söndag 29 december 2019

Lucka 9: Blev livet som jag trodde?

Nej.

Lucka 8: Det här var 2012!

Det här året var ett svårt år och ett år som väldigt mycket handlade om min kropp. Eftersom den älskade dobermannen mådde allt sämre i sin blev det allt mindre tid till hundträning. Som en tidig medelålderskris började jag på allvar springa och på riktigt löpträna. Tre till fyra pass i veckan: långpass, intervallpass och återhämtningspass. Väldigt noga dokumenterat och hjälp med upplägg av en kunnig och entusiastisk sambo. Har aldrig varit så vältränad. Gjorde milen på en bra bit under 50 minuter och älskade känslan av att ha superkondition. När vi tyvärr fick ta det oerhört svåra beslutet att ta bort Iza sprang jag ännu mer. Innan avlivningen med så stark panik i bröstet att jag inte kunde andas, efteråt med tårar och snor i floder. Sorgen efter en älskad hund var oerhört mycket större än jag hade tänkt mig. Den påverkade allt. Dagen efter hennes död vaknade jag helt söndergråten och med det största munsår jag någonsin lyckats prestera. Samtidigt var det jag ensam som fick driva det här beslutet fram till besöket hos den oerhört vänliga veterinären som hjälpte oss. Att känna en älskad vän ta sitt sista andetag i ens famn är något av det absolut värsta jag varit med om. Men att inte vara där och vara med henne var aldrig ett alternativ. Det tog nästan ett år innan jag blev med ny dobermann, och det var av många anledningar inte självklart.

När Iza var borta fanns det ännu mer tid till löpning. Tror aldrig min kropp har varit så slimmad och musklad, men jag hade också träningsvärk mer eller mindre alltid. Kommer också tydligt ihåg att jag fortfarande såg samma fel med kroppen då som när den var något mindre tränad, inte helt friskt. Men som sagt, jag sprang på och jagade tider, hade fin pulsklocka och jämt träningskläder i tvättmaskinen. Åt mellanmål med keso! Dock missade jag styrketräningen av bål och rygg (eller hoppade helt över den för det var tråkigt). Det, tillsammans med andra faktorer (bland annat ett fall) gjorde att jag på hösten inte kunde pressa kroppen som jag brukade. Jag hade också ont i rumpan och baksidan på låret. Var helt övertygad om att det var muskulärt och sprang på. Ganska osmart, så här i efterhand, för i september fick jag ett stort diskbråck i någon av de sista kotorna i bäckenet. I akutfasen hade jag vansinnigt ont. Det enda som lindrade något var att halta omkring, så det gjorde jag mitt i natten. Grät och gick med ett vänster ben som var mer eller mindre lamt. Kunde inte stå på tå på ett halvt år, kunde bara stå eller ligga, inte sitta. Åt smärtstillande tabletter som jag mig början till magkatarr. Blev över en natt dödlig. Att ständigt ha ont gjorde mig nästan knäpp, ändå blev jag inte sjukskriven utan jobbade på, ståendes. Låg som ett kolli när jag var hemma och åt mest vitt bröd. Kände mig för första gången gammal. Efter några månader kunde jag börja simma, vilket gjorde otroligt mycket för smärta och förbättring, men större delen av hösten 2012 och våren 2013 handlade bara om smärta, rehab och krishantering. Jag är nämligen sämst på att vara sjuk. 

Lucka 7: Den här färg-personen är jag (tänker då på DISC-testet)!

Jag har gjort DISC-testet på minst en arbetsplats och en del andra personlighetstester under andra anställningar. Mina känslor är delade. Fördelarna med tester är att de kan skapa förståelse för allas olikheter och hjälpa till att göra samarbeten bättre. Nackdelarna är att det också placerar oss i fack och att det ofta finns en icke uttalad hierarki i vilken personlighetstyp som är "bäst". Även om alla intygar att alla behövs och att alla räknas, så finns det ofta dolda värderingar som syns igenom. Låter det bittert? Kanske. Det handlar kanske också om att jag alltid blir övervägande en grön person i DISC-testet. Det innebär bland annat teamkänsla, pålitlighet, relationsskapande, generös, vänlig, stresstålig, presterande och tar hänsyn till gruppen. En viktig roll, men också otroligt lätt att glömma bort.


