söndag 28 maj 2017

Mors dag

Mitt flöde har svämmat över av hyllning till mammor och mormödrar idag. Det är så fint. Självklart har jag fått den allra bästa mamman, men hon har inte varit hemma och därför inte heller bli firad. Jag har istället skänkt en slant till Läkarmissionen och Unicef för att fler mammor ska kunna föda sina barn säkert och tryggt. Tyvärr är det långt ifrån självklart. Så sjukt orättvist.

lördag 27 maj 2017

Ett inlägg om hobbyer

Veckans utmaning hos Kulturkollo handlar om att ha en hobby eller att ha hobbyer. Och så här tänker jag om det. Givetvis är läsning och böcker ett stort intresse, och en stor del av det som är jag. Men det är inte en hobby för mig. Jag skulle inte heller säga att den här bloggen är en hobby, även om det är något jag gillar att pyssla med. Men jag gör det för lite för att räknas som en hobby. Än så länge.

Däremot är min hund och hundsport en stor hobby och ett så kallat fritidsintresse. Jag ägnar i snitt minst en timme i veckodagarna till hundträning, och minst en helgdag - då åker jag ofta från hemmet vid sju och är hemma alltifrån två till fyra eller fem. Vi är alltid utomhus, och oftast i skogen. Detta sker i maj, precis som i november. Idag hade vi minst 25 grader varmt i skogen och i november kan det var snöslask och regn under dagen. I min garderob finns det fler kängor än högklackade skor, och många fleecetröjor.

Hängde fem timmar i denna grönska.

I veckorna blir det mest lydnadsträning. Men på helgen hägrar sökträningen. Det går i korthet ut på att vi vallar upp en ruta i skogen som mäter 100 på bredden och 300 meter på längden. Vallar = vi går i skogen efter ett mönster för att göra rutan full av människovittring. Rutan delas på mitten av något som kallas "stigen". I rutan gömmer sig sedan människor på olika sätt. Sedan skickar jag min hund från "stigen" ut i rutan med uppgift att hitta en person i taget. Eftersom min hund är en rullhund har hon ett slags halsband på sig. När hon hittat en människa biter hon i halsbandet och springer till mig så att jag kan se att hon har gjort ett fynd. Jag kopplar henne och sedan visar hon mig var personen är. Allmän glädje och i vårt fall uppstår godisregn i form av korv hos figuranten. Målet är att få hunden att jobba i ett tårtbitsmönster där jag skickar varann höger och varann vänster medan vi tar oss fram på stigen. Vi ligger på cirka 150 m i våra pass, de som kör elit och tävlar SM går 300 m. (I den klassen ligger ofta figuranterna/människorna nedgrävda och är helt osynliga för ögat.) Sök (som grenen heter) utvecklar hundens självständighet samt vårt samarbete, ger självförtroende och ger hunden en uppgift att lösa. Det mår alla hundar bra av. Och undrar man hur hunden hittar - så gör den det genom att använda nosen och vinden för att lokalisera vittringen.

En ganska lycklig hund vilar sig i form.

Känslan att tillsammans försöka lösa en uppgift och lyckan när man klarar det, är nog den största belöningen. Och ha en hund som ställer upp och vill göra saker ihop med en. Det är svårt att förklara, men för mig är det något av det bästa jag vet - att försöka förklara vad som ska göras, träna på det och sedan kunna utföra det tillsammans med glädje. Jag träna uteslutande med operant inlärning och positiv förstärkning, det vill säga positiva metoder generellt. Det finns hur mycket som helst att läsa i ämnet. Och det är också otroligt roligt. Att gräva sig ner i något och sedan försöka själv. Bandet mellan människa och djur/hund berikar mig dagligen, även om det finns dagar jag överväger att samla frimärken istället.

Som en del av hundsporten så kommer föreningslivet också in. Jag tränar i en grupp och vi får låna mark genom brukshundklubbens försorg. Så klart arbetar man för sin klubb och jag har som tävlingssekreterare och MH-figurant lagt och lägger åtskilliga timmar för klubbens räkning. Så det är också en del i min hobby. Det är något fint med Sveriges sätt att ha föreningar, en sammanslutning där alla jobbar för sin hobby. Men det kan också vara dränerande. Då när det är en utmaning att få ihop olika människor som på fritiden ska prestera något som nästan ska jämställas med vad företag levererar. Då känns det som att viljan att hjälpas åt minskar. Det är nog den allra största nackdelen med min hobby.

Äta bör man. Speciellt efter hundträning.

fredag 26 maj 2017

Fyra bra nyhetsbrev och en bonus

Jag få en mängd nyhetsbrev varje vecka. Vissa har jag för att det berör jobbet, andra för att jag är medlem eller har handlat hos dem. Ett par har jag för att jag faktiskt läser dem. Och för att jag alltid hittar bra läsning i dem. Just nu är det:

The Skimm - ett amerikanskt nyhetsbrev som ger både högt och lågt från det stora landet i Väster. Det är också väldigt ofta, väldigt roligt skrivet. Det kommer varje dag, och ofta läser jag minst en artikel här.

The Ann Friedmann Weekly - Ann Freidmann är en synnerligen begåvad journalist som också har en väldigt rolig och skarp podd (Call Your Girlfriend). Återigen om du vill läsa bra artiklar och information om vad som händer i USA. Här med ett feministiskt perspektiv. Hittar alltid något bra att läsa här. Kommer en gång i veckan, vilket är väldigt lagom.

Hundra sorters bläck - har jag tipsat tidigare om. Just nu en favorit när det handlar om att få inspiration som rör skrivande. Väldigt högt läsvärde!

Ett fantastiskt äppelträd i blom. Det är mitt.


Är du det minsta intresserad av bok- och förlagsbranschen så tycker jag du ska lägga till Boktuggs nyhetsbrev. Överraskar allt som oftast.

Min bonus är ett nyhetsbrev om musik. Patrik Hambergs Funken levererar ett brev i veckan, ofta med väldigt bra låtlistor inom soul och funk. Tror att jag har tipsat om det tidigare. Men det är fortfarande ett väldigt bra tips!

Maj är nog den bästa månaden.

torsdag 25 maj 2017

Björnstad

Har idag ägnat alldeles för lite arbete åt trädgården och för mycket tid med Björnstad. Men vad gör väl det, jag behöver inte ha en lika fin gräsmatta som grannen. Och just nu är historien i ett avgörande och mycket spännande läge. Från att ha börjat ganska segt, med en hel del övertydliga hintar, så tar Backman äntligen tar i historien när vi har passerat halvlek. Jag gillar mest att det inte blir för enkelt i den här boken, och att Backman vågar lägga upp många svåra frågor. Persongalleriet är dock lite varierande i kvalitet. Kanske för att det är för många motsatspar? Det ska bli spännande att se hur slutet blir och om några svar levereras, men jag ser också fram emot att få diskutera den i bokklubben om några veckor.

Ett helt annat tips. Missa inte heller K Special Strike a pose, en dokumentär om Madonnas dansare. Grät floder. Den ligger kvar ett par dagar till på SVTPlay och ska också finnas på Netflix.

onsdag 24 maj 2017

Länkkärlek: Vad jag läst idag

Få kvinnor är coolare än Missy Elliot. För mig är hon en av de största - och större än vad jag kan förstå. När albumet Under Construction kom 2002 så lyssnade jag nästan sönder det. Och jag återvänder ofta till det och hennes musik. Dessutom är hennes videor fantastiska - som små filmer och stora konstverk på ett par minuter. Idag hittade jag den här fina artikeln i Elle om henne.

tisdag 23 maj 2017

En snodd just-nu-enkät

Enligt O bjuder alltid på bra inlägg, och precis när jag tänkte att jag behövde en lista, så dök det upp en. Jag lånar den, och får samtidigt fundera igenom min egen läsning just nu. Så här blev det:

Vid sängen: På grund av att vapendragaren tillbringar stora delar av dagen i min säng, har jag aldrig något på sängbordet. Däremot läser jag gärna i sängen. Igår kväll kom jag igång bra med Björnstad av Fredrik Backman.

På matbordet: Här ligger böcker allt som oftast, men just är det dock tomt här. Händer väldigt sällan.

På köksbordet: Här ligger Röta av Siri Pettersen.

I handväskan: Jag har väldigt många böcker i mobilen sedan jag började med Nextory. Förutom tidigare nämnda Björnstad så läser jag också Klass av Elise Karlsson, Mellan mig och världen av Coates Ta-Nehisi och Åsneprinsen av Caroline Hainer.

På farmors pinnstol: Här staplas allt som oftast böcker. Stress av Mats och Susan Billmark drar jag mig för att börja med. Har en inbyggd aversion mot självhjälpsböcker, men har blivit rekommenderad denna. Kanske vågar jag. Kanske inte. Komma och gå av Taiye Selasi tror jag mycket på, men har inte börjat med. Geir Gulliksens Berättelse om ett äktenskap vill jag läsa, men har läst att den är rätt obehaglig. Är nästan lite rädd för den.

