlagor i verkliga livet - precis som Niklas, Bisse, Fanny och Lorry (det var de fyra hästar som serien startade med) fanns på riktigt. Sylvia var Ylva själv (och jag tror att hon bytte namn till Ylva lite längre fram i serien) och serien startar med att hon räddar vanskötta Bisse från slakt genom att köpa honom och stalla upp honom på Broknäs.

Men nu till det viktigaste; historierna beskrev allt det som händer när man har hästar som hobby. Man åker av, man får problem med sin häst, man vågar inte hoppa, man kan inte rida hästen i rätt form, hästen blir sjuk, man är ute i fint väder, man är i stallet i snöstorm, hästen blir ens bästa vän, man blir bättre på att rida, hästen rymmer från hagen och så vidare. I sann sjuttiotalsanda så var det en mycket verklighetsbaserad serie och kanske hoppades mina föräldrar att just detta skulle minska tjatet om en egen häst. De hade fel.

Mitt drömliv som elvaåring och som tjugoåring.

Mina Min Häst-tidningar har sedan länge gått sönder eller slängts, men för cirka 10 år sedan trycktes ett samlingsalbum med de första femton avsnitten av Broknäsflickorna. Den boken står i min bokhylla och ibland tar jag fram den och minns - både serierna och historierna, men också de fantastiska hästar som jag fick växa upp med.

Sedan växte jag upp och insåg att hästar var en hobby.

tisdag 18 mars 2014

Så väldigt hundra

Jag vet inte hur länge jag har läst bloggen Jazzhands, men varje gång jag läser ett inlägg blir jag stillsamt glad att över att jag hittade den. Här finns humor, sorg, svärta, ironi, klokskap, öppenhet, tv, film och samtid i en fin blandning (plus bakverk och LA). Bakom bloggen finns journalisten och författaren Caroline Hainer och om det inte framgått ännu, så är jag imponerad av henne.

Men jag tycker inte bara om henne för bloggen, och för att hon säger rakt ut vad som gör filmatiseringen av Jack Kerouacs On the road till en lika onödig film som boken är överskattad, utan även för att hon har skrivit den utmärkta boken Inte helt hundra. Den tar upp hur svårt det kan vara att vara ärlig i kärlek, hur svårt det kan vara att få en relation att fungera och hur lätt det är att man lever tillsammans av fel anledningar. Annina Rabe jämförde Hainer med Nick Hornby i Svenska Dagbladets recension och det kan jag hålla med om. Jag hade dock inte några som helst problem med "pratigheten" eller de något långa partierna hos terapeuten, men jag är inte heller litteraturkritiker.

Inte helt hundra är en ärlig och rolig skildring av tillkortakommanden, feghet och misstag, men också djup förtvivlan och sökande efter det där som kallas äkta kärlek. Jag läste den i julas, efter ha suktat efter boken ett bra tag, och blev inte det minsta besviken. Det gav mig faktiskt en hel del att fundera över, vilket jag kanske inte var helt beredd på. Jag rekommenderar den å det varmaste. Ironiskt nog hittar jag inte mitt exemplar i bokhyllan så någon bild av boken kan jag inte bjuda på idag. Men låna på bibliotek eller köp den här. Och som sagt, läs den!

måndag 17 mars 2014

Marley och jag

Marley och jag är lättläst, den har lättköpta poänger och den handlar om en labrador. Eller egentligen handlar den om livet som Marleys husse John och hans flickvän Jenny skapar tillsammans. Hunden börjar som ett gulligt projekt för att lära sig att ta ansvar, men slutar i ett otal tokiga upplevelser och oändlig tillgivenhet för ett buffligt djur med glad svans. Den litterära kvaliteten är inte den bästa men jag tror att John Grogan skrattar hela vägen till banken eftersom boken toppade den amerikanska försäljningslistans förstaplats under 50 veckor när den kom ut 2005. Den har fått mig att skratta rakt ut. Dock grät jag inte. Dessutom kan väl inte 2,5 miljoner läsare ha fel?

Extra plus för söt hund på omslaget!

