fredag 31 mars 2017

Binchy och bra musik

Jag har visserligen knappt hundra sidor (e-boksidor) kvar av Maeve Binchys Vinter i drömhuset men jag kommer att läsa dem alla. Trots det tvivlar jag på att boken kommer att rädda sig. Jag såg framför mig en gripande och lättsmält bok när jag laddade ner den. Riktigt bra underhållning, så som så många andra tycker att Binchys alster är. Men jag är ledsen, för det här fungerar inte alls.

Vinter i drömhuset är en väldigt löst sammansatt historia som kretsar kring Chicky och det hotell hon restaurerar i sin avlägsna irländska hembygd efter att ha återvänt från många års utlandsvistelse i New York. Det handlar om Chicky, gästerna och de som tillsammans med Chicky driver hotellet. Och det är så tråkigt, så enkelspårigt och inte alls speciellt trovärdigt. Det går snabbt i händelserna och ingen person blir för mig verklig. Trots att det inte saknas problem, komplikationer eller invecklade relationer. Jag ser att den är lättläst, men språket är klumpigt och känns forcerat. Blev oerhört besviken, men också konfunderad. Vad det är jag inte förstår? Miljoner andra älskar Binchys böcker. Jag gör det inte.

I övrigt har jag idag lyssnat både en och två gånger på ett genialiskt album som fyller 30 år idag:



Sign 'O' The Times har givetvis uppmärksammats och jag har hittat mycket bra läsning i dagens flöde (en anledning till att älska internet). Här, här och här är tre fina texter. Läs och lyssna!

torsdag 30 mars 2017

Att boktipsa

Idag la en bekant ut en fråga på FB om boktips. Först tänkte jag inte alls dela med mig. Inte för att jag inte har tips, men ibland kan det vara svårt att ge bra förslag på på böcker. För det ska ju egentligen inte passa mig, utan faktiskt passa den som ber om en bra bok att läsa. Samtidigt: Blir det inte bra, så känns det ibland som om det är vänner som ratats istället för böcker. Varje bok är ju en personlig upplevelser och det är ju den man tipsar om och på ett sätt vill ge bort. Men efter att ha avvaktat lite (och ska erkännas kollat in vad andra tipsade om) så gav jag fyra böcker som jag tror passar. Jag hoppas det i alla fall. Så här såg i alla fall min lista ut:

Flickorna/Emma Cline
Hustrun/Meg Wolitzer
Jag lät dig gå/Clare Macintosh
De kommer att drunkna i sina mödrars tårar/Johannes Anyuru

Jag tycker det blev en bra blandning med rätt så mycket allvar. Samtidigt så är det ganska lättlästa böcker med mycket känslor och allvar. Det ska bli spännande att se hur de landar.

onsdag 29 mars 2017

Glöm mig

Alex Schulmans bok Glöm mig är en bok om ett barn som saknar sin mamma. Ett barn som längtar efter trygghet men som ständigt har försökt orientera sig i ett väldigt osäkert liv. Det är också en uppgörelse med mammans drickande och alkoholism, en sjukdom som präglat större delen av hans och familjens liv.

Det är inte Schulmans första bok. Han har bland annat släppt en bok om sin pappa Skynda att älska och sin fru Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött. Men Glöm mig är den vassaste. Den intressantaste. Kanske för att den innehåller mest sorg och mest konflikt. Men också för att det finns ett kvinnoporträtt bortom sjukdomen. Det anas mest, men jag skulle gärna vilja veta mer om vem Lisette Schulman var. Varför det blev som det blev.

Och jag vill inte veta det för att morfar var den berömda Sven Stolpe. Utan för att det är så lätt att det blir fel när man växer upp. Hur väl ens föräldrar vill, så är det så lätt att allt välter på grund av nycker, viljor, oförstånd, sjukdomar eller annat bagage som alla människor har med sig och tvingas bära. Boken är lätt att läsa, men det är inget lätt ämne och Schulman är nästan jobbigt transparent. Det gör han väldigt bra - och i den era av självbiografisk litteratur som är populär just nu är han nog en av de skickligaste.

tisdag 28 mars 2017

På vänt i min mobil

Mina tre senaste nedladdningar från Nextory:

Maeve Binchys sista roman. Tror på mys här.

Är beredd på en livskris av intressanta mått.

Skönlitteratur från ett stängt land. Så spännande. 