Borde jag påbörja: Det blå mellan himmel och hav av Susan Abulhawa har jag tänkt läsa hur länge som helst. Jag vill också ta tag i Lena Dunhams Not That Kind of Girl.

Borde jag läsa ut: Kalmars jägarinnor av Tove Folkesson har jag väldigt lite kvar av. Och tycker ju egentligen om, så varför är den inte utläst? Jag skulle också vilja läsa mer i Min europeiska familj: De senaste 54 000 åren av Karin Bojs.

Längtar jag efter att få läsa: Den odödliga Henrietta Lacks av Rebecca Skloot och Sommaren utan regn av Maggie O'Farrell, men är lite rädd för att det kommer att dröja.

Tre andra böcker ur min TBR-hög: Skymningsflickan av Katarina Wennstam, Sjuka själar av Kristina Ohlsson och Jessie Burtons Miniatyrmakaren väntar på mig. Kanske till sommaren - längtar just nu efter en riktigt lässommar. 

måndag 22 maj 2017

Att överleva en måndag

Kanske en av de trögaste måndagarna på länge. Allt känns trist och kroppen är trött. Jag skyller på dålig sömn under för lång tid. Men när allt endast erbjuder motstånd, är det skönt att vila i läsningen. Jag gör ofta det. Ikväll tänker jag roa mig med Röta av Siri Pettersen. Jag tror det blir rätt lagom. Men först måste jag rasta vapendragaren. Annars blir det garanterat dålig stämning.

söndag 21 maj 2017

Den här helgen

Det har varit en intensiv helg, utan riktig möjlighet att sova igen förra veckans tappade timmar. Det kommer att straffa sig imorgon. Det har inte heller blivit läst så mycket. Men följande kan sägas:

Största besvikelsen: Nästa avsnitt av Skam kommer inte förrän 27 maj. Det hade jag missat, så här på söndagskvällen.
Största överraskningen: Han som knäppte upp skjortan mitt ibland allt folk, nöp sig i bröstvårtan och undrade om jag gillade det jag såg.
Största glädjen: Vapendragarens arbete i skogen i lördags. Mycket nöjd med henne. Och att det var kul att dansa.
Största insikten: Att ålder inte har med en siffra att göra, och att vi på ett sätt inte blir äldre än tjugo oavsett.
Största insatsen: Tog tag i min framtid idag.

lördag 20 maj 2017

Dålig stämning

Kulturkollos veckoutmaning handlar om dålig stämning. En bra utmaning, och så här tänker jag om den:

Pang i bygget
Jag tycker väldigt mycket om Pang i bygget (Fawlty Towers) med John Cleese, Connie Both, Prunella Scales och Andrew Sachs. Men det är sällan jag har sett ett helt avsnitt. Jag tycker det blir så obehagligt jobbig och dålig stämning i ett visst skede i varje avsnitt. Jag förstår ju att det är halva nöjet med serien, men jag vrider mig av obehag samtidigt som jag skrattar.

Amy Schumer
Jag älskar Amy Schumer och tycker hon är väldigt, väldigt rolig. Men hon kan också skapa dålig stämning genom att vara extremt grov och dra skämt eller sketcher som blir för mycket. Den dåliga stämningen (som jag ser det) kommer enbart av att det är en kvinna som drar skämtet. Förväntningar på vad en manlig eller kvinnlig komiker kan göra är olika. Därför blir Schumer gränsöverskridande (eller kanske gränslös) och i någon mening skapar det alltid dålig stämning.

Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek
Huvudpersonen Ester Nilsson i Lena Anderssons roman skapar ofta dålig stämning när hon försöker konfrontera, men också diskutera med föremålet för sin kärlek Hugo Rask. Jag minns ofta att jag tänkte "nu går hon väl ändå lite långt" när jag läste boken. Även om jag också tyckte/tycker att hon ställer helt relevanta frågor till den som leker med hennes känslor. Hugos svar och reaktioner var också ett tydligt svar på att ansvarsfrågan i en relation kan skapa väldigt dålig stämning. Just därför är det alldeles för sällan den kommer upp på tapeten.

fredag 19 maj 2017

Dålig stämning, del 1

Kulturkollos veckoutmaning handlar idag om dålig stämning. Här hemma är det just nu EXTREMT dålig stämning på grund av ett strulande nätverk och internetuppkoppling. Jag återkommer alltså imorgon med fortsättning på det här inlägget.

torsdag 18 maj 2017

Att inte köpa böcker

Jag tog ett senare tåg hem idag eftersom jag skulle inom en bokhandlare och köpa ett kortfodral. (Det är inte värdigt att förvara sitt körkort och kreditkort i ett sönderfallande plasthölje från lokaltrafikbolaget.) Jag skulle inte köpa böcker. Eftersom jag har mängder med bra olästa böcker hemma. Ändock: Går in i affären, går runt och börjar leta efter Tjänarinnans berättelse. Hittar så klart inte den boken och känner starkt att jag måste köpa något annat. Köper två böcker (Röta och Berättelse om ett äktenskap), betalar och går ut. Går till Apoteket och spenderar en förmögenhet på hudvård. Är på väg på tåget då jag kommer på vad som egentligen var viktigt; att köpa fodralet. Springer tillbaka till bokhandeln, köper det jag ska och hinner med tåget. Sitter sedan nöjd och svettig på i en tågvagn utan syre och tänker på mitt behov av böcker.

Fodralet. Jag valde det snyggaste.

Två väldigt olika böcker. Men jag har höga förväntningar på båda.

onsdag 17 maj 2017

En triss i förväntan

Det snurrar många tankar just nu och koncentrationen på läsningen är inte helt optimal. Inte desto mindre så ser jag fram emot att inom kort få läsa följande tre böcker:

Caroline Hainer/Åsneprinsen    
Läser hennes blogg Jazzhands med stor förtjusning och tyckte mycket om Inte helt hundra. Har äntligen laddat ner Åsneprinsen i min mobil.

Maria Sveland/Bitterfittan 2
Läste Bitterfittan när den var i ropet och gillade den skarpt. Jag håller kanske inte alltid med Sveland, men jag tycker hon gör ett storartat arbete med att diskutera normer och visa på feminismens nödvändighet.

Fredrik Backman/Björnstad
Jag har inte läst en enda bok av Backman, vilket jag förmodligen är ensam om i landet. Jag har inte heller sett En man som heter Ove. Men nu ska Björnstad vara med i bokklubben, så då läser jag. Och jag har rätt höga förväntningar.

tisdag 16 maj 2017

Citizenfour

SVTPlay Dox finns fortfarande Citizenfour kvar. Jag är halvvägs och förskräckt. Meddelas endast på detta sätt.

måndag 15 maj 2017

Länkkärlek: Vad jag läst idag

Jag tänkte tipsa om ett fint nyhetsbrev - Hundra sorters bläck. Bakom sajten och nyhetsbrevet finns Joakim Hutchinson-Kay som intervjuar olika sorters författare om text och skrivande. Eller som det står på sajten: Lärdomar om skriverier från alla sorters ordmästare. Idag kom det en rolig och intressant intervju med Mats Strandberg som är aktuell med sin nya skräckroman Hemmet. Intervjun innan det var med DN:s ledarskribent Amanda Sokolnicki. Jag är överförtjust och läser allt jag får. Hundra sorters bläck passar både den som vill skriva bättre och den som vill ha lästips.

Jag har också (så klart!) läst en artikel om Prince. Lite sorglig men fin läsning.

söndag 14 maj 2017

Olikhetsutmaningen: vinnare och förlorare

Jag hänger på Olikhetsutmaningen även den här veckan och skickar ett tack till Enligt O som alltid är inspirerande. Här kommer mina tankar kring vinnare och förlorare:

VINNARE
Vinnare är ett ord som för mig först och främst hör till sportens värld. Men det är klart att man kan vara vinnare på många olika sätt. Dock skulle jag vilja tipsa om IFK Trumslagaren av Max Lundgren. Det är serie som består av fyra böcker, och utspelar sig i Malmö på femtio-sextiotalet (lite osäker på årtal). Några ungdomar börjar tävla med varandra och Jack är helt övertygad om att han har vunnit. Dock lägger sig en äldre granne (gubbe enligt ungdomarna) i upplägget och tycker att de ska börja tävla på riktigt. Han är villig att hjälpa dem. Jack blir eld och lågor och tillsammans skapar de en friidrottsklubb, IFK Trumslagaren, döpt efter deras kvarter. Jack, Chris, Lillis och Lasse kan nog ses som huvudpersonerna och de får en bok var i serien. Genom hela serien övervinner alla olika sorters problem och svårigheter. Idrotten, vänskapen och kärleken hjälper dem att hitta lösningar på relationsproblem, men det handlar också om att faktiskt pressa sig fysiskt och genom det lyckas vinna. Jag läste serien när jag var tio-tolv ungefär och älskade den. Jag läste om första boken för ett par år sedan (ganska många år sedan) och då tyckte jag att den höll fortfarande.