Det går också att se filmen Marley och jag. Gissar att den är som boken.

söndag 16 mars 2014

En grå söndag

Idag har det demonstrerats i bland annat Malmö mot rasism och nazism, vilket bara det gör det här till en alldeles utmärkt dag. Själv har jag städat huset inför husvisning, lydigt öppnat huset för spekulanter (förhoppningsvis) och traskat med hunden runt Svaneholm. Mycket välbehövlig miljöträning för min tonårsdobermann och min rygg. Men så värst mycket litteratur har det inte hunnits med idag. Jag har inte ens hunnit tänka tanken. Men för att blogginlägget även idag ska hållas inom ämnet litteratur, läsning och böcker så kommer här ett avslöjande:  
Jag har svårt för ljudböcker.

Svaneholms slott i grått. Föremål för dagens utflykt.

Idén är fantastiskt god. Det blir enklare att läsa och man kan ju göra annat samtidigt som man "läser". Men när jag lyssnar så kan jag lätt låta boken bli en ljudbakgrund till andra tankar. Det vill säga jag kommer inte ihåg någonting och måste backa boken hela tiden. Och lyssnar jag på väg till jobbet så somnar jag. (Jag åker tåg, så det är inte någon större fara.) Jag kan också lägga ansenligt mycket tid på att irritera mig på den stackaren som läser upp boken; det blir helt enkelt lite okoncentrerat. Därför fortsätter jag att läsa böcker - där jag själv kan styra takten och tanken över historien. Däremot lyssnar jag gärna på vissa poddar som Värvet, En varg söker sin podd eller P3 Dokumentär. Visst är det lite märkligt?

Bästa läskompisen och jag fågelskådar - en vill jaga och en vill titta.




lördag 15 mars 2014

Vad har Törnfåglarna, Rötter och Tvekampen gemensamt?

Alla tre böckerna har gjorts om för tv eller film.
Jag har läst alla tre.

Jag är helt säker på att jag inte fick se Rötter på tv när den gick i början av 80-talet. Däremot var det fritt fram att läsa boken, och jag tyckte den var spännande och hemsk. Men jag inbillar mig att de tyckte att jag var tillräckligt mogen för att läsa, även om jag tror att de såg serien själva och visste att den var våldsam. De tyckte kanske att den innehåller en viktig bit av historien som också jag borde ta del av, även om jag senare har förstått att Haley fick en hel del kritik för den forskning som ligger till grund för boken. Haley drogs även in i rättslig tvist eftersom han ansågs ha plagierat innehåll från boken The African. Jag hade ingen kunskap om detta när jag läste, och om jag hade vetat, tror jag knappast jag hade bekymrat mig. Den unga bokslukaren var mer intresserad av att läsa ut boken och få veta hur historien slutade.

När det gäller Colleen McCulloughs Törnfåglarna så tror jag att jag såg tv-serien först. Och då menar jag första serien som hade premiär 1983 i USA. Jag vet inte när den sändes i Sverige, men hela familjen såg den tillsammans framför tv:n. Jag minns att jag tyckte att den var minst lika spännande som Dallas. Och jag tror att jag tyckte Ralph (Richard Chamberlain) var bra mycket snyggare än Bobby (Patrick Duffy). Boken Törnfåglarna läste jag med så mycket fokus en cirka elva-tolvåring kan ha. Det fanns så mycket spännande i den - rik mot fattig, obesvarad kärlek, felaktiga val, komplicerade relationer inom familjen och både svek och förlåtelse. Dock tycker jag kanske också här att det var lite märkligt att mina föräldrar lät mig läsa den. Men jag tror inte den åsamkade mig någon större skada. Snarare tvärtom.

Tvekampen eller First Blood som originaltiteln lyder är skriven av David Morell. Den som kan sin Rambo ser ju direkt att detta är boken som ligger till grund för Sylvester Stallones odödliga tolkning av den ärrade krigsveteranen med de enorma musklerna. Jag tror faktiskt inte att jag har sett filmen, men boken tyckte jag var spännande och tragisk (även om mitt även här cirka tolvåriga jag inte skulle använt det senare ordet). Jag är inte helt säker jag förstod symboliken med två ensamma hjältar, veteranen och polisen, som är två sidor av samma mynt. Men den förtvivlan och kraft som Rambo kämpar med mot hela världen, den satte sig i läsarminnet.

