söndag 23 april 2017

Swede Hollow

När jag googlade Minneapolis och Minnesota för några dagar sedan fick jag upp Swede Hollow, en bok av Ola Larsmo. Givetvis laddade jag ner boken och i helgen under två kvällar i en klubbstuga utan annan underhållning så har jag läst just denna. Jag är osäker på om jag läst något av Larsmo tidigare. Jag trodde först det, men kan ha förväxlat honom med någon annan författare. (Och jag orkar inte resa mig ur soffan och kontrollera denna uppgift). Oavsett, Ola Larsmo har fått DN:s kritikerpris för Swede Hollow och sitt folkbildande författarskap. Det är en lättläst, sorglig och spännande roman om de svenskar som utvandrade till Minnesota men som inte hamnade på prärien, utan i staden och slummen. Swede Hollow var en kåkstad utanför St. Paul där många svenskar hamnade i jakten på ett bättre liv i USA. Jag är långt ifrån klar med boken men gripen av hur allt slit för ett bättre liv gestaltas. De kommer verkligen nära, alla dessa umbäranden som gav så lite frukt. Det är en helt annan historia än den Moberg berättade, men inte desto mindre lika sann. Det är en historisk bok som också är så aktuell i den meningen att den tar upp och gräver i det bemötande de svenska invandrarna fick av sitt nya hemland. Den ställer viktiga frågor om integrering och synen på "de nya" som vi brottas med här och på många andra platser i Europa.

Plus för ett gripande omslag. Lånade bilden här.

lördag 22 april 2017

The most beautiful

Maytee Garcia är Princes första fru. De träffades när hon bara var sexton år då hennes mamma hade lyckats få igenom ett videoband med dotterns dans till Prince. Han föll och hon blev medlem i New Power Generation. Jag har sett dem på scen tillsammans på nittiotalet. Då startade showen väldigt effektfullt med att Prince kom ner på scenen hängande på en trapets. Det var dock Maytee som hängde i trapetsen men jag minns den totala förvirringen i mig och sedan hur musiken blåste rakt in i kroppen. För några veckor sedan kom Garcias bok The Most Beautiful ut. En bok om deras kärlekshistoria, livet som dansare och förlusten av deras gemensamma barn. Jag känner mig oerhört kluven till den. Vissa tycker att hon bara gör pengar på deras liv tillsammans. Andra menar att hon har rätt att berätta sin historia. Jag tycker som de senare. Det är hennes rätt. Däremot tror jag inte att jag vill läsa den. Precis som jag inte heller kommer att vilja läsa alla andra böcker om honom som kommer att ges ut. Jag vill veta mycket om musiken. Jag vill inte veta så mycket om privatpersonen. Mycket för att Prince var en oerhört privat person, men också för att jag inte är så säker på att jag skulle gilla den personen. Och det hade kanske förstört något i hur jag ser på artisten. Och musiken. Så jag odlar myten och sållar bland böckerna. 

fredag 21 april 2017

Det viktigaste är musiken

Det finns oändligt mycket att läsa om Prince just nu, och så har det varit under hela det gånga året. Det är flera böcker på gång och det är många som har något att säga om giganten från Minneapolis. Idag tänker jag dock mest på musiken, och då tänker jag så här:

Tre album som jag tycker att man (alla i hela världen helst) måste ha hört av Prince är:

Dirty Mind för att det är Prince på väg att hitta sitt uttryck, sin genreöverskridande musik och sin öppna och vågade föreställningsvärld om vad som är rätt eller fel.

Sign 'O' The Times för att det är ett så gediget album, och hela hans bredd i låtskrivandet så väl som ljuden och arrangemangen kommer fram här. Det rankas ofta som ett av de där riktigt viktiga albumen.

Musicology för att det är Prince efter de stora kommersiella framgångarna. Fortfarande så mycket musik och så mycket artisteri, men inte det lättsmälta och snabbt slående. 

Jag kommer säkert att ändra mig imorgon, men just idag känns det så här. En bubblare är The Black Album för att den är så full av funk, jazz och allt möjligt annat. Den visar det kompromisslösa och det lekfulla. 

Och så det här en av mina favoriter:

torsdag 20 april 2017

En lila årsdag

Imorgon (och kanske på vissa håll i världen redan idag) är det årsdagen för Prince bortgång. Den 21 april förra året försvann en ikon och i mitt tycke en av världens största musiker och viktigaste artister. För mig har hans musik spelat en oerhört stor roll. Ända sedan jag var fjorton har jag lyssnat, dansat och skriksjungit till en ofantligt stor och varierad katalog. Det råder inget tvivel om att hans musik har påverkat mig och format mig. Den är helt klart en del av det som är jag.