FÖRLORARE
Jag har nästan läst klart Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sin mödrars tårar och här är det så tydligt vad som förloras när grupper ställs mot varandra och en grupp får ansvar för allt som är dåligt. I Anyurus dystopiska framtid finns en rasism som har tagit sig in i hela samhället och även in i hur samhället är konstruerat. Systemet finns för att kontrollera alla som inte är svenskar. Det finns ett utbrett hat mot muslimer och segregationen är total. Det finns bostadsområden som mer eller mindre liknar fängelser. Allt för att skapa ett tryggt samhälle, men resultatet blir ett samhälle som vilar på rädsla. Terrorismen fortsätter. Och frågan är om det är terrorister som förstör människor för att skapa mer terrorism eller om det är de som härskar som iscensätter terrorismen för att behålla makten. Det finns en mängd olika perspektiv i boken och alla är viktiga för att avslöja hur enkelt det är att skapa klyftor i samhället. Jag tänker på apartheid och jag tänker att Anyurus Sverige inte är så långt bort som man kan tro. Vissa bitar finns nästan, och det känns som normaliseringen av nationalism och främlingsfientlighet breder ut sig, precis som rasism och rädsla. Fortsätter detta är vi alla förlorare.

lördag 13 maj 2017

Det besvärliga 74:e inlägget

Har absolut ingen inspiration idag. När jag tänker på det så vill jag minnas att jag hade en svacka ungefär här även förra året. Det händer något när man kommit över 70 inlägg. Förra året så hade jag fler lästa böcker (sedan långt tillbaka) som jag kunde kasta in i ett inlägg. I år är det mer läsning parallellt med bloggen. Det blir i längden bättre inlägg, men idag känns det trögt. Och jag borde inte heller se märkliga dokumentärer och Skam utan tömma en full och trilskande telefon istället. Om jag nu inte bloggar. Men det blir ju inte alltid som man tänkt sig. Hoppas på mer inspiration och bättre inlägg imorgon. Med detta är en ju fortfarande med i #blogg100.

fredag 12 maj 2017

Fredagsmys med Trumped!

Dokumentären Trumped! ligger kvar någon timme till ikväll på SVT Play, och hinner du, så se den. De tre filmarna Banks Tarver, Ted Bourne och Mary Robinson har följt Trumps väg fram till makten genom en mediekår som inte riktigt förstod vad som pågick förrän det var för sent. Det är inte bara min pizza och godiset som gör mig lätt illamående under dokumentärens dryga en och en halvtimme. Det är det missnöje som flödar, intoleransen, synen på demokrati och människosynen som gör en på riktigt ledsen. Även om jag vet utgången, så inser att jag in i det sista hoppas att Trump inte ska vinna. Men det gjorde han. Och det finns en stor lärdom här, som alla bör dra, jag är dock inte säker på att vi har förstått hur den ska hanteras. Eller riktigt förstått läxan. Till dess är strävan för öppenhet, jämlikhet och förändring för allas bästa hotad. Det är farligt.

Han debatterade med floskler och luftslott.

Han tog över det republikanska paritet.

torsdag 11 maj 2017

Tjänarinnans berättelse

De senaste veckorna har det titt som tätt, kanske rent av varje dag, dykt upp någonting om The Handmaid's Tale. Margaret Atwoods bok från 1985 har blivit en TV-serie och nu i april hade den premiär. På svenska heter den Tjänarinnans berättelse och jag har väldigt liten bild av vad den handlar om. Men i samband med att den börjat sändas, har jag snabbt skummat artiklar om surrogatmödrar, reproduktion, dystopier och Donald Trumps presidentskap. Läst inlägg om en fantastisk serie och en strålande Elisabeth Moss i huvudrollen. Alla verkar se den. Alla vill se den. Snabbt googlat så verkar boken handla om en totalitär stat mitt i en dystopisk framtid där allt styrs av fundamentalistiska kristna grundvärderingar. Dessutom verkar kvinnor vara helt utan frihet - de får inte läsa, inte arbeta eller hantera pengar. Och eftersom reproduktionen har gått ned katastrofalt, får vissa kvinnor föda barn till andra. Och det är deras enda uppgift. Jag inte läst mycket av Atwood tidigare, och har inte heller varit så intresserad. Nu är jag riktigt sugen - både på boken och TV-serien. Men jag börjar med boken.

onsdag 10 maj 2017

Bettys värld

Ibland är mitt minne uselt, men jag kan absolut inte komma på var jag fick tips om Bettys värld av Marie-Louise Marc. Boken är Marcs debut och ganska nysläppt (mars 2017). Den handlar om Betty som är kändisreporter på en av landets största magasin Gala. Betty gillar sitt jobb, men skulle vilja göra färre röda mattan-knäck och fler djuplodande reportage. Tyvärr finns det inte så mycket att välja på för en erfaren journalist i medelåldern. Betty tar det hon får och kämpar för att hänga på sina yngre kollegor. Ungefär samma inställning har hon till relationer. Betty är skild sedan många år, men i motsats till sin före detta man har hon inte någon ny kärlek. Just nu dejtar hon Dan, men vågar inte lita på att han är uppriktig. Det ska visa sig stämma rätt väl. Dock finns det en granne, Henrik, som börjar korsa Bettys väg allt oftare.

Bettys värld kretsar kring relationen till Bettys vuxna barn, relationen till sin åldrande mamma, relationen till jobbet och längtan efter en kärleksrelation. Det är en lättläst bok, med hyfsat överraskande vändningar - den är ganska rolig och underhållande. Jag tyckte om tonen i språket, och det är helt klart uppfriskande att läsa om kärlek mellan människor som är äldre. Jag tyckte också mycket om det som händer mellan Bettys och hennes mamma. Bettys värld är rejäl avkoppling och jag uppskattande den mycket mer än Maeve Binchys Vinter i drömhuset, som jag tänker är i samma genre. Men kommer jag att läsa uppföljaren? (Jag tror det blir en sådan.) Nej, så långt räcker in Bettys charm.

tisdag 9 maj 2017

Serial/S-town

Är alltså helt fast i Serial. Har kommit cirka fem avsnitt in i första säsongen och kan inte sluta lyssna. Kanske det mest spännande jag följt i poddväg. Någonsin. Vågar knappt tänka på när den tar slut. Eller om andra säsongen håller lika hög klass som första. Men varför gå händelserna i förväg. Jag har många bra avsnitt kvar än.

måndag 8 maj 2017

Fuck cancer

Mer än var tredje person i Sverige kommer att få en cancerdiagnos under sitt liv. Under 2013 diagnostiserades cirka 60 000 fall. Och det är en sjukdom som ökar. Jag har nära och kära som har drabbats. Vissa har överlevt, andra inte. Det är en lömsk sjukdom och den påverkar oss alla. Ingen är oberörd inför cancer - och det finns få sjukdomar som skrämmer mig så mycket som den.

Cancer botas inte med läsning, men det finns ändå böcker som tar upp denna skitsjukdom, och böcker som har berört mig mycket. Det finns tröst, igenkänning och kanske lite kraft i böckerna - ibland precis när man behöver det.

Till exempel tyckte jag att Innan jag dör av Jenny Downham var väldigt fin och sorglig om att lämna livet alldeles för tidigt. Jag tyckte också om En sorts kärlek där huvudpersonen inte hanterar sin hustrus cancer på det man kanske förväntar sig. Huvudpersonen Sten är mer eller mindre en självbiografisk variant av författaren Ray Kluun och det är smärtsamt att följa hur han hanterar hustrun Carmens sjukdom genom kvinnor, sprit och knark. Uppföljaren heter Änkemannen. Jag vill minnas att den inte drabbade mig lika hårt. Cancerkliniken av Aleksandr Solzjenitsyn läste jag för säkert tjugofem år sedan, men blev väldigt gripen av. I den möts livet, döden och eviga frågor om moral och livets mening. Jag skulle verkligen läsa om den.

Vill man skänka en slant till forskning för att minska cancer kan man göra det hos Cancerfonden. Eller så kan man stödja Barncancerfonden.

söndag 7 maj 2017

Trikolorens framtid

Väntar med bävan på det franska valresultatet. Är inte superinsatt men skrämd av utvecklingen och Le Pens framsteg genom valrörelsen. Det känns mörkt, och det kommer att påverka även oss i Sverige. Men jag hoppas innerligt att det franska folket idag röstar för frihet och demokrati och håller de främlingsfientliga krafterna stången. Med det sagt så undrar jag när jag senaste läste något av en fransk författare. Just idag känns det väldigt länge sedan.