Bilderna är lånade här, här och här.

måndag 27 mars 2017

Jag lät dig gå

Jag ska villigt erkänna att det var ett bra tag sedan jag läste Jag lät dig gå av Clare Mackintosh. Men den är värd att skriva om och värd att läsa. Jag lät dig gå är Mackintoshs debutroman från 2014 och har blivit en stor succé med många läsare och ett flertal priser. I korthet handlar den om Jenna som förlorar sin femårige son när han blir påkörd i vad som ser ut om en olycka. Föraren smiter dock och polisen kan inte säga vem som är ansvarig för pojkens död. Jenna kan inte hantera sorgen, skulden och något annat mörkt. Hon flyr och flyttar långt bort till en avlägsen by i Wales, precis vid havet. Hon isolerar sig, men får till slut utlopp för något genom att skriva meddelande i sanden som hon fotograferar och lägger ut på internet. Hon är ganska ensam tills det dyker upp en hund i hennes liv, och den hunden tar henne till byns veterinär Patrick. Samtidigt arbetar poliserna Ray och Kate vidare med smitningsolyckan.

Boken är spännande, välskriven och en riktigt bladvändare. Dock i vissa partier en aning förutsägbar. Å andra sidan bjuder historien på ett par oväntade vändningar, vilket räddar helhetsintrycket. Jag upplevde den inte som en deckare, men den tangerar nog istället deckare/thriller-genren. Den kvalar helt klart in som en värdig semesterbok.

söndag 26 mars 2017

Sommartid och sommarböcker

Så ställdes klockorna om. Som vanligt är min kropp i fel omloppsbana första dagen. Omställningen till vintertid är likadan. Som att vara lätt bakis hela dagen utan att ha druckit en endaste droppe, vilket är en mycket märklig känsla. Den här tiden, sommartiden, är dock trevligast. De ljusa kvällarna gör inte ont någonstans och även om det är långt till semester och ledighet, så fick jag en längtan till just det idag. Jag hoppas på fler bad den här sommaren, helst lite mer fix med huset och så mycket läsning. Det blir fint.

lördag 25 mars 2017

Den där kärleken

Jag har precis sett klart tredje säsongen av Skam. Och eftersom jag knappast var först på bollen med att se den norska superserien så har det jag skriver nu säkert redan skrivits. Men efter att ha stirrat tomt ut i luften och konstaterat att det verkligen inte finns fler avsnitt att se, så har jag tänkt mycket på den där villkorslösa drabbande förälskelsen och kärleken. Den som dramatiseras så fint. Den som är helt utan förpliktelser, och kanske därför ung? Eller kan det vara samma om man är 35 eller 55? En vill ju gärna sätta lite pengar på det. Men just nu har jag inga personliga erfarenheter som kvalar in under den tesen. Vilket, tro mig, är synd. Och jag ser fram emot att bli motbevisad.

I bokväg så tycker jag både Sandra Beijers Det handlar om dig och Allt som blir kvar gör samma sak som Skam. Därför tycker jag också om de här böckerna väldigt mycket. Återigen ung kärlek, men är det just att den är ung som gör den så hudlös, så transparent? Jag har funderat på titlar som gör motsvarande men som inte handlar om ungdomar. Men kommer inte på någon riktigt bra. Jag kan bara tänka att det finns andra ingredienser med, som just förpliktelser och skuld, som gör att det inte blir samma. Jag hoppas att jag har fel, dels för att det känns så tråkigt, dels för att det blir någon konstig värdering av ung kontra gammal som ingen är betjänt av.

fredag 24 mars 2017

Paket från en brevvän

Ett av mina bästa beslut tog jag redan som tonåring. I åttan fick vi som en del av undervisningen i engelska signa upp för brevvänner. (Ordet beslut här kan eventuellt vara lite missvisande. Min engelsklärarinna var ingen man direkt förhandlade med.) Nåväl, jag fick en brevvän från Bakersfield, Kalifornien, USA och det var ett av mina bästa beslut att jag fortsatte att skriva. Hon skickade nämligen det första brevet. Att skriva brev gjorde inte bara underverk för min engelska. Det gav mig en vän för livet. Åtskilliga brev passerade Atlanten mellan oss innan vi tappade bort varandra i tjugoårsåldern. Då och då försökte jag sedan via internet att hitta henne. Skickade också ett brev hem till hennes föräldrar, men sedan blev det inte mycket mer. Tills för två år sedan när jag fick en ingivelse och provade LinkedIn. Och där var hon! Sedan dess är ordning återställd, men nu använder vi mejl. Dock exploderade den där brevvänskänslan i förrgår när jag fick ett stort paket från Boise, Idaho, USA. Lyckan hos både mig och vapendragaren visste inga gränser.