För att sammanfatta detta nostalgiska inlägg: jag är förvånad att mina föräldrar tillät så pass vuxen läsning den här tiden men också glad för det. Och just nu när jag skriver detta, så vore det roligt att läsa om någon av de här tre böckerna för att se vad jag tycker idag. Eller så är det dumt. Det kanske är bäst att lämna dem och läsminnena som en del av den barndom de ingår i.

fredag 14 mars 2014

Fredagens impulsköp

Egentligen skulle jag bara gå in en sväng, eftersom jag hade fem minuter över till tåget. Och det är ju fredag. Men jag borde definitivt ha vetat bättre. Att gå in en bokhandel och komma ut tomhänt har aldrig legat för mig. Därför blev det så klart två böcker och två fina anteckningsböcker. Sofi Oksanen - När duvorna försvann ser jag fram emot; har uppskattat hennes tidigare böcker väldigt mycket. Den andra boken, Linus Jonkman - Introvert, köpte jag på ren impuls och är definitivt inte en bok jag brukar välja. Men vi får väl se.

Oksanen och Jonkman fick följa med hem.

Två fina anteckningsböcker ville också bo hos mig.





torsdag 13 mars 2014

Mannen utan öde

Det känns just nu som jag är tillbaka på 90-talet. Det känns som rasismen frodas och nazister har fått utrymme på våra gator igen. Jag har försökt uttrycka det tidigare och jag säger det igen - jag gillar det inte. Det gör mig illa till mods. Det gör mig rädd och det är inte det samhälle jag vill ha.

Det är valår i år, och alla som tror på demokrati och jämlikhet har en chans att säga emot de främlingsfientliga röster som verkar bli allt starkare. Jag hoppas både att många röstar i år, men också att många läser Mannen utan öde innan de går till vallokalen. Imre Kertészs bok berättar om andra världskrigets fasansfulla läger ur en pojkes ögon. Själv tror han inte på dödslägren, men när han med andra judar sätts på ett tåg och hamnar rakt i ett av dem så inser han att verkligheten ser annorlunda ut. Dag för dag lär han sig reglerna och grymheten och vad som krävs för att försöka överleva. Den är kort, den är lättläst och ger tusen skäl till varför det är så viktigt att historien inte får upprepa sig.



Världslitteratur helt enkelt. Kertész fick Nobelpriset 2002.

onsdag 12 mars 2014

Bok på jobbet - presidentens hustru

Hittade av en slump Presidentens hustru av Curtis Sittenfeld i mitt skåp på kontoret (var egentligen på jakt efter knäckebrödet till en morgonfika). Och vad jag minns så prackade jag på en kollega den här boken för ett tag sedan. Det är en ovana jag har, och som blir allt svårare med åren, jag tipsar jämt om böcker - ombedd eller inte. Men ett förmildrande drag torde vara att jag gärna lånar ut böcker. Dock i det här fallet upplevde hen att boken inte var så där värst bra.

Jag själv gillade den skarpt och det kändes verkligen som man kom familjen Bush väldigt nära (även om romanen inte fullt ut bygger på Laura Bushs liv). Däremot så ger boken en inblick i den amerikanska överklassen och vilket liv en president och framför allt hans hustru lever. Ett mycket märkligt liv om någon hade frågat mig, och på ett vis beundrar jag dem som står ut med det. I det långa loppet verkar det inte riktigt värt det.För mig var det dock en perfekt slukarbok som gick snabbt att läsa och som både gav avkoppling och satte igång tankarna. Jag skulle faktisk gärna läsa någon av Sittenfelds andra böcker och är nog mest intresserad av I en klass för sig som blev väldigt rosad när den kom. Den tar också upp en kvinnas perspektiv och liv, men i detta fallet får man följa en fjortonåriga Lee Fiora som har lämnat sin familj för att studera på en toppskola. När boken slutar är hon arton år och en vuxen kvinna. Skulle nog tro att det är en utvecklingsroman i någon form, och jag tror att det hade passat mig bra.