En av mina stora franska favoriter är annars Simone de Beauvoir. Hennes Mandarinerna läste jag som tonåring och älskade. Precis som Det andra könet som ingick i studierna i litteraturvetenskap. Den boken påverkade mig på djupet. Men jag har till exempel lite läst något av Marguerite Duras eller Julia Kristeva (fanns dessa på litteraturlistan så missade nog jag dem). Så här finns definitivt författare att ta tag i. Dock slår det mig att jag läste Igelkottens elegans av Muriel Berbery för några år sedan (typ nästan sex år sedan) och gillade den oerhört mycket. Och när jag bläddrar i min Netflix-app så har jag tydligen laddat ner Villa Triste av nobelpristagaren Patrik Modiano. Jag har alltså en fransman som väntar på mig.

lördag 6 maj 2017

Olikhetsutmaningen: ute och inne

Enligt O har varje vecka en Olikhetsutmaning. Den här veckan handlar det om orden ute och inne. Det går att se utmaningen utifrån betydelsen plats, men också utifrån vad som är populärt eller inte. Jag tänkte försöka mig på ett inlägg kring detta:

INNE
Först tänkte jag på Room av Emma Donoghue där Jack och hans mamma hålls inlåsta. Jacks mamma blir kidnappad och föder Jack ensam i sitt fängelse, ett ljudisolerat rum bakom garaget i trädgården. Hela Jacks verklighet består av 10 kvadratmeter och när boken börjar är han i fem-sex års åldern. När mamman iscensätter Jacks död så att han kan ta sig ut och hämta hjälp, blir krocken stor. Och om den handlar stora delar om boken. Jag tyckte så där om boken, men just perspektivet på vad som händer med ens uppfattning av världen när du inte känner till något annat än en väldigt liten yta, är intressant.

UTE
Här tänkte jag på Jag lät dig gå av Clare Macintosh där huvudpersonen försöker fly från sorgen att ha förlorat ett barn. Hon hamnar i en isolerad by vid den walesiska kusten och försöker börja om. Här börjar hon ta långa promenader längs stranden, men börjar också skriva ord i sanden som hon fotograferar. Bilderna säljer hon sedan via internet. Stranden ger henne en ny möjlighet som konstnär, men det är också på den hon hittar en hund som i sin tur leder henne till en ny kärlek. Många viktiga ledtrådar till historiens upplösning utspelar sig på stranden.

Själv är jag en kontorsråtta och är extremt mycket inomhus under en arbetsdag. Kvällarna är annorlunda, då är jag nästan alltid ute en timme med hunden. På helgen blir det ännu mer. Minst en dag går till hundträning och då är jag i skogen sju-åtta-nio timmar; i novemberregn eller som idag majvärme.

Vitsippor och 16 grader varmt. Händer inte i november.

Matsäck. Mycket viktigt vid utevistelse längre än två timmar.

fredag 5 maj 2017

George Clinton & Parliment Funkadelic

Min syster och jag har skapat en ny underbart trevlig grej tillsammans. Vi går på konserter ihop. Syrran har alltid haft grym koll på musik. Vi har vissa gemensamma referenser, men står också ganska långt ifrån varandra musiksmakmässigt. Ändå fungerar det här konsertdejtandet över all förväntan. Det är så roligt.

Hon har velat se Halsey och The Japanese House och dragit med mig. Jag har blivit eld och lågor över att The Internet varit inom räckhåll och då har hon följt med. Igår såg vi George Clinton, när han intog Malmö.

Första gången jag hörde honom var på Annexet i Stockholm. Jag väntade (med väldigt många andra) på att Prince skulle gå på scenen under hans One Nite Alone Tour (2002). Medan publiken drällde in och förvirrat letade efter sina platser, hördes bland annat Clinton. Jag föll direkt. För rytmen, de utflippade passagerna, drivet och blåset. Och något som jag upptäckte lite senare - hans humor. Efter Prince-konserten  köpte jag några skivor (eller cd) och har lyssnat då och då. Plus att jag har fått låna musik av en likalyssnande vän. Jag är mer för hans funk än det som lutar åt psykedelisk rock. Och hans katalog är minst sagt imponerande. När jag insåg han var på väg till Malmö fanns det inget att tveka på. Biljetterna högg vi direkt på, men jag ska erkänna att jag har sedan dess varit en aning orolig över att konserten inte skulle bli av. Karln har ändå fyllt 76 år.

Det glittrade så klart. Även om kavajen åkte av rätt snart.

Men igår stod han och hans cirka tiomannaband på KB (det var folk som gick av på mest hela tiden) och gav oss två och en halvtimme av svängande funkhistoria. Clinton räknas som en av funkens stora och har med sin egen kreativitet och bland annat två stora band (Funkadelic och Parliment) skapat en helt egen genre, P-funk. Han har haft massiv påverkan på hiphopen, där många har lånat friskt av en mycket generös upphovsman. Igår bjöd han på fantastiskt sväng, artisteri och grymma musiker och sångare. Låt vara att han själv inte sjöng så mycket, och ibland behövde sätta sig. Men han hade järnkoll på musiken och var hela tiden närvarande. Och visst sa jag att det svängde?

Det verkar som om George Clinton ganska nyligen har publicerat en självbiografi tillsammans med Ben Greenman (som för övrigt verkar har skrivit en del om Prince). Jag skulle gärna läsa Brothers Be, Yo Like George, Ain't That Funkin' Kinda Hard on You?. Kan dock inte hitta den annat än på Amazon. Och det retar mig att den förmodligen fanns att köpa igår, men jag missade det. Här, här och här finns också tre bra artiklar om Mr P-funk. Och så börjar ni lyssna på musiken.

Cool. Alltid lika cool.

torsdag 4 maj 2017

En försmak av en födelsedag

Om en vecka blir jag ett år äldre. Men tack vare att det finns många majbarn på jobbet blev det födelsedagsfika redan idag. Som en liten uppvärmning. Och jag kan konstatera att mina kollegor känner mig väl. Jag förärades bubbel och presentkort till en av mina favorithundbutiker!




onsdag 3 maj 2017

Poddtips!

Jag har skrivit om poddar tidigare - bland annat är ju det mitt allra bästa städknep (eller trädgårdsarbetesknep) och jag lyssnar mycket hellre på en podd än en ljudbok. Det är något med ljudbok som gör att jag tappar koncentrationen och tänker på annat. Inte så bra om försöker följa en historia. Med poddar går det så mycket bättre. Jag är rätt konservativ i smaken men har hittar några nya som jag tycker är bra och några som jag tänker kommer att bli bra:

Alltid bra:
Jan Gradvalls podd Gradvall är superb för alla som gillar musik och vill ha allmänbildande djupdykningar i olika genrer och artister. Alltid mycket kunnigt och intressant!

Musikguiden i P3: Soul återvänder jag ständigt till. De två senaste avsnitten tar upp både Gang Starr och Prince, så här finns att lyssna igen.

Call Your Girlfriend är en podd där journalisten och skribenten Ann Friedmann tillsammans med Aminatou Sow diskuterar amerikans politik och allmänna företeelser i samhället utifrån ett roligt, smart och feministiskt perspektiv

Ser fram emot detta:
Sist av alla har jag fått korn på Serial som är en slags dokumentär där programledaren inte själv vet slutet. Lyssnaren får vara med när man nystar i ett gammalt mordfall. Den har jämförts med Truman Capotes Med kallt blod, och den boken gillade jag väldigt mycket.

Hidden Brain kommer från NPR (National Public Radio, som vad jag förstår är amerikansk public service). Podden ska handla om hur vi människor förstår världen. Det handlar om uppfattningar, vad som driver mänskliga beteenden och val kopplat till vetenskap och storytelling. Det låter minst sagt lovande!

tisdag 2 maj 2017

Klass

Efter en knapp tredjedel med Elise Karlssons Klass känner jag mig lite frustrerad. Jag får inte riktigt grepp om huvudpersonen Hélène och hennes värld - det som pågår halkar ifrån mig hela tiden. Och precis när jag tänker att nu tar det nog fart, så backar huvudpersonen in i ett resonemang och texten saktar ner. Det är alltid väldigt välformulerat och smart analytiskt, men jag skulle vilja ha lite mer. Av vad vet jag inte riktigt. Kanske är det så enkelt att det är en bok som kräver mer lugn och ro än vad pågatågens halvtimme av läsning kan ge den. Jag är inte helt nöjd, men samtidigt är det kanske också oförskämt att dra slutsatser efter så lite läsning. Jag får be om att återkomma.

måndag 1 maj 2017

Nu även på Blogovin

Snart ska jag även finnas på Bloglovin:

Follow my blog with Bloglovin

söndag 30 april 2017

Läslusten första kvartalet 2017

Det är Valborgsmässoafton och första fjärde delen av 2017 har passerat. Jag har haft bra läsflyt hela tiden, kanske att mars och februari var extra bra, om jag tittar på antalet böcker. Nu är egentligen inte det det viktigaste, men en jag gillar att föra bok, och så här ser listan ut (hämtad från Goodreads):

Januari:
Odinsbarn av Siri Pettersen
Min mors självbiografi av Jamaica Kincaid
Förlorade själar av Nadifa Mohamed
Tripprapporter av Tone Schunnesson

Februari:
Det handlar om dig av Sandra Beijer
Som eld av Sara Lövestam
Det är natten: författaren och den som skriver av Karolina Ramqvist
Det finns annan frukt än apelsiner av Jeanette Winterson
Alla borde vara feminister av Chimamanda Ngozi Adichie
Purpurfärgen av Alice Walker
Lucy av Jamaica Kincaid

Mars:
Stoner av John Williams
Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman
Arvet efter dig av Jojo Moyes
Hustrun av Meg Wolitzer
Allt som blir kvar av Sandra Beijer
Kransen av Sigrid Undset
Glöm mig av Alex Schulman