Ett av det största paketen jag har fått med posten.

Någon är så sjukt nöjd över en pipande skunk.

Mycket gott! Och ekologiskt.


Glaserade hundkex. Att det ens finns.

Här skrev jag mer om världens bästa brevvän.

torsdag 23 mars 2017

Bara hästböcker

Via Onekligen och podden Bladen brinner hittade jag Bara hästböcker. En hel blogg som bara handlar om hästböcker. Så bra! Den drivs av författarna och litteraturvetarna Anna Nygren, Katja Timgren och Malin Eriksson. Galoppera dit direkt!

onsdag 22 mars 2017

Slutet - Hustrun

Började morgonen med signalfel och fick gott om lästid på tåget. Hann därför avsluta Hustrun. Ska inte förstöra slutet för någon som ännu inte har läst boken, men vilken vändning Wolitzer gör. Och jag måste säga att Joan* blir en kvinnlig litterär gestalt som kommer att följa med mig mycket längre än vad jag trodde när jag började läsa. Hon är så mycket mer intressant än Joe, som åtminstone jag länge såg som huvudrollsinnehavare i boken. Så enkelt var det inte. Lögnen är större än så. 

*Hustrun heter Joan inte Jean, som jag skrev i ett tidigare inlägg. Och hon är blond. Jag har dock under hela läsningen sett henne som brunett. 

tisdag 21 mars 2017

Världspoesidagen och rocka sockor

Idag är det Världspoesidagen (instiftad 1999 av Unesco) och internationella Downs syndrom-dagen. Även i år glömde jag att rocka sockor, vilket har blivit en fin tradition och manifestation för allas rätt till att vara olika. Förra året skrev jag om Chocken efter fallet som handlar om bröderna Matthew och Simon, där Simon har just Downs syndrom. Jag slår ett slag för den boken i år igen. Den är väl värd att läsa.

Jag har inte heller läst någon poesi idag. Och det gör jag alldeles för sällan. Kan dock rekommendera Podpoesi där det är fritt fram (vad jag kan se) att lyssna på uppläsningar där författare själva läser sina dikter. Smart grej!

måndag 20 mars 2017

En studie i ett ego

Just nu funderar jag mycket på förhållandet mellan Joe och Jean i Meg Wolitzers Hustrun. Han är en självupptagen man och författare som äntligen vinner ett av världens största litteraturpris. Inte Nobelpriset, men det är bra nära i status och äntligen är han framme där han alltid velat vara. Där han har rätt att vara. Nu är han hyllad för evigt och tryggt fastankrad i litteraturhistorien. Hon är hans fru, och på flygresan på väg mot Helsingfors för att hämta priset bestämmer hon sig. Nu är deras äktenskap över.

Kanske kommer min fascination av att jag har en viss personlig erfarenhet av det där egot som är så övertygat att hans målmedvetenhet och ambition alltid har det högsta syftet. Det ska alltid gå före i kön - och det är inte ens en diskussion. (Här vill jag bara lägga in en parentes om att nej, det behöver inte alltid vara ett manligt ego, men jag är ganska övertygad om det är så i väldigt många fall. Ja, det har med den patriarkala struktur som vi lever i.)

 Jag känner verkligen igen resan i hur först tjusningen i någon annans tro på sig och sitt eget kall kan vara så oerhört attraktivt och inspirerande för att i slutet inte lämna speciellt mycket utrymme över till ens egen vilja, utveckling eller ens intresse. Egot är som ett stort svart hål som äter upp det mesta och går före i allt. Allt. Och hur lätt det är att foga sig.

Det är mycket annat som är bra i boken också, som kompositionen, språket och diskussionen kring manliga och kvinnliga författaren - hur Joan undviker att helt hemfalla åt bitterhet. Det är riktigt imponerande. Men just nu är det det dör egot som berör mig mest. Kan inte sluta fundera på hur det fungerar och hur drivkraften kan vara så oberörbar av andra runtomkring. Måste det vara så för att man ska nå framgång?