Men som sagt min kollega tyckte att Presidentens hustru var seg. Kanske bäst att jag tar med den hem, så att den inte ligger bortglömd i ett skåp på jobbet. Det tycker jag nog att den är för bra för.


En skönlitterär bok bland pärmar och papper.


Bra bok!

tisdag 11 mars 2014

Några bokbloggar jag gärna läser

Enligt O drivs av Linda O och är nog den bokblogg jag läst längst. Här hittar jag alltid boktips och jag gillar hennes sätt att skriva recensioner - de är väl avvägda med underbyggda argument - oavsett om det är ris eller ros som levereras.

Fråga bibliotekarien är förmodligen den enda frågespalt som är värt något i mina ögon. Här får man rappa, roliga och konkreta svar på allehanda bokfrågor.

Bokhora är ett säkert kort om man vill hitta bra läsning, goda råd om skrivande och massa annat som ryms inom litteratur och populärkultur.

Ett av de bästa sakerna med #blogg100 är att man hittar nya bloggar att läsa. Jag letar alltid efter bra bokbloggar, så tipsa gärna. 

måndag 10 mars 2014

Fem frågor en måndag

En stor stor fördel med #blogg100 är att man via Facebookgrupperna hittar en mängd nya bloggar att läsa och bli inspirerade av. Jag hittade igår Luddigheter och gillade både bloggen och den lista med fem bokfrågor som fanns där, så det blir dagens inlägg:

1. En bok som jag ännu inte läst, men verkligen ser fram emot att läsa:
 Jag vill ju vara fri - en bok om Lena Nyman ser jag fram emot att få läsa. Jag hörde en mycket intressant analys av boken av En varg söker sin podd i somras och sedan dess har jag varit sugen på att läsa Annika Perssons bok. Den står sedan i julas i min bokhylla och bara väntar.

2. Den bästa bok jag har hemma:
Kanske den svåraste frågan på listan, och därför väljer jag snabbt två böcker och snirklar mig undan frågan en aning. Den första är Ior och hästarna som är skriven av Renata Wrede. Jag fick den av min farfar sommaren 1986 som i sin tur hade fått den av författaren. Den handlar om hästar, ridning och kärleken till ridsport; för en hästtjej som jag blev den en bibel. Huvudpersonen slet, led och gjorde allt för sina hästar, och eftersom boken utspelar sig i den militära världen (födelseplatsen för ridsporten) så får hon också kämpa mot mäns fördomar om kvinnors oförmåga att hantera så stora djur. Den andra boken är En mun vid hand som är skriven av den finlandssvenske modernisten och diktare Gunnar Björling. Honom hittade jag i andra året i gymnasiet, hur minns jag inte hur, men han har hängt med sedan dess. En fantastisk poet att hantera få ord, att bryta ned och bygga nytt. Och det är inte så svårt som det låter. Jag rekommenderar alla att läsa honom. Dock, vill du ha honom i bokhyllan så får du vara beredd att leta på antikvariat och han är inte så lätt att hitta ens där.


Detalj från omslaget till Ior och hästarna av Renata Wrede. En av mina favoriter.


3. En bok jag önskat vore bättre, och som kanske var onödig att köpa:
Jag gillade grundhistorien i Hundpojken av Eva Hornung där en fyraåring hamnar på gatan och för att överleva tar sig i en hundflock. Han adopteras av hundarna och blir till slut mer hund än människa. Tillsammans jagar de, delar bytena och tar hand om varandra. Boken är rörande, intressant och känns verkligen äkta, men ändå lyfter den inte riktigt. Kanske för att det blir så märkligt när en människa uppför sig som ett djur. Det betyder inte att det inte är sant, men att jag hade lite svårt att acceptera detta och det förstörde nog läsningen lite. Plus att historien blir emellanåt ganska omständlig.Jag skulle nog valt något annat om jag stod i en bokhandel och funderade på att köpa denna bok.