April:
Vinter i drömhuset av Maeve Binchy
Finna sig av Agnes Lidbeck
Rosengädda nästa! av Emma Hamberg
Swede Hollow av Ola Larsmo

Jag tycker jag har ganska bra spridning på böckerna, det är både ungdomslitteratur såväl som vuxenlitteratur. Jag har fått in fantasy (Pettersen) och skräck (Gaiman), precis som underhållningslitteratur (Moyo, Hamberg) bredvid klassiker och nobelpristagare (Walker, Undset). Intressant är att jag övervägande läser kvinnliga författare. Det har varit så ett tag, och det verkar hålla i sig. Överlag har jag fått läsa bra böcker. Den sämsta var Vinter i drömhuset, som inte alls passade mig. De flesta andra har fått bra betyg på Goodreads.

lördag 29 april 2017

Swede Hollow igen

Är i upphällningen av Swede Hollow av Ola Larsmo. Väl värd att läsa, men sjutton var kallt det är i den boken. Det snöar jämt - i gruvliga vargavintrar - och människorna har alltid för lite kläder och för lite mat. Med det vill jag mest säga att de som lämnade Sverige för ett bättre liv i USA fick ett lika hårt liv som de lämnade. Alla vill de göra rätt för sig och leva ett bättre liv. Och att det är svårt att komma in i ett nytt samhälle. Det var det i slummen i St Paul/Minneapolis på sent 1800-tal och det är det för människor som kommer hit för att försöka starta ett nytt liv. Man vill bo med de sina, och det är tryggt att vara i en kultur som som man känner igen.

Det är ett hårt liv att behöva börja om. Larsmo skapar trovärdiga personer som jag får väldig respekt för. De bara fortsätter. Trots fattigdom och svåra förhållanden så bara fortsätter de livet. Steg för steg. Den ihärdigheten är inspirerande, även om jag så klart inser att de inte hade något val. Den som stannar, eller lägger av, svälter ihjäl. Men att de ändå orkade. Att så många orkar kämpa. Trots att det bara blir marginellt bättre. Swede Hollow är en bok om mycket, men den är definitivt en bok om människans envishet och förmåga att vad som än händer, härda ut.

fredag 28 april 2017

Fredagsmys med Murphy

Återvände till 80-talet ikväll. Det blev oväntat Snuten i Hollywood och inte så oväntat popcorn. Filmen håller fortfarande och Eddie Murphy är strålande. Kanske är detta hans bästa film? Den som är riktigt uppmärksam hör också att filmen innehåller nästan hela "Nasty Girl" med Vanity 6. Det är Prince som har skrivit låten och gruppen med frontfigur Vanity (Denise Matthews) var en av hans många musikskapelser.

Lyckades poppa alla majskorn den här gången. Stolt.

Den första biljakten i Detroit.

Murphy i egen hög person. Här något besviken. 

torsdag 27 april 2017

Litteraturveckan i P1

Är lite tom huvudet efter en fantastisk konsert i Köpenhamn med The Japanese House i går kväll. Men jag hittade det här från Litteraturveckan i P1 idag, och det är 27 intressanta minuter. Det handlar om lyrik, rim, ord och hiphop. Bland annat pratar artisten Zacke och Barakat Ghebrehawariat från Revolution Poetry om skrivande, rytm och spoken word. Lyssna!

onsdag 26 april 2017

Science fiction på lunchen

Idag hamnade jag i en diskussion kring science fiction på lunch, där vi konstaterade att en del av dessa framtidsutopier inte är så långt borta från oss. Titlar som kom upp var 1984, 2001: En rymdodyssé och Farenheit 451. Jag har bara läst 1984 och kände återigen att jag är så dåligt bevandrad inom fantasy- och science fiction-världen. Just nu känns Farenheit 451 som den bok som jag nog helst skulle vilja börja läsa. Kanske händer det snart.

tisdag 25 april 2017

Länkkärlek: Vad jag läst idag

Jag tror faktiskt inte jag har läst något av Björn Ranelid. För mig är han en författare som står i vägen för sina egna verk. Jag blir så provocerad av hans person att jag inte har lust att läsa något av honom. Fördomsfullt och fegt, skulle han nog säga själv och förmodligen lägga till några adjektiv till, men jag kommer inte runt hans persona och in hans böcker. Idag har jag dessutom läst att Ranelid har gjort slut med Österlen eftersom han inte fick bli vigselförättare i Simrishamns kommun. Detta gör mig inte mer sugen på hans författarskap. Om vi säger så.

Ibland undrar om jag inte sedan Prince bortgång, har läst en artikel om honom eller sett ett klipp med honom varje dag. Det är inte långt ifrån. Idag läste jag en intressant artikel i The Guardian om hur han stöttade kvinnliga musiker under hela sin karriär. Igår läste jag en lång artikel i New York Times (publicerad i april förra året) om hans gitarrsolo då George Harrison installerades i Rock and Roll of Fame postumt år 2004. Tillsammans med bland annat Tom Petty, Jeff Lynne och Steve Winwood framförde Prince "While My Guitar Gently Weeps" och förberedelserna var minst sagt speciella. Men han levererade ett oförglömligt solo.

Och givetvis tittade jag också på de här fem klippen. (Inspelning från Tyskland och Lovesexy Tour visades på SVT samma år turnén gick (tror jag) och jag och min syster spelade in den på VHS. Har fortfarande kvar bandet. Har nog sett den konsertfilmen hundra gånger, och hoppas att den ska visas igen.)

Igår laddade jag ned Maggie O'Farrells bok Sommaren utan regn till mobilen och idag har jag läst Kulturkollos intervju med författaren. Ser så fram emot att börja läsa boken. Kulturkollo är för övrigt ett bloggkollektiv av åtta sjukt pålästa bok- och kulturbloggare. Tillsammans med Bokhora är det två av mina bästa tips för bra, aktuell och rolig läsning om böcker.

måndag 24 april 2017

Det finns annan frukt än apelsiner

Jeanette Wintersons självbiografiskt färgade Det finns annan frukt än apelsiner (1985) sätter fingret på hur svårt det är att inte vara sig själv. Trots att huvudpersonen Jess har fått en oerhört strikt uppfostran, är djupt frireligiös, predikar regelbundet och tror att homosexualitet är något onaturligt, så går det inte att stå emot när hon förälskar sig i en annan tjej. Förälskelsen får henne att ifrågasätta sig själv och allt som hon trodde var sant. Trots att hennes mamma och mammans kyrkliga vänner läser över henne och Jess själv botgör sig på en mängd olika sätt så kommer känslorna tillbaka. Konflikten mellan Jess och tron, mellan Jess och hennes mamma samt Jess och samhället skildras väldigt fint. Som grädde på moset är Jess mamma minst sagt originell, i mångt och mycket direkt elak, och när det kommer fram att Jess är adopterad blir identitetskrisen om möjligt ännu djupare. Några partier i boken var röriga, eller jag okoncentrerad, men annars var det en stark och sorglig men också ljus och rätt rolig roman. Jag gillade Wintersons kompromisslöshet och mod - och jag tror det skulle hjälpa många att fundera på under vilka villkor vi har lust att leva. Jess måste ställa sig alla de frågorna. Och ta ansvar för svaren. Det finns annan frukt än apelsiner passade mig väldigt bra. Winterson har fortsatt nysta i sin uppväxt och med Varför vara lycklig när du kan vara normal? (2012), återvänt till den obegripliga relationen till sin mamma och kanske kampen för att ta sig vidare. Jag har inte läst denna, men lägger den på min lista. Speciellt efter ha googlat lite och hittat Anna Hellgrens recension av boken.

söndag 23 april 2017

Swede Hollow

När jag googlade Minneapolis och Minnesota för några dagar sedan fick jag upp Swede Hollow, en bok av Ola Larsmo. Givetvis laddade jag ner boken och i helgen under två kvällar i en klubbstuga utan annan underhållning så har jag läst just denna. Jag är osäker på om jag läst något av Larsmo tidigare. Jag trodde först det, men kan ha förväxlat honom med någon annan författare. (Och jag orkar inte resa mig ur soffan och kontrollera denna uppgift). Oavsett, Ola Larsmo har fått DN:s kritikerpris för Swede Hollow och sitt folkbildande författarskap. Det är en lättläst, sorglig och spännande roman om de svenskar som utvandrade till Minnesota men som inte hamnade på prärien, utan i staden och slummen. Swede Hollow var en kåkstad utanför St. Paul där många svenskar hamnade i jakten på ett bättre liv i USA. Jag är långt ifrån klar med boken men gripen av hur allt slit för ett bättre liv gestaltas. De kommer verkligen nära, alla dessa umbäranden som gav så lite frukt. Det är en helt annan historia än den Moberg berättade, men inte desto mindre lika sann. Det är en historisk bok som också är så aktuell i den meningen att den tar upp och gräver i det bemötande de svenska invandrarna fick av sitt nya hemland. Den ställer viktiga frågor om integrering och synen på "de nya" som vi brottas med här och på många andra platser i Europa.