Läs!

söndag 19 mars 2017

SKAM

Så var jag också fast. Sist av alla, men ändock fast. Meddelas endast på detta vis.

lördag 18 mars 2017

Mitt bästa städknep

Varje måndag tänker jag "den här veckan ska jag städa i veckan, så jag slipper i helgen". Men det händer aldrig. Är så, på riktigt avundsjuk, på alla som orkar fixa hushållsbestyr som dammsugning, damning och städning av badrum en måndag eller tisdag kväll. Jag hinner eventuellt tvätta. Så imorgon är det alltså dags att ta tag i allt sådant. Det enda som gör det lite lättare, och eventuellt roligare, är att lyssna på poddar. Jag ska inte säga att allt går av bara farten då, för så lätt är det inte för mig när det kommer till städning. Men går bättre. Mina favoriter när det kommer till bokpoddar är:

Mellan raderna av Karin Jidhe och Peppe Öhman. Mer eller mindre alltid lyssningsvärt om böcker om läsning. Både Jidhe och Öhman är pålästa, välformulerade och känslosamma, vilket jag gillar. (OBS! Inte känslosamma som i sentimentala, utan att de uttrycker mycket känslor kring de böcker som de diskuterar. Jag gillar det.)

Skriv en bestseller (eller en annan bok) av Ninni Schulman och Caroline Eriksson. Detta är en podd av två välmeriterade författare som pratar om att skriva böcker. Den riktar sig till alla som skriver, och funderar på skriva en bok, med goda råd och intressanta diskussioner kring hur en författare bygger upp sin bok, från embryo till ett färdigt manus. Jag är osäker på om det kommer nya avsnitt nu eller det är serie med begränsat antal avsnitt, men kan varmt rekommendera den.

Romancepodden handlar om böcker med mycket känslor och böcker som sätter blodet i omlopp. Romantik, kärlek och mycket sex. Bakom podden finns Julia Skott, Amanda Idberg, Melody Lovelin, Nikoo Jorjani och Elin Jonsson. Jag har inte så bra koll på genren romance och har kanske inte varit så intresserad av den. Men den här podden har definitivt fått mig på andra tankar. Många smarta analyser, initierade och roliga diskussioner att lyssna på. Plus också för engagerade poddare som låter uppriktigheten alltid få ta stor plats.

fredag 17 mars 2017

Till fredagsmyset

Jag är förmodligen den enda kvar i landet som inte har sett Skam än. Tänker att jag ska göra det, men är också lite rädd för att jag kommer att vara den enda personen som inte förstår det geniala i den norska dundersuccén. Istället tittar jag på Please like me, en australiensisk serie som är skapad och skriven av komikern Josh Thomas. Thomas spelar också huvudpersonen Josh, en ung kille som i seriens första avsnitt blir dumpad av sin tjej eftersom hon inser att han är homosexuell. Så det handlar om Josh, hans vänner, hans kärleksliv, hans hund och hans ganska diskfunktionella familj. Det är ömsint, lite jobbigt pinsamt och ofta väldigt roligt. Serien finns på Netflix.


En annan pärla på Netflix är My crazy ex-girlfriend som handlar om Rebecca Bunch. Hon är en toppstudent från Harvard med toppjobb på Manhattans bästa advokatbyrå som äter depressiva och lugnade medel för att klara vardagen. En vacker dag springer hon på en gammal kärlek och när han berättar att han ska flytta, så säger hon upp sig från jobbet och flyttar efter. Hon är besatt av att bli tillsammans med honom och det gör att hon hamnar i diverse konstiga situationer. Dessutom brister alla huvudkaraktärer ut i både bra och välskrivna knäppa sånger, vilket faktiskt bara gör serien bättre. (Jag är för övrigt inte någon som gillar när människor brister ut i sång hur som helst, men här fungerar det.) Den får plus också för att den har en ett schysst genusperspektiv och visar lite andra möjligheter för hur både kvinnor och män "bör" vara. Serien är skapad av Aline Brosch McKenna och Rachel Bloom. Och det är Rachel Bloom som spelar Rachel i serien. Mycket nöje!



torsdag 16 mars 2017

Några tankar en torsdag

Idag har jag varit djupt tacksam över att jag bara försov mig 50 minuter. Har dock sänt en hatisk tanke till vapendragaren som nästan utan undantag väcker mig två minuter före klockan ringer, men idag sov lika hårt som jag. Inte ok. 