4. En bok som jag var jättepepp på när jag köpte den, men som har blivit stående:
När No Logo - märkena, marknaden, motståndet av Naomi Klein var riktigt i ropet, cirka år 2000, var jag helt övertygad om att det var en bok jag MÅSTE läsa. Nu står den sedan länge i bokhyllan och samlar damm.

5. En bok jag köpte mest för dess vackra omslag:
Svårt att välja här. Jag skulle nog säga någon av de engelska skönlitterära böcker jag äger. Det är inte många, men jag tycker generellt att utländska böcker är mycket snyggare än svenska, och speciellt engelsk skönlitteratur. Måste jag välja en - så blir det Mrs Dalloway av Virginia Woolf.







  

söndag 9 mars 2014

En blandad söndag

Idag har hunden och jag varit i skogen och spårat; i strålande sol och en vår som exploderat sådär som den bara gör i Skåne. Täckningen där ute i obygden är sådär och mobilen används mest till att ta foto på gulliga hundar i spårsele. Kort sagt - vi har spenderat timmar i en idyll, i en bubbla av fågelsång, mossa och skog, långt från det som är vårt samhälle. Men väl hemma ser jag på Twitter och Facebook att något riktigt otäckt hände i Malmö natten till söndagen. Människor som har demonstrerat för kvinnors rätt att röra sig fritt på natten har attackerats. Det har förekommit allvarlig misshandel och nazister tros ligga bakom attacken. Samtidigt ser jag att  manifestationer mot attacken har hållits idag i olika städer och att uppslutningen har varit stor. Det känns lugnande. Men ändå, en av mina värsta farhågor är att rasistiska krafter ska få ta större utrymme än vad de redan har i det här landet.

Jag var inte där på manifestationen i Malmö i eftermiddag. Men något kan jag ju försöka att göra förutom att uttrycka min uppriktiga och innerliga avsky mot sådana värderingar som ligger bakom misshandel. Det är inte mycket , men mitt bidrag är att rekommendera alla att läsa Mitt Iran av Shirin Ebadi som under många år med ett fantastiskt mod kämpat för mänskliga rättigheter i Iran. Hon var domare men blev efter revolutionen degraderad till kontorsbiträde. Trots det fortsatte hon att arbeta som advokat och lyckades att öppna en advokatbyrå där hon nästan uteslutande arbetade med fall som rör barn och kvinnor. Trots att hon blivit utsatt för mordförsök, trakasserier och arresterats på grund av sitt arbete har hon fortsatt för att ge människor, som enligt den iranska lagen är mindre värda än andra bara på grund av deras kön, en chans till rättvisa. Det är inte konstigt att hon fick Nobels fredspris för fem år sedan. Hennes kamp är en inspiration för alla som tror på jämlikhet, frihet och demokrati.


Läs!


lördag 8 mars 2014

Den där dagen då det är internationella kvinnodagen

Det är 8 mars och internationella kvinnodagen idag. Men arbetet för att nå jämlikhet oavsett kön och ge alla människor lika rättigheter är lika viktigt imorgon. Jag firar inte eftersom de framsteg som görs går gräsligt långsamt. För mig är det självklart att vara feminist så länge det finns en mängd orättvisor, här hemma och utanför Sveriges gränser, som ger kvinnor det kortaste strået - enbart för att de är kvinnor. Det finns mängder med fakta som styrker denna tes, men eftersom detta är en bokblogg så har jag givetvis plockat ihop ett antal böcker som format min övertygelse i frågan:

Simone de Beauvoir - Det andra könet går inte att hoppa över när det handlar om att vara kvinna och leva med de myter och roller som kvinnligheten erbjuder i rådande ordning. Och boken är hyfsat lättläst och på sina ställen mycket rolig.