Lucka 6: Det här var 2011

Det här året var tudelat. Jag var på sluttampen i ett av mina roligaste och svåraste projekt jag jobbat med, men som i slutändan har gjort mig extremt stolt. Det höll på hela 2010 men blev faktiskt klart och publicerat det här året. Men vad jag slet, med idén och varenda bokstav, med arbetsgruppen och väldigt många timmar ensam med enormt stor mängd av material. Under det här projektet började jag förstå vad klimatförändringar innebär, men också väldigt mycket om mer om vilken miljöförstörelse som pågår. Dessutom stod det också väldigt klart hur viktig miljörörelsen är och vilka resultat de har kämpat sig till med fakta, fakta och protester. Det tar lång tid att få fram förändringar - men utan engagerade miljömänniskor så hade världen varit väldigt mycket mer förstörd. Det tål att tänka på det här året och ännu väldigt mycket mer i framtiden.

Det här året var också året en älskad dobermann blev allt sämre i sin kropp. Jag vill minnas att vi hade slutat med sök på grund av problem med diskbråck. Istället spårade vi lite och försökte med rehab och smärtlindring ha ett drägligt liv. Det var fortfarande det under det här året, men själva mängden hundträning gick ner cirka 80 procent. För Iza var det allra bästa, men jag hade det lite trist. Så på sommaren, samma fruktansvärda dagar som Utöja hände, utbildade jag mig till mentalfigurant inom SBK. Själva utbildningen var extremt intressant och rolig, och efter det har jag skuttat runt, dragit i snören och på olika (väldigt förutbestämda) sätt testat hundars reaktioner i rädsla, hot, socialt samspel, ljud och lek. Rekommenderar alla hundägare att se några MH och MT-test och läsa på lite om hundars mentalitet. Avelsarbetet kan göra oerhört mycket för att vi ska få fler stabila, modig och glada hundar i samhället. Min begränsande erfarenhet menar att det oftast betyder mindre fokus på utseendet och mycket mer fokus på att avla på mentalt stabila hundar. Sverige är ett av de länder som ligger längst fram i hur hundar kan testas och hur mentalitet kan följas genom de här testerna. Grunden i det ligger i föreningslivet. Alla som står på banan (domare, beskrivare, funktionärer) från tidig morgon till sen eftermiddag är frivilla krafter med i princip ingen ersättning. Bara för att hundar ska må bättre och bli bättre i framtiden. Bara det borde göra att alla testar sin renrasiga hund (blandrashundar får tyvärr inte delta).

Läs mer här:
SBK
Lars Fält/Förstå din hund
Eva Bodfält/Kontaktkontraktet
Anders Hallgren/Lexikon i hundspråk 

fredag 20 december 2019

Lucka 5: En gång som inte kändes 2019

Att hänga i luften och förstå att om en kort sekund ligger jag på backen. Det är december och jag går min vanliga snabbrunda med hunden. Tjugo minuter runt åkrar och by. Den här vintern och hösten har det regnat så mycket att vägen är liksom lös. Som när tjälen försvinner efter en riktig vinter. Här är det istället regn och lerjord som skapat samma känsla, och när jag balanserar på en åkerkant eftersom grusvägen är tillfälligt översvämmad slinter jag. Jag hinner tänka att jag "nu slår jag mig", men smärtan uteblir. Det känns absolut ingenting att ligga på rygg i leran. Hunden undrar vad jag håller på med när jag kravlar mig upp. Det är långt ifrån värdigt, mest mjuk och kladdigt, och ganska symtomatiskt för den här hösten.

fredag 13 december 2019

Lucka 4: En gång 2019 som kändes

En fråga som har berört mig under året är mäns våld mot kvinnor och efterdyningarna av #meetoo. Först och främst blev jag helt golvad av dokumentären Älska mig som den jag är om Josefin Nilsson, och tycker fortfarande den är väldigt stark. Även om den har fått efterspel och kritik för att ha dragit förhastade (eller felaktiga) slutsatser och kanske också får ett efterspel. Det är bra med granskning och rätt ska vara rätt, men detta innebär också att våldet kommer att sopas undan.