Jag har varit hög på adrenalin efter att för tredje gången i livet provat bouldering. Och tänkt att jag väldigt gärna vill fortsätta med denna klättringssport. Jag har tänkt mycket på cancer och vilken skitsjukdom det är. Har skickat ett ton hatiska tankar mot tumörer som muterar och skyddar sig mot cellgifter. Borde ej existera. 

Jag har också tänkt på hur glad jag är över att kunna läsa böcker i mobilen. Perfekt när det inte finns sittplatser på tåget och det går att läsa ändå! Och jag har orkat dra iväg vapendragaren till ridhusträning - det är något som aldrig hade hänt för sex år sedan. Då hade jag tänkt på hur trött jag var och stannat hemma. Men idag tänkte jag inte på det. 

Hon som borde ha väckt mig.


onsdag 15 mars 2017

Två böcker om att vara på flykt

Jag var precis som du av Negra Efendic och Förlorade själar av Nadifa Mohammed har egentligen inget annat gemensamt än att de båda är skrivna av kvinnor och att de belyser krig, flykt, förtryck sorg och solidaritet. Men det räcker långt. Jag läste dem i princip efter varandra och var lika fascinerad och uppslukad av båda.

Förlorade själar kretsar kring tre kvinnor i olika åldrar som alla berättar sin historia av samma krig. De bär alla tre på förluster - en är föräldralös, en har förlorat sitt barn och en sörjer avsaknaden av bekräftelse från sin far. I alla dessa förluster finns krig och förtryck som en gemensam faktor. Alla tre lever mitt i kriget, men har olika perspektiv i det. Deras vägar korsas på ett smart sätt och trots att alla tre måste ge upp stora saker i deras livet, så får det mitt i kaoset också något värdefullt tillsammans. Jag googlade runt och såg att någon recensent tyckte att boken var lite väl kall och strukturell, men jag fick bra känsla för alla tre personerna i boken. Jag tyckte om sättet att växla perspektiv och för varje del knyta ihop de tre huvudpersonerna med varandra utan de själva var medvetna om det.

Jag var precis som du är Negra Efendics berättelse om sin och sin familj. De flydde som bosniska flyktingar från det sönderfallande Jugoslavien till Sverige och Småland. På hennes historia, eller bredvid hennes historia läggs nyhetstelegram om kriget, vilket gör att läsaren får ytterligare ett perspektiv. Jag inser hur lite nyhetsrapportering kan säga om hur det verkligen var. Hur lätt det är att bortse från människorna i nyheterna, fastän det är deras liv som sätts ur spel vid krig och konflikter. Rasismen, både i hemlandet och i Sverige, blir avklätt grundligt med en saklig journalistprosa. Precis som integrationen. Bäst är när hon åker tillbaka till sitt forna hem för att intervjua dem som överlevde kriget och blev kvar. De som på ett vis är ansvariga för folkmorden som skedde; de största i Europa efter nazismen. Det visar hur lätt det kan hända - och det kan hända där, precis som här.

Jag har aldrig behövt fly mitt hem och mitt hemland. Jag har inte ens varit i närheten av krig. Det är jag tacksam över. Jag kan inte veta hur det är att tvingas på flykt, men genom att läsa, både skönlitteratur och fakta, så kan jag förstå lite bättre. Idag med starka främlingsfientliga vindar, populism och allmänt läskig stämning är det minsta jag kan göra. Och stödja organisationer som arbetar med flyktingfrågor och den omänskliga situation miljoner människor befinner sig i idag. Den här gången blev det UNHCR.

tisdag 14 mars 2017

Länkkärlek: Vad jag läst idag

Hittade den här artikeln av Tone Schunnesseon i Bang via Sandra Beijer/niottillfem. Smart och välformulerat om normer kring skönhet och vad som anses vara attraktivt. Läs!

Två fina texter om kärlek i New York Times. En handlar om när cancer skiljer två åt. Den andra om när den bästa kärleken är vänskap.

Och så läste jag den här texten om att skriva och vara författare. Hann visserligen inte riktigt hela, men blev så pass sugen på att läsa något av George Saunders att jag laddade ned Tionde december i mobilen. Det är en sådan bra sak med kombinationen internet och teknik: Man hittar en bok i något sammanhang. Två minuter senare kan man läsa den.

måndag 13 mars 2017

Arvet efter dig

Så då har jag läst en av de stora bästsäljarna: Arvet efter dig av Jojo Moyes. Den första, Livet efter dig, tyckte jag var helt ok. Den var lättläst och en riktigt bladvändare med allt som krävs av olycklig kärlek