Plus för ett gripande omslag. Lånade bilden här.

lördag 22 april 2017

The most beautiful

Maytee Garcia är Princes första fru. De träffades när hon bara var sexton år då hennes mamma hade lyckats få igenom ett videoband med dotterns dans till Prince. Han föll och hon blev medlem i New Power Generation. Jag har sett dem på scen tillsammans på nittiotalet. Då startade showen väldigt effektfullt med att Prince kom ner på scenen hängande på en trapets. Det var dock Maytee som hängde i trapetsen men jag minns den totala förvirringen i mig och sedan hur musiken blåste rakt in i kroppen. För några veckor sedan kom Garcias bok The Most Beautiful ut. En bok om deras kärlekshistoria, livet som dansare och förlusten av deras gemensamma barn. Jag känner mig oerhört kluven till den. Vissa tycker att hon bara gör pengar på deras liv tillsammans. Andra menar att hon har rätt att berätta sin historia. Jag tycker som de senare. Det är hennes rätt. Däremot tror jag inte att jag vill läsa den. Precis som jag inte heller kommer att vilja läsa alla andra böcker om honom som kommer att ges ut. Jag vill veta mycket om musiken. Jag vill inte veta så mycket om privatpersonen. Mycket för att Prince var en oerhört privat person, men också för att jag inte är så säker på att jag skulle gilla den personen. Och det hade kanske förstört något i hur jag ser på artisten. Och musiken. Så jag odlar myten och sållar bland böckerna. 

fredag 21 april 2017

Det viktigaste är musiken

Det finns oändligt mycket att läsa om Prince just nu, och så har det varit under hela det gånga året. Det är flera böcker på gång och det är många som har något att säga om giganten från Minneapolis. Idag tänker jag dock mest på musiken, och då tänker jag så här:

Tre album som jag tycker att man (alla i hela världen helst) måste ha hört av Prince är:

Dirty Mind för att det är Prince på väg att hitta sitt uttryck, sin genreöverskridande musik och sin öppna och vågade föreställningsvärld om vad som är rätt eller fel.

Sign 'O' The Times för att det är ett så gediget album, och hela hans bredd i låtskrivandet så väl som ljuden och arrangemangen kommer fram här. Det rankas ofta som ett av de där riktigt viktiga albumen.

Musicology för att det är Prince efter de stora kommersiella framgångarna. Fortfarande så mycket musik och så mycket artisteri, men inte det lättsmälta och snabbt slående. 

Jag kommer säkert att ändra mig imorgon, men just idag känns det så här. En bubblare är The Black Album för att den är så full av funk, jazz och allt möjligt annat. Den visar det kompromisslösa och det lekfulla. 

Och så det här en av mina favoriter:

torsdag 20 april 2017

En lila årsdag

Imorgon (och kanske på vissa håll i världen redan idag) är det årsdagen för Prince bortgång. Den 21 april förra året försvann en ikon och i mitt tycke en av världens största musiker och viktigaste artister. För mig har hans musik spelat en oerhört stor roll. Ända sedan jag var fjorton har jag lyssnat, dansat och skriksjungit till en ofantligt stor och varierad katalog. Det råder inget tvivel om att hans musik har påverkat mig och format mig. Den är helt klart en del av det som är jag.

Just nu förbereds det ett antal hyllningskonserter och manifestationer på många ställen. Så klart i Minneapolis och på Paisley Park, men också i Stockholm. Det kommer att synas även i den här bloggen de närmaste dagarna. Idag har jag tänkt en hel del på att skivbolag slåss om att komma åt all hemliga musik som Prince lämnade efter sig, och att det imorgon skulle släppas en EP med outgivet material. Men att detta har stoppats av dödsboet. Det är svårt att förhålla sig till att tusentals låtar ligger inlåst i ett valv utan en publik. Jag skulle så gärna vilja höra dem. Samtidigt var Prince inte speciellt sugen på att ge ut den musiken, och väldigt mån om upphovsrätten och den kreativa rätten till sin musik. Därför är det mycket som talar mot att han själv inte skulle vilja att all musik publiceras och att vara strängt emot att man idag exempelvis hittar honom på tjänster som Spotify. (Han själv valde Tidal - och där finns nästan hela hans katalog).

Just huggsexan om honom och intresset av att göra pengar på hans musik är deppig. Men jag har under det här året kunnat se och lyssna på så många klipp och filmer på social media som aldrig tidigare varit puplicerade - för att han så strängeligen kontrollerade sin musik och tillgängligheten till den. Och alla dessa klipp har inte gjort att jag tycker mindre om musiken eller artisten. Men jag önskar att han hade haft ett testamente. Det är avsaknaden av det som gör att ingen riktigt vet vad som blir rätt. Det gör mig ledsen.

onsdag 19 april 2017

#blogg100 så här långt

Förra året skrev jag så här om hur jag kände att #blogg100 fungerade, vid ungefär den här tiden. Därför tänkte jag köra samma frågor igen och se om det blir samma svar.

Hur känns det?
Lite trögt, lite trött och kanske lite förvirrat. Insåg igår att jag har taggat två inlägg med 48. Men det borde innebära att jag är halvvägs nu. Å andra sidan har ju matte aldrig varit min starka sida, så jag säger cirka halvvägs. Fram tills idag har jag fått ihop vettiga inlägg - det tycker jag själv i alla fall. Har ganska lagom mycket på arbetet just nu så det finns tid att ägna sig åt bloggen. Det underlättar.

Har du klarat alla dagar?
Ja, jag har lyckats blogga varje dag i snart 50 dagar. Det är en liten bedrift. Och jag kan numera tidsinställa inlägg, vilket gör det ännu lättare.

Hur tänker du lägga upp fortsättningen?
Jag behöver strukturera upp inläggen tror jag. Det gör det enklare och roligare att skriva. Jag gjorde en lista med potentiella rubriker till en mängd inlägg innan utmaningen har startat, men den har jag inte tittat på på länge. Så det ska jag göra. Ska också försöka tidsinställa fler inlägg. Det blir lite att läsningen tar stryk av bloggandet, så balansen här är inte helt hundra. Jag är fortfarande dålig på att vara personlig, något jag reflekterade över förra gången. Dock tycker jag att jag har tipsat mer om annat än böcker den här gången, och det är jag nöjd med. Har inte alls spridit mina inlägg den här gången - och det vill jag göra. Samtidigt dras jag med någon form av prestationsångest som gör att jag inte riktigt gör det. Får nog ta och komma över det.

Är #blogg100 en bra utmaning för en bokblogg?
Jamen det är det. Det är väl en bra utmaning för alla bloggar som vill få in rutiner på att varje dag uppdatera. Eller hitta tillbaka till sitt skrivande. Det är krävande och roligt att skapa innehåll, men det är kul att se hur bloggen växer. Det är den största belöningen. För mig har det blivit någon form av läsdagbok. Den allra största utmaningen är väl att hålla liv i den här rutinen mer än 100 dagar. Det verkar inte som att bloggandet är dött, om jag tittar runt omkring mig och på de bloggar som publicerar inlägg i #blogg100-grupperna på Facebook; det känns väldigt fint. Och det är bra stämning i de grupperna också, vilket är motvikt till allt annat på internet som inte är lika vänligt.

tisdag 18 april 2017

Dagens intag av social media, musik, böcker och film

Det finns få källor till inspiration, kunskap, musik och litteratur som internet och social media. Idag hittade jag via P3Souls twitterkonto Sampha. Och den här låten:



Via en vän på Facebook hittade jag Det svenska hatet av Tamas Gellert. Snabbt nedladdad till min mobil via Nextory. Också via Twitter hittade jag Isobel Hadley-Kamptzs Frihet och fruktan, fast jag egentligen var mest intresserad av hennes essäsamling Om sport och våld. Även här tog det ett par minuter så hade jag åtminstone en av hennes böcker i mobilen.

Dessutom har jag läst den här artikeln om copywritern Vicki Maguire och en sorglig artikel om Prince död i New York Times (det börjar närma sig årsdagen och det märks). Plus sett en sexton minuter lång kultdokumentär, The Heavy Metal Parking Lot, om fans till Judas Priest som Open Culture delade i sitt flöde.

Allt hittat via internet. Så fint ändå. 

måndag 17 april 2017

Den fina tonen i Rosengädda

Har kommit halvvägs i Emma Hambergs Rosengädda nästa!. Och jag gillar den. Det är en fin historia så här långt, lagom oförutsägbar och med personer jag känner för. Dessutom gillar jag Hambergs formuleringar som är avväpnande men ändå driver historien framåt. Det är helt enkelt ett bra påskägg som underhåller och roar.

söndag 16 april 2017

Min läshörna

Jag läser på tåget. Jag läser i soffan. Jag läser i sängen - och jag läser här. Min ganska nya läsfåtölj som jag ser fram emot att läsa, och slumra i, allt mer. Väldigt nöjd med att den äntligen är på plats.





lördag 15 april 2017

En norsk kärlekshistoria från medeltiden

Norge är kanske just nu mest känd för Skam när det handlar om drama, kärlek, ungdom och identitet. Men det finns ju så mycket mer hos norrmännen att hämta. En är serien om Kristin Lavransdotter, skriven av Sigrid Undset. Första delen är Kransen som kom 1920. Det var inte så länge jag läste den och vill man ha läsning full av kärlek och dramatik så är finns det inget att tveka på. Serien gav Undset Nobelpriset i litteratur, bland annat för sitt sätt att skildra livet och villkoren på medeltiden.

