Klassikerkalendern - lucka 22

Två dagar innan jul är det en modern klassiker i min kalender. Eller en författare som jag är ganska säker på att hon kommer att bli en klassiker. Jag har läst det mesta av Chimamanda Ngozi Adichie och älskat allt. Från Lila hibiskus, En halv gul sol, Alla borde vara feminister, Det där som nästan kväver dig till Americanah. Måste jag välja en, så blir det nog den sista. Americanah är en bok som speglar rasism, kärlek, ursprung och klass - i USA och i Afrika. I den boken tar Adichie ett steg till att bli en ännu mer fantastisk författare som verkligen kan skildra vår nutid och en verklighet fler borde läsa om. Jag är helt övertygad om att hon kommer att bli en av de riktigt stora, om hon inte redan är det.

Och om någon undrar varför Adichie är en av mina klassiker:
Jag lär mig när jag läser, jag förstår mer av sådant jag tidigare inte insett eller tänkt på.
Det finns ett flöde i böckerna som gör dem lätta att läsa. Språket är lågmält men skarpt.
Historierna skildrar samtiden och personerna är mångbottnade.
Ingen av hennes böcker jag har läst väjer för svåra ämnen, svåra frågor eller svåra känslor. Ändå finns det, i allt välbehövligt motstånd, också öppenhet och förståelse.

Trea från slutet

Snart är #blogg100 över för den här gången. Idag publicerar jag mitt 98:e inlägg. Trots allt - för det är inte självklart att hitta ett vettigt innehåll. Eller ens känna sig inspirerad. Jag har stor beundran för bloggare, författare och andra kreativa personer som håller en linje i sitt uttryckssätt och i sitt innehåll. En av dem som verkligen kan det är Chimamanda Ngozi Adichie. Genom alla hennes böcker finns en tydlig feministisk skildring oavsett epok eller plats. En halv gul sol, Lila hibiskus eller Americanah - är alla fantastiska böcker och läsvärda. Men vill man börja enklare, men ändå få en bild av Adicihes grundsyn så är Alla borde vara feminister, boken att välja. Den grundar sig på ett föredrag och är en föredömligt kort essä på femtio sidor. Smart, intelligent och lättsmält förklarar den varför feminismen är nödvändig för hennes författarskap. Och varför hon tycker att den borde vara nödvändig för oss alla.

Det där som nästan kväver dig

Chimamanda Ngozi Adichie är en nigeriansk författare jag vill läsa precis alla böcker av. Så här långt har jag haft den stora lyckan att läsa Lila hibiskus, En halv gul sol och novellsamlingen Det där som nästan kväver dig. Alla är bra, alla är fängslande och alla är angelägna. Genomgående så diskuterar hon krig, konflikter och bilden av Afrika och hon gör det genom historier och människor som kommer en väldigt nära. Och hon gör det elegant även om det handlar om Biafra-kriget eller en far som misshandlar sin familj. Och kanske är det det eleganta som är så fängslande. Jag är generellt ingen novelläsare, men Adichie gör det så strålande att jag så klart sträckläste även Det där som nästan kväver dig.

Novellsamlingen skiljer sig lite vad gäller perspektiv eftersom den också tar upp bilden av afrikaner utanför Afrika och belyser de öden som många drabbas av när de utvandrar. Adichie själv har ju både läst i USA och bor i idag både i Nigeria och USA, så hon äe insatt i problematiken och de synsätt, okunskap och fördomar som finns i väst om Afrika. Lila Hibiskus och En halv gul sol utspelar sig i Nigeria, där den senare skildrar Biafra-kriget. Här är det landet själv som är i centrum och det blodiga inbördeskriget, som jag visste väldigt lite om. Adichie har även kommit ut med Americanah som även den fortsätter på temat utvandring och identitet. Jag längtar efter att få läsa den också, jag tror nämligen att den är minst lika bra som de andra.

Väldigt bra!