Klassikerkalendern - lucka 18

Egentligen skulle kanske Majgull Axelssons Rosario är död varit med i förra veckans luckor när Musikhjälpen kämpade för att stoppa sexhandel med barn. (Älskar för övrigt Musikhjälpen, den veckan tar fram det bästa hos människor.) Axelsson är en viktig författare för mig. Hennes Aprilhäxan var mer än fantastisk, och Jag heter inte Miriam likaså. Hon är journalist i grunden och Rosario är död är en dokumentärroman som publicerade första gången 1989.

Det är en av de böcker jag nästan inte kunnat läsa klart på grund av ondskan och det våld boken rymmer. Ändå är det en bok alla bör läsa. Rosario är en filippinsk flicka som försöker överleva på gatorna i Manila. Lim hjälper till och dövar, att tigga ger mat, men det som ger bäst betalt är att följa med de vita mannen som besöker staden för att köpa barn. Rosario dör på grund av de övergrepp hon utsätts för.

Det som händer i boken, har en verklig förlaga. Axelsson har pusslat Rosarios öde ihop utifrån obduktionsprotokoll och polisförhör, och hon gör det väldigt bra. När boken kom ut, var det inte så vanligt att man skrev om barnprostitution, men tyvärr är ämnet fortfarande skrämmande aktuellt idag när internet skapar nya marknader och nya möjligheter för människor att ta del av övergrepp på barn.

Jag och de kvinnliga författarna

Bläddrade igenom Goodreads idag och insåg att jag under det senaste sex månaderna har läst övervägande delen kvinnliga författare. Och svenska sådana. Alla är värda ett eget inlägg, men jag tänker att en samlad uppräkning ger också en bild av något. Alla de här böckerna har kvinnliga huvudpersoner. Alla de här böckerna lyfter kvinnors berättelser ur olika vinklar och perspektiv,. Det ger ett fint spektra och jag här tacksam över att ha läst alla.

Lena Anderssons intressanta integrations- och relationsroman och triptyk Du är alltså svensk?.
Majgull Axelssons Jag heter inte Mirjam berättar angeläget om andra världskriget och flyktingintegrationen i Sverige.
Therese Bohman lyfter otroheten i Den andra kvinnan på ett fantastiskt bra sätt.
Martina Haag gör det samma i Det är något som inte stämmer men från det andra perspektivet.
Linna Johansson skriver om uppväxt och rastlöshet och den flicka som inte är duktig i Lollo.
Cilla Naumann lyfter moderskapet och längtan efter att få vara mamma i Bära barnet hem.
Annika Persson visar Lena Nymans omöjliga strävan efter ett fritt konstnärsliv i Jag vill ju vara fri.
Kristina Sandbergs serie i tre delar om Majs liv i folkhemmets krav och sociala strukturer. Första boken heter Att föda ett barn.

Blod, kall yta och djup tragik

Jag är inte rädd för sprutor och jag har inga problem med att ge blod. (Det tycker jag för övrigt att alla som kan bör göra. På tio minuter kan du rädda liv.) Jag är inte världsbäst på att se våldsamma filmer, och tycker kanske inte att det är så väldigt underhållande, men jag blir inte svimfärdig heller. (Kanske är detta också en brist som gör att den vurm för deckare som många har, har gått mig helt förbi.)

Det finns dock två böcker som jag nästan inte orkat att läsa klart. Det har inte haft något med handlingen eller personskildringar eller språk att göra. Det har enbart handlat om att våldet i böckerna har nästan stått i vägen för boken för att det har varit så rått och grymt.

I det första exemplet American Pshyco så utvecklar huvudpersonen sådan avsaknad av empati och fascination för våld att det är svårt att avgöra om han är mänsklig. Eller om ens författaren, Bret Easton Ellis, är mänsklig som ändå lyckats skriva in sådan kall grymhet -  i boken är ofta våldet sexualiserat eftersom huvudperson gärna tar livet av de kvinnor han ligger med. Och han gör det ordentligt. Allt i någon slags bisarr, men inte helt overklig belysning av den värsta aspekten av vårt konsumtionssamhälle. En bok som är värd att läsa, men beredd dig på det allra värsta.

Den andra boken heter Rosario är död, och handlar om en flicka i Manilla som växer upp på gatan. Majgull Axelsson har skrivit om gatubarn utifrån polisrapporter och obduktionsprotokoll och när boken kom 1989 var den en rätt ovanlig bok om barn och prostitution. Den innehåller flera historier, men vi möter bland annat Rosario och få följa hennes överlevnadsstrategier för att klara sig. Det innebär att måste hon till slut, som många andra gatubarn, måste prostituera sig för att få pengar till mat och lim, möjlighet att duscha och få sova i en säng. Hennes okunskap gör att hon utsätts för ofattbara övergrepp. Men om man i förra boken kan hävda att det är en författares fantasifulla hjärna som levererar dessa våldsskildringar, är Axelssons bok en dokumentär bok. Det gör att den är många steg närmare det våld som vissa på den här jorden faktiskt är kapabla att utsätta andra människor för. Boken gjorde mig kräkfärdig, men den är viktig att läsa.

Rädda liv. Istället för trikåer blir du en superhjälte med mugg.