Kristin kommer från en välbärgad släkt, men det är ändå väldigt viktigt vad hon gör för gifte. Det är en möjlighet att skaffa sig makt, rikedom och säkra släktet för framtiden. Men Kristin som verkar vara ganska fritt uppfostrad blir hett förälskad i fel man. Han har ett förflutet som inte är fläckfritt. Och, eftersom heder är en viktig aspekt av hur ens status som kvinna är på bröllopsmarknaden och allmän syn på familjen, är förälskelsen dubbelt fel. Synen på kvinnan, frågan om heder och den ekonomiska aspekten på giftermål är väldigt väl dramatiserat. Och livet på medeltiden är skildrat trovärdigt och intressant. Det är en ganska lätt och rakt på prosa som ger mycket utrymmer för karaktärernas personligt. Jag kommer definitivt att fortsätta med de två resterande delarna.

fredag 14 april 2017

Några tankar en långfedag

Idag har jag tänkt på föreningslivet. Det finns något väldigt stort och bra i det - och när det är som allra bäst så skapar det fin gemenskap för många. Mig med, eftersom jag är ganska engagerad i en brukshundsklubb. Men ibland tar det mer än det ger. Och frågan är hur man undviker att några få gör alldeles för mycket, istället för att många gör lite.

Idag har jag också tänkt på att jag kanske får åka på en spännande resa det här året. Kanske.

Idag har jag tänkt på att jag faktiskt fick ihop ett arbetsprov. Och att det nog blev ganska dåligt. Men givet förutsättningarna så kunde jag på extremt kort tid få ihop extremt mycket text. Det var roligt. Och just nu känner jag att jag skulle vilja skriva mer. Så nästa gång, ska jag lägga mer tid på mina arbetsprover. Så kanske jag kommer in då istället.

Idag har jag tänkt på att jag inte har läst en enda sida. (Än - kvällen är inte slut). Jag har inte heller gjort all den där städningen jag borde göra. Men jag har konstaterat att hemmet är i trängande behov av rengöring. Så imorgon då. Då måste det hända.

torsdag 13 april 2017

Är årets påskägg Rosengädda?

Just nu undrar jag om det blir någon läsning i påsk. Ögonen går i kors och hemmet är både sunkigt och lite snuskigt. Jag borde alltså inleda högtiden med städning. Orkar dock inte det. Det blir istället soffan och sjunde säsongen av Mad men. Så långt är den lika bra som tidigare. Det är så mycket mänskligt litenhet tillsammans med storartad scenografi och intressant tidshistoria från reklamvärlden.

Jag vill dock piggna till, och jag vill gärna läsa. Helst skulle jag vilja läsa något ganska lätt och roligt, som inte kräver för mycket av min hjärna. Kanske ska jag börja på Emma Hambergs serie Rodengädda där Rosengädda nästa! är den första delen. Har läst henne innan, och vad jag minns så var det rätt underhållande. Låter just nu som ett perfekt påskägg!

Då när det fortfarande var fyllt av choklad.

onsdag 12 april 2017

Kreativt skrivande

I somras gick jag en tvådagars skrivarkurs med inriktning på barn- och ungdomskultur. Det var roligt och just då behövde jag lite inspiration när det gäller text och skrivande (jobbar till vardags med mycket text). Sedan gick jag en kurs i december som också handlade om text, men mer för webb. Också mycket inspirerande. Ändå känner jag att jag behöver mer. Så igår kväll anmälde jag mig till ännu en kurs. Den här gången i kreativt skrivande. Idag insåg jag att jag måste lämna in arbetsprover. Inte alls konstigt, men det hade jag inte tagit med i beräkningen. Inte heller att proverna nog måste vara klara i morgon. Så ikväll ska jag försöka skriva mig till en av de fyrtio platserna som finns tillgängliga. Oddsen för det är skyhöga, men jag ska i alla fall prova.

tisdag 11 april 2017

En märklig glädje

Jag har det ganska bra som ensamstående hundägare. Och det går inte det minsta nöd på mig. Men efter att ha läst ytterligare en bit i Finna sig idag, så känner jag både lättnad och en gnutta glädje över singelstatusen.

måndag 10 april 2017

Finna sig

Jag var trött i morse så jag orkade inte riktigt läsa den sista delen av Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar på tåget. (Med tanke på dådet i Stockholm och hur tonen i debatten har ändrats så blir den boken bara mer och mer som en framtidsvision. Och det är ingen bra framtid.) Därför började jag på en ny bok: Finna sig av Agnes Lidbeck. Jag har läst en knapp tredjedel och det var bekväm läsning. 

Finna sig betyder för mig antingen att nöja sig eller hitta sig. Det är helt klart att huvudpersonen Anna försöker göra både och. Det är just nu, där jag är, mer eller mindre ett fängelse, där hon är fast i den rollen hon tror hon måste ta som mamma och rollen som kvinna. Hon vill ha kärlek, och verkar ha en kärleksfull man, men allt handlar om vad hon borde göra och bör göra. Inget annat blir över till henne själv. Det är fascinerande och skrämmande. 

Samtidigt påminner Lidbecks Anna en hel del om Jill Alexander Essbaums Anna i Hausfrau. Också en kvinna som inte hittar någon tillfredsställelse i de roller hon tror hon måste leva i och som inte heller kan vara sann mot sig själv och sin omgivning. Jag undrar hur många människor som inte vågar berätta vad de vill eller lita på att de de känner är verkliga känslor som har betydelse, både för dem själv och för omgivningen. I både Lidbeck och Essbaum intressanta porträtt av kärnfamiljen så verkar alla förväntningar äta upp alla möjligheter att kunna uttrycka och hitta plats för jaget. Det är en rätt dyster läsning. 

söndag 9 april 2017

Bokpratssöndag

Om cirka tio minuter är det dags för bokprat på Facebook. Den här gången ska vi diskutera Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman. För en gångs skull så har jag varit klar i extremt god tid och boken känns just nu lite avlägsen. Men det ger sig säkert när pratet kommer igång. Jag gillar Den där bokklubben för det är intressant, snabbt och avslappnat om böcker. Och väldigt god stämning. I övrigt har den här söndag inte blivit så beläst. Å andra sidan har jag gått en lång hundpromenad och hoppat studsmatta. Jag funderar på att strunta i dammsugningen och börja på Komma och gå av Taiye Selasi eller fortsätta med Min europeiska familj: De senaste 54 000 åren av vetenskapsjournalisten Karin Bojs. Jag är inte så bra på att läsa facklitteratur eller populärvetenskapliga böcker. Det gånger jag har provat så orkar jag inte riktigt. Men Bojs är väldigt skicklig på att berätta enkelt om komplicerade saker. Som exempelvis människans ursprung. Och boken tilldelades ju Augustpriset 2015 av en anledning. Så här långt gillar jag den mycket. Speciellt för att den är så pass lättläst och Bojs förmåga att väcka nyfikenhet inför ämnet men också inför forskningen.


Hoppas få börja på den här snart.

Det fanns en skog långt borta i horisonten. 

lördag 8 april 2017

En lördag utan läsning

Har idag skuttat runt som MH-figurant och försökt få hundar att leka med mig. Har också skrämt hundar utklädd som spöke. Efter det rastat min egen något missnöjda vapendragaren som vaktat huset medan jag varit borta. Telefonen berättar att jag gått över 22 000 steg (19,2 km). Detsamma skriker mina lår. Det blir max popcorn och en film ikväll och imorgon sovmorgon. Vill man läsa mer om MH och hundens mentalitet så finns det ett inlägg här.
'
Ett spökhuvud.

fredag 7 april 2017

En svart fredag

Idag hände det. En lastbil kör in på Drottninggatan i Stockholm och mejar ner människor i full fart. Polisen och regering pratar om terrorbrott. För många dödade och för många skadade. En liten del av mig har alltid trott att det "inte händer här". Men det händer över allt. Trösten just nu är mitt Twitter-flöde som är fullt av kärlek och solidaritet - där människor erbjuder sovplatser, skjuts och mat för de som blivit fast i stan och inte kan ta sig någonstans på grund av avspärrningar och inställd kollektivtrafik. Jag hoppas att solidariteten håller i sig, att polisen får fast den som tog sig rätten att våldföra sig på oskyldiga människor och att alla håller två tankar i huvudet trots sorg och ilska. Men det är en svart dag i en alldeles för mörk värld.

torsdag 6 april 2017

Lucy och Min mors självbiografi

Det här är ett inlägg som legat och skvalpat länge nu. Och det handlar bara om att jag inte vet hur jag ska kunna skriva något vettigt om Jamaica Kincaid. Det vill jag väldigt gärna, för det är en författare som är väl värd att läsa. Hur jag hittade till henne är osäkert men det kan har varit via en av stora dagstidningars kultursida. Eller via Feministbiblioteket som också har skrivit om henne. Jamaica Kincaid är född i Antigua och Barbuda, men bor i Vermont, USA. Hon växte upp under det brittiska kolonialväldet - och kolonialism, förtryck och slaveriet har varit stora och centrala frågor i hennes författarskap. Och Kincaid är rejält hyllad (med all rätt) för sin förmåga att skildra detta.