När det gäller #metoo så är det helt klart att en förändringar har skett och det går inte att säga, agera eller uttala sig hur som helst. Dokumentären Rovdjuret är ett väldigt bra exempel på det. Men våldet finns kvar, och det finns också en backlash och diskussion som har gjort mig rätt så beklämd, fundersam och sorgsen. Fredrik Virtanens bok Utan nåd (har inte läst) har kommit ut och han fick oväntat mycket utrymme att ta sig in i media-Sverige igen. Söndagsintervjun gjorde en riktigt bra och kritisk intervju. Men efter rättegången mot Cissi Wallin så är det rätt så mycket fritt fram skulle jag tro.

Även om jag tycker att det är bra att vi inte får säga vad som helst om vem som helst, så kan också bli frustrerad över att utslaget i rättegången ses som att den som förlorade är helt galen och utan rätt att prata om detta. Så är det inte, och det krävs att diskussionen fortsätter för att fler ska våga både berätta och anmäla. Men debatten är minst sagt svajig. Dessutom har det stormat rejält runt den feministiska rörelsen (Gardet är ett exempel) där både oegentligheter och ett konstigt debattklimat gör att jag nästan tycker att allt blir som skånsk lera i december. Det har känts rätt hopplöst. Klamrar mig dock fast vid Nina Åkestams Feministfällan som ändå pekar ut en riktning och reder ut många viktiga begrepp och Katarina Wennstams Vargen (har inte läst än) som driver frågan mäns våld mot kvinnor vidare.

tisdag 10 december 2019

Lucka 3: Det här var 2010

När jag tänker på 2010 så tänker jag mest på snö. Det här året snöade in oss så många gånger och jag vet inte hur många morgnar jag fick ringa jobbet och berätta att jag skulle arbeta hemifrån. Min tacksamhet för att jag kunde det och slapp vänta på svinkalla perronger på tåg som aldrig kom var gränslös. Enda vägen från byn upp till den större tätorten och tåget till Malmö,har en svag vägkrok där snön enligt den skånska lagen om att snö aldrig ligger still hamnar. Jag minns att vi åkte till Kanarieöarna med mina föräldrar över jul och min systers familj blev sjuk och stannade hemma. Vi andra höll knappt på att ta oss till flygplatsen den där annandagen när det var dags att flyga på grund av snöstorm hela julafton och juldagen. Som tur var hunden redan instoppad på pensionatet annars vet jag faktiskt inte hur vi skulle löst det. Ett ilandsproblem sett i stort, men jag minns mycket diskuterande om vi skulle åka till flygplatsen en dag tidigare för att vara säkra på att komma i tid. Och när vi väl körde hade vi matta, skovel, filtar och värmeljus i bilen. Sedan dess har jag alla dessa attiraljer i bilen på vintern. Det är inte ofta den skånska vintern slår till, men när den gör det är risken för att bli stående på vägen ganska stor. Då tänker jag inte vara den som gör det utan utrustning.

Snöiga boktips:
Fröken Smillas känsla för snö av Peter Hoeg
Häxan och lejonet av CS Lewis

Lucka 2: Jämställdheten

Det går inte så bra med årets kalender, men istället för att ge upp så gör jag ett försök att komma ikapp. Andra luckan i Jennys kalender handlar om jämställdhet. Min jämställdhet har nog varit hyfsad i den meningen att vi delade rätt lika på uppgifterna mellan oss. Men den som hade koll på hundens vaccinationer, besök hos släktingar, födelsedagar eller räkningar - det var jag. Att driva det framför mig var ganska tungt. Jag vet att jag länge tog även ansvar för släktrelationer som absolut inte var mina och att det till slut blev helt omöjligt att alltid försöka jämka, lösa, tjata och få alla sidor att samverka. Jag blev som en dålig diplomat i FN. En av de bästa sakerna med att leva ensam är allt trixande, joxande och förhandlande som tyvärr blev väldigt mycket av vårt förhållande de sista åren har försvunnit. Det är en stor tung surdeg som jag slipper befatta mig med. Så här i efterhand är det inte alls konstigt att allt det blev mitt arbete eftersom den andra halvan hade fullt upp med att bygga ett annat liv. Med det sagt, att få till ett jämställt förhållande, eller leva i ett jämställt förhållande är väldigt svårt med tanke på hur samhället ser ut idag. Det går - men det krävs att alla pytsar in sin del.