Just nu förbereds det ett antal hyllningskonserter och manifestationer på många ställen. Så klart i Minneapolis och på Paisley Park, men också i Stockholm. Det kommer att synas även i den här bloggen de närmaste dagarna. Idag har jag tänkt en hel del på att skivbolag slåss om att komma åt all hemliga musik som Prince lämnade efter sig, och att det imorgon skulle släppas en EP med outgivet material. Men att detta har stoppats av dödsboet. Det är svårt att förhålla sig till att tusentals låtar ligger inlåst i ett valv utan en publik. Jag skulle så gärna vilja höra dem. Samtidigt var Prince inte speciellt sugen på att ge ut den musiken, och väldigt mån om upphovsrätten och den kreativa rätten till sin musik. Därför är det mycket som talar mot att han själv inte skulle vilja att all musik publiceras och att vara strängt emot att man idag exempelvis hittar honom på tjänster som Spotify. (Han själv valde Tidal - och där finns nästan hela hans katalog).

Just huggsexan om honom och intresset av att göra pengar på hans musik är deppig. Men jag har under det här året kunnat se och lyssna på så många klipp och filmer på social media som aldrig tidigare varit puplicerade - för att han så strängeligen kontrollerade sin musik och tillgängligheten till den. Och alla dessa klipp har inte gjort att jag tycker mindre om musiken eller artisten. Men jag önskar att han hade haft ett testamente. Det är avsaknaden av det som gör att ingen riktigt vet vad som blir rätt. Det gör mig ledsen.

onsdag 19 april 2017

#blogg100 så här långt

Förra året skrev jag så här om hur jag kände att #blogg100 fungerade, vid ungefär den här tiden. Därför tänkte jag köra samma frågor igen och se om det blir samma svar.

Hur känns det?
Lite trögt, lite trött och kanske lite förvirrat. Insåg igår att jag har taggat två inlägg med 48. Men det borde innebära att jag är halvvägs nu. Å andra sidan har ju matte aldrig varit min starka sida, så jag säger cirka halvvägs. Fram tills idag har jag fått ihop vettiga inlägg - det tycker jag själv i alla fall. Har ganska lagom mycket på arbetet just nu så det finns tid att ägna sig åt bloggen. Det underlättar.

Har du klarat alla dagar?
Ja, jag har lyckats blogga varje dag i snart 50 dagar. Det är en liten bedrift. Och jag kan numera tidsinställa inlägg, vilket gör det ännu lättare.

Hur tänker du lägga upp fortsättningen?
Jag behöver strukturera upp inläggen tror jag. Det gör det enklare och roligare att skriva. Jag gjorde en lista med potentiella rubriker till en mängd inlägg innan utmaningen har startat, men den har jag inte tittat på på länge. Så det ska jag göra. Ska också försöka tidsinställa fler inlägg. Det blir lite att läsningen tar stryk av bloggandet, så balansen här är inte helt hundra. Jag är fortfarande dålig på att vara personlig, något jag reflekterade över förra gången. Dock tycker jag att jag har tipsat mer om annat än böcker den här gången, och det är jag nöjd med. Har inte alls spridit mina inlägg den här gången - och det vill jag göra. Samtidigt dras jag med någon form av prestationsångest som gör att jag inte riktigt gör det. Får nog ta och komma över det.

Är #blogg100 en bra utmaning för en bokblogg?
Jamen det är det. Det är väl en bra utmaning för alla bloggar som vill få in rutiner på att varje dag uppdatera. Eller hitta tillbaka till sitt skrivande. Det är krävande och roligt att skapa innehåll, men det är kul att se hur bloggen växer. Det är den största belöningen. För mig har det blivit någon form av läsdagbok. Den allra största utmaningen är väl att hålla liv i den här rutinen mer än 100 dagar. Det verkar inte som att bloggandet är dött, om jag tittar runt omkring mig och på de bloggar som publicerar inlägg i #blogg100-grupperna på Facebook; det känns väldigt fint. Och det är bra stämning i de grupperna också, vilket är motvikt till allt annat på internet som inte är lika vänligt.

tisdag 18 april 2017

Dagens intag av social media, musik, böcker och film

Det finns få källor till inspiration, kunskap, musik och litteratur som internet och social media. Idag hittade jag via P3Souls twitterkonto Sampha. Och den här låten:



Via en vän på Facebook hittade jag Det svenska hatet av Tamas Gellert. Snabbt nedladdad till min mobil via Nextory. Också via Twitter hittade jag Isobel Hadley-Kamptzs Frihet och fruktan, fast jag egentligen var mest intresserad av hennes essäsamling Om sport och våld. Även här tog det ett par minuter så hade jag åtminstone en av hennes böcker i mobilen.

Dessutom har jag läst den här artikeln om copywritern Vicki Maguire och en sorglig artikel om Prince död i New York Times (det börjar närma sig årsdagen och det märks). Plus sett en sexton minuter lång kultdokumentär, The Heavy Metal Parking Lot, om fans till Judas Priest som Open Culture delade i sitt flöde.

Allt hittat via internet. Så fint ändå. 

måndag 17 april 2017

Den fina tonen i Rosengädda

Har kommit halvvägs i Emma Hambergs Rosengädda nästa!. Och jag gillar den. Det är en fin historia så här långt, lagom oförutsägbar och med personer jag känner för. Dessutom gillar jag Hambergs formuleringar som är avväpnande men ändå driver historien framåt. Det är helt enkelt ett bra påskägg som underhåller och roar.