Jag har läst två böcker av henne. Lucy handlar om en ung flicka som flyttar från en ö (förmodligen en karibisk ö) till New York för att arbeta som au pair. En grundhistoria som ligger rätt nära författarens egen. Lucys blick beskriver rått och rakt mötet med staden, med hennes vita arbetsfamilj, vänner och män. Det är brutalt och känns ovanligt. Lucy går sin egen väg utan skuld eller skam. Med exakta formuleringar så blir rasism, struktur och förtryck väldigt tydliga. Det är en kort bok, men den tar tid att läsa. Kräver tid att smälta. Den stannar kvar.

Jag har samma känsla när jag tänker på Min mors självbiografi. Återigen handlar det om en ung kvinnas uppväxt. Här mer placerad i Karibien, på ön Dominicia. Barndomen blir tydligare här och får ta mer plats i handlingen jämfört med Lucy. Xuelas mamma dör när Xuela föds, och hon börjar sitt liv utackorderad hos en kvinna som inte tycker speciellt bra om den lilla flickan. Hennes far besöker henne ibland. När han gifter om sig får Xuela flytta hem. Men livet blir inte lättare. Styvmamman behandlar flickan så illa som man kan förvänta sig och Xuelas enda mål i livet blir att ta sig ifrån hemmet. Det lyckas hon med, och får möjlighet att läsa i stan.

Xuela, precis som Lucy, förstår tidigt hur livet runt om dem fungerar, vad som krävs för att Xuela som inte har någonting ska kunna ta sig uppåt och framåt. Mot det hon vill ha. Båda kvinnorna använder det de har - sin kvinnlighet och sin kropp - och framför allt Xuela gör det rakt igenom cyniskt. Avsaknaden av tacksamhet och den självklara rätten till sig själv och sin sexualitet är befriande att läsa. Jag kan inte på rak arm säga att jag läst något liknande. Här finns inga tvivel, något som jag exempelvis tycker är mycket tydligare hos Erica Jong och Rädd att flyga. Som också handlar om frigörelse men på ett helt annat sätt, kanske kan man inte ens jämföra dessa. Kincaids språk är grovt med en ärlighet som ibland är svår att värja sig emot. Inte heller Min mors självbiografi är en lång bok. Men den hinner säga mycket.

onsdag 5 april 2017

Varför jag älskar internet

Det här året i #blogg100 så handlar det extra mycket om internet och om hur de röster som yttrar sig har betydelse. Det handlar om det fria ordet och det handlar om respekt för varandra. (Allt detta finns ju också i böcker. Och det är därför jag tror benhårt på att läsa.) I detta så finns delaktighet och deltagande, och är det något som ständigt förvånar mig, så är det all kunskap som finns tillgänglig. Smarta människors tankar och funderingar - smarta människor som hittar intressanta texter de delar. Bara idag hittade jag i mitt Twitter-flöde, via en retweet, en fin krönika om Emily Dickinson. Jag blir lika glad och fascinerad varje gång: Att det finns så mycket bra texter! Tack vare internet så hittar vi dem lättare.

tisdag 4 april 2017

Dagens boklådefynd

En boklåda är alltid en utmärkt idé.
På jobbet så finns det en liten boklåda. Idag hade det kommit in nya fynd. Jag försåg mig så klart. Det kan till och med vara så att jag knep alla de nya titlarna. Skäms dock inte nämnvärt över detta.

Jag tänker att detta är fyra sommarböcker.

De här två ser jag mest fram emot.

måndag 3 april 2017

Länkkärlek: Vad jag läst idag

Jag avslutade Maeve Binchy och Vinter i drömhuset på väg hem på tåget. Sedan sov jag som en stock resterande tid. Men det hjälpte varken min trötthet eller boken. På Goodreads ser jag att Vinter i drömhuset ligger på 3,78 av 5 i betyg. Av mig fick den 2.

Annars har jag läst en riktigt bra text om hur Trump använder citattecken och vad de egentligen betyder då. Efter det skummade jag den här artikeln i Adweek som tar upp några journalister som orkar göra sitt jobb trots det faktakaosklimat som råder i USA just nu. Och så hann jag läsa om hur man adresserar tjänstebrev. Ska man använda Att? Vad innebär det? Dessutom rekommenderar jag den här texten av Clara Sandelind som skriver kunnigt och smart om debatten om migration och invandring. Den läste jag dock i fredags.

I övrigt så lyckades jag förmå mig att åka iväg till skogen och springa en runda (den första i år) med en glad hund. Ändå nöjd över det.

Lyxen att bo nära skogen.

söndag 2 april 2017

Märta Tikkanen och Söndagsintervjun

"Man kan inte kasta böcker" säger Märta Tikkanen när hon berättar om sin flytt till en mindre lägenhet och hur svårt det var att minska ner bokinnehavet. Jag förstår henne till fullo. Hon är 82 år men låter så pigg och skärpt och smart i Söndagsintervjun i P1. Jag hoppas så att jag låter så när jag blir gammal. Och nu måste jag läsa Århundradets kärlekssaga. Lyssna gärna på intervjun - som vanligt utomordentligt gjord av Martin Wicklin. Här skrev jag om en annan av Tikkanens kända böcker: Män kan inte våldtas.

lördag 1 april 2017

Oceanen vid vägens slut

Om en vecka är det dags att diskutera Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman i bokklubben. Det är en ungdomsbok och i bokklubben så har den klassats som skräck. Eftersom jag är en fegis utan dess like var detta en mental spärr för mig. Utan ett uns ironi så har jag läst på tåget under dagtid, enbart för att inte vara hemma och bli rädd. Det har gått bra. Det är en otäck bok med en hel del magisk realism, men den var inte så farlig. Nu vet jag inte hur yngre läsare ser på detta, men jag är som sagt väldigt långt ifrån modig när det kommer till otäckheter och övernaturligheter.

Oceanen vid vägens slut har en fin grundhistoria om hur en pojke hamnar i trubbel och får villkorslös hjälp av tre starka kvinnor - en ung, en gammal och en väldigt gammal. Det är en bok om att våga göra rätt, våga göra motstånd och att ta emot ett offer. Det är inspirerande att kvinnor står för styrkan i boken. Även de mörka krafterna tar sig kvinnligt uttryck. I korthet handlar boken om en pojke som genom en rad händelser lyckas öppna en port till en mörk värld och bjuda in krafter i sitt hem. Det gör att han riskerar att få sina mamma, pappa och syster dödade. Men till hjälp har han kvinnorna Hempstock där flickan Lettie på kort tid blir en nära vän.

Bandet mellan pojken och Lettie är väldigt fint skildrat precis som relationen mellan kvinnorna. Deras lugn, trygghet och beslutsamhet skiner verkligen igenom hela boken. Och kanske är det den som gör att det inte blir så läskigt i alla fall. De vet åtminstone alltid på råd. Samtidigt så utvecklar pojken en styrka under bokens gång. Också detta mycket gripande och starkt skildrat. Det är överlag en väldigt bra bok. Den passar en medelålders tant, precis lika bra som en trettonåring.

fredag 31 mars 2017

Binchy och bra musik

Jag har visserligen knappt hundra sidor (e-boksidor) kvar av Maeve Binchys Vinter i drömhuset men jag kommer att läsa dem alla. Trots det tvivlar jag på att boken kommer att rädda sig. Jag såg framför mig en gripande och lättsmält bok när jag laddade ner den. Riktigt bra underhållning, så som så många andra tycker att Binchys alster är. Men jag är ledsen, för det här fungerar inte alls.

Vinter i drömhuset är en väldigt löst sammansatt historia som kretsar kring Chicky och det hotell hon restaurerar i sin avlägsna irländska hembygd efter att ha återvänt från många års utlandsvistelse i New York. Det handlar om Chicky, gästerna och de som tillsammans med Chicky driver hotellet. Och det är så tråkigt, så enkelspårigt och inte alls speciellt trovärdigt. Det går snabbt i händelserna och ingen person blir för mig verklig. Trots att det inte saknas problem, komplikationer eller invecklade relationer. Jag ser att den är lättläst, men språket är klumpigt och känns forcerat. Blev oerhört besviken, men också konfunderad. Vad det är jag inte förstår? Miljoner andra älskar Binchys böcker. Jag gör det inte.

I övrigt har jag idag lyssnat både en och två gånger på ett genialiskt album som fyller 30 år idag:



Sign 'O' The Times har givetvis uppmärksammats och jag har hittat mycket bra läsning i dagens flöde (en anledning till att älska internet). Här, här och här är tre fina texter. Läs och lyssna!