Lucka 5: En gång som inte kändes 2019

Att hänga i luften och förstå att om en kort sekund ligger jag på backen. Det är december och jag går min vanliga snabbrunda med hunden. Tjugo minuter runt åkrar och by. Den här vintern och hösten har det regnat så mycket att vägen är liksom lös. Som när tjälen försvinner efter en riktig vinter. Här är det istället regn och lerjord som skapat samma känsla, och när jag balanserar på en åkerkant eftersom grusvägen är tillfälligt översvämmad slinter jag. Jag hinner tänka att jag "nu slår jag mig", men smärtan uteblir. Det känns absolut ingenting att ligga på rygg i leran. Hunden undrar vad jag håller på med när jag kravlar mig upp. Det är långt ifrån värdigt, mest mjuk och kladdigt, och ganska symtomatiskt för den här hösten.