Virgina Woolf - Ett eget rum är fortfarande ett viktigt inlägg i den konstnärliga världen och det som kvinnor kämpar mot vad gäller acceptans, historieskrivning och lika villkor. Annina Rabe förklarar det briljant här i dagens OBS. Läs eller lyssna!

Nina Björk - Under det rosa täcket gjorde att jag kände igen mig. Jag såg en helhet som jag inte sett tidigare och fick ett helikopterperspektiv på frågan.  Nina Björk är en oerhört analytisk författare både i formuleringar och argument. Du får en historisk genomgång på väldigt få sidor. Av bara farten läste jag även Sirenernas sång som tar upp kön och modernitet, den är också läsvärd i allra högsta grad.

Linda Skugge/ Belinda Olsson/Brita Zilg - Fittstim var en också en bok som jag satt och kände igen mig till. Som förklarade en massa saker och förstärkte sådant som man ibland trott och känt, men som varit ordlöst. Eftersom den skapade sådan debatt, upptäckte jag att många i min omgivning tyckte samma sak som jag. Det var jag konstigt nog väldigt förvånad över, och det ganska länge. Jag tycker fortfarande att den borde vara obligatorisk läsning i skolan.

Sammanfattningsvis är det inte speciellt förvånade litteratur som jag tar upp, men det gör inte böckerna mindre viktiga, så läs och läs om igen, det tjänar mänskligheten på.


Feminism i motljus.





fredag 7 mars 2014

En bra bok jag inte kommer ihåg

Tidigare idag, när jag egentligen borde torka listor eller göra något annat städrelaterat, stod jag och tittade igenom böckerna i bokhyllan. Blicken fastnade vid Spill av Sigrid Combüchen och jag tänkte: Den var bra, men vad handlade den om? Sedan skämdes jag, tog boken ur bokhyllan och började bläddra mellan sidorna för att hitta ett ord, eller en mening som fick minnet på rätt köl. Det gick inte. Samtidigt vet jag att jag sträckläste boken, tyckte om den och hade någon frågat mig hade jag sagt "Läs den, du kommer inte att bli besviken" och uppriktigt menat det. Jag hade till och med lagt till ett utropstecken (ett skiljetecken som jag generellt är ytterst restriktiv med).

Så slutsatsen här, är att det finns ett mycket stort behov av att jag fortsätter blogga om de böcker jag läser även efter #blogg100, eftersom jag har tydliga drag av minnesförlust så fort sista sidan är avslutad. Dessutom undrar jag hur jag läser. Konsumerar jag bara bokstäver - eller hinner jag tänka på vad jag läser. Men det kanske är ok att ibland bara låta sidorna gå och låta läsningen vara avkopplande utan speciellt medveten? Åtminstone om jag kan göra några minnesanteckningar om det här efteråt. Eller? Jag har inget bra svar, men jag önskar att jag kunde berätta lite mer än att den väckte ett starkt vemod samt att den utspelade sig i min studentstad Lund. Men faktum kvarstår - jag rekommenderar den varmt.


En bra bok jag inte kommer ihåg. Men läs!

torsdag 6 mars 2014

Länktips och lästips

Jag har ingen bok att tipsa om idag (läs - jag har inte hunnit tänka igenom ett längre inlägg och har ont om tid) men tänkte ändå försöka bjuda på några läsrelaterade länkar. Det är väl ok, trots att mitt namn på bloggen är väldigt analogt:

Det har precis kommit ut en kortfilm om en excentrisk funkartist från Nigeria vid namn William Onyeabor. Han släppte musik på 70-80-talet och var årtionde före sin tid. Få vet vem han är och hela hans historia är mycket mystisk. Se filmen och upptäck en helt okänd bit av musikhistorien. Läs gärna den här artikeln också, som är väldigt välskriven och intressant. Vill du lyssna så finns det ett album på Spotify, och det svänger. Tipset eller tipsen kommer från det utmärkta nyhetsbrevet Missiverna av Erik Stattin.