Lästips om jämställdhet:
Feministfällan av Nina Åkestam
Under det rosa täcket av Nina Björk
Bitterfittan av Maria Sveland
Skriet från kärnfamiljen av Tinni Ernsjöö Rappe & Rebecka Edgren Aldén

tisdag 3 december 2019

Lucka 1: TV-året 2019

Jag har sedan hösten 2013 levt utan TV. Det betyder inte att jag inte ser serier eller filmer, men jag använder padda. Säkert ett stort hån mot alla filmer som är tänkta att ses på stor duk eller åtminstone rejält med tum och hemmabioanläggning, men det fungerar för mig. Och det gör faktiskt att jag uppskattar att se en film på bio. Men framför allt har slötittandet minskat sedan TV:n försvann. Med det sagt, jag bränner tid i soffan på rätt meningslöst tittande, men det är ändå mer medvetet än att bara slå på TV:n. Mina källor till tittandet är som tidigare SVT Play och Netflix. Borde säkert variera mig och missar nog en hel del bra som finns hos andra leverantörer, men är lat och sparsam.

Bra saker jag sett under 2019:
The Crown. Är inte klar än med nya säsongen, men älskar den. Det fungerade utmärkt att byta skådespelare från förra säsongerna och dessa är minst lika bra. Speciellt Helena Bonham Carter, men vem tvivlade på det?

Glow. En av mina absoluta favoriter, som har lyckats med flera bra säsonger. Väldigt mycket 80-tals estetik men också en bra och fängslande historia om kvinnors möjlighet att ta plats, vara vulgära och hitta sig själva. Så här långt har det faktiskt känts väldigt uppfriskande.

Vänner. Såg om alla säsongerna, på tal om mer eventuellt slösa med sin tid. Jag tycker fortfarande väldigt mycket om hur välgjort allt är. Men humorn och skämten har blivit för gamla och är för fördomsfulla på ett sätt som vi alla har växt ifrån. Dock är Phoebe fortfarande bäst.

Whitney. På Netflix finns det två dokumentärer om Whitney Houston. Har sett båda, trots att hon inte är någon speciell artist för mig. Men ett så intressant öde, så mycket destruktivitet och en otrolig sångerska, glamour och frustration. Jag har tänkt mycket på hur alla runt omkring lade sig i, var beroende av henne, struntade i det dåliga måendet och så ensam hon verkade. Såg även dokumentärerna om Michael Jackson och R Kelly. De två senare har ju en helt annan vinkel än Whitneys historia. Men ändå väldigt bra tv. 

The Americans. Den här har legat i min lista på Netflix i flera år, men det krävdes en livmodersopererad hund för att jag skulle komma igång. Återigen är det väldigt mycket 80-tal och 80-tals estetik, det kalla kriget och riktigt bra skådespelare. Överdoserade möjligen, för efter sommaren har jag haft en ganska lång paus. 

Brides maides. En film jag har sett flera gånger och såg den minst en gång under 2019. Tröttnar aldrig. Såg även Winecountry. Kanske inte riktigt lika bra, men även den väldigt väl värd att se.

Det svenska popundret. Såg alla avsnitt i ett svep. Tyckte så mycket om den här serien och SVT är nog bäst på att göra, köpa in och visa dokumentärer. Har sett otroligt mycket bra under året, men den här serien om musik var nog det allra bästa.

Ett tiotal som snart är över

Det är en hel del bloggar som sammanfattar sitt 2010-tal på olika sätt, så bra läsning! Är inte så säker på att jag kan prestera samma, men blev inspirerad att följa Jennys julkalender. Jag är inte mest personlig i den här bloggen, men kanske inte skadar att berätta lite mer. Om inte annat så är det ett bra sätt för mig att minnas. Eller försöka minnas. Är inte den som minns så mycket, vilket jag ibland tycker är både sorgligt och tråkigt. Men jag gör ett ärligt försök.