En blogg som jag precis hittat, men fallit för är Livet & LA som alltid innehåller bra läsning och ofta väldigt intressanta länkar och funderingar. Här har jag bland annat hittat den här artikeln av den briljanta amerikanska journalisten Ann Friedman (hon har även ett nyhetsbrev), samt den här artikeln om Jennifer Lawrence och rollen som pojkflicka genom historien. Peppe som står bakom bloggen, har en podd också, den har jag inte lyssnat på än, men jag misstänker att den är bra.


onsdag 5 mars 2014

Om att hanka sig fram

Det är valår i år och i september är det dags att rösta. Jag är själv väldigt förtjust i att gå till vallokalen och lägga en röst på ett väl valt parti; valdagen är en speciell dag och för mig är det en skyldighet och rättighet att masa sig till vallokalen. Men jag kan ha viss förståelse för de personer som väljer att stanna hemma. Det är alltid lika svårt att veta vad de olika partierna står för och många politiker verkar mest vara bra på att leverera många ord istället för att berätta vad de verkligen kommer att göra nära de hamnar vid makten.

Vad man röstar på är upp till var och en, men jag ska försöka rekommendera ett par böcker som tar upp olika perspektiv på samhället och kanske kan ge lite inspiration till att verkligen försöka skärskåda de olika partiernas värderingar. Den första boken i denna så kallade serie är Barskrapad/Konsten att hanka sig fram och är skriven av Barbara Ehrenreich. I den får vi följa hennes erfarenheter av att försöka överleva som låginkomsttagare i USA. För henne innebar det dubbelarbete, låg lön, inga rättigheter, ingen sjukvård och långa arbetsdagar. Boken ger en nyttig insikt i hur marknadskrafterna kan fungera och hur fattigdom blir ett effektivt fängelse. Allt Ehrenreich utsätts och upplever handlar om villkoren i det amerikanska samhället - men jag vill hävda att boken ger dig en del att fundera över när det kommer till vilket samhälle du tycker att du vill leva i. Och det är ju det valet handlar om.


Snygg utsida och intressant innehåll - en perfekt bok!

tisdag 4 mars 2014

Den här bloggen

Idag har vi pratat vision och mission på jobbet - om vem vi är och vart vi är på väg. Det är svårt men en viktig diskussion så klart och vi kom en bra bit på väg. På tåget hem funderade jag vidare, men hamnade i tankar kring den här bloggen. Varför finns den? Och gör den någon nytta? Jag är inte någon teknisk person, och inte speciellt intresserad av att skriva privat. På jobbet gör jag det en hel del, och det räcker på många sätt alldeles utmärkt. Men jag läser i perioder mycket böcker, och jag tenderar också att glömma bort lite vad jag läser. Så tanken med bloggen när den startades, var att kunna "spara" de böcker jag läst här, och samtidigt avveckla mitt motstånd mot ny teknik.

Resultatet så här långt är väl sådär - förra året lyckades jag få ihop fem inlägg och det var nästan ett år sedan jag skrev något. Därför tänker jag att #blogg100 är en nystart och en möjlighet att upptäcka om bloggande är något för mig. Kanske kan det dessutom utveckla mitt skrivande. När jag tittar runt på andra, mycket mer rutinerade bloggare, som deltar i den här utmaningen så handlar deras tanke om att kunna leverera kvalitet istället för att pressa fram ett inlägg varje dag. Eller snarare att klara leverera kvalitet alla hundra dagar. För den som råkar läsa här kan jag bara säga - jag är långt ifrån detta. Mitt #blogg100 handlar bara om att komma igång, producera text snabbt och kanske få bort allt det där som gör att jag blir så osäker att jag struntar i att skriva.

måndag 3 mars 2014

En fyrbent läskompis

Jag har en ny kärlek i mitt liv. Hon är fyrbent, svart och av rasen dobermann - precis som min förra kärlek som jag fick ta bort sommaren 2012 på grund av ryggproblem. Sedan var det hundlöst i nästan precis ett år och i augusti landade Missy på svensk mark och i min famn. Hon är en invandrad österrikiska med alla egenskaper som en dobermann ska ha. Den här vintern har det varit lite varmare och mycket mysigare att läsa i soffan eftersom Missy gillar närkontakt av den grad som kelna husdjur gärna erbjuder till oss människor. Och jag tar tacksamt emot.

Att ha en ny hundkompis innebär så klart att de flesta av hundböckerna i bokhyllan har dammats av och bläddrats igenom. En av mina absoluta favoriter är fortfarande Eva Bodfäldts Kontaktkontraktet. Om jag fick rekommendera en bok till en nybliven hundägare så är den denna. Den erbjuder ett positivt sätt att se på inlärning och lägger en bra grund till hur du får hunden att jobba tillsammans med dig och för belöningar. Jag tar fram den då och då och läser lite för att påminna mig själv om självklara saker som - konsekvens, långsiktighet, belöning, hundens behov - är lätta att glömma bort, speciellt när  hundträningen inte går som tänkt.


Första morgonen utan mamma och syskon, i ett nytt hem.


Idag en sjumånaders arbetsmaskin - här i spårarbete. 



söndag 2 mars 2014

Avlopp och Kulla-Gulla

Jag har rensat avlopp idag, eller golvbrunn kanske det heter, det lilla hål i golvet där dusch- och tvättmaskinsvatten bland annat åker ut. Oavsett så har jag tagit upp diverse otrevliga klumpar av svårdefinierad gegga, skurat packningar och tänkt på Kulla-Gulla. Var Kulla-Gulla kom ifrån är osäkert; det kan vara en mycket långsökt referens till det faktum att det är Vasaloppssöndag idag, historia och blonda hårsvall. Den som kan sin Kulla-Gulla vet att hon hade väldigt långt blont hår som lockade sig i pannan när det var fuktigt väder, eller när hon fick arbeta hårt. Det kan också ha med det faktum att jag faktiskt fick kroppsarbeta idag, något denna kontorslekamen inte är speciellt van vid.

Men hursomhelst, Kulla-Gulla var en väldigt viktig person för mig när jag var i tioårsåldern och jag har läst serien från början till slut mer än en gång. Fascinationen över att Kulla-Gulla gick från föräldralöst fosterbarn i fattiga torparhem till att få en rik morfar, träffa sin stora kärlek  och bli gift på köpet gick liksom aldrig över. Bara genom att vara klok, rejäl, arbetsvillig, snäll och vacker så ordnade sig allt till slut. Om vi bortser från det sista, så var det så enkelt - så länge man högg i och talade sanning. Idag med lite mer livserfarenhet i bagaget och ömma knän är jag inte helt säker på att jag gillar Kulla-Gulla lika mycket. Eller så kommer högvinsten att trilla in snart. Mitt städkarma har ju förbättrat sig avsevärt redan.

Ja, det är en skurhandske i närbild. Jag har ingen Kulla-Gulla-bok i min ägo.

lördag 1 mars 2014

Ja till Liv Strömquist

Jag vet inte hur det gick till, men jag är bara tacksam att jag hittade Liv Strömquist. Sedan jag läste hennes seriebok Prins Charles känsla har livet blivit inte bättre, men så mycket roligare. Och jag lovar, har man öppnat dörren till hennes serievärld är det svårt att stänga dörren igen. Man vill ha mer. Hon ställer fantastiska frågor om vår samhällsordning och ger samtiden en känga i varje serieruta. I min bokhylla finns förutom Prins Charles känsla även Ja till Liv. I den senare får du en ABC-bok där allt från himmel och jord vänds upp och ned på, bokstav för bokstav. Du får veta varför kulturtanten är viktig och varför skejtaren aldrig vill växa upp. Du hittar svar på frågan vad egentligen Robert Gustafsson tillför evolutionsteorin och hur den historielösa karriärkvinnan resonerar. Mycket nöje!

Skulle du sedan vilja ha mer av smarta tankar och intressanta resonemang rekommenderar jag att du lyssnar på En varg söker sin pod där Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli diskuterar vår samtids kultur. Så smart och träffande - hela förra våren målade jag om fönster med detta i öronen. Jag är ganska övertygad det var tack vare podden som fönstren blev klara.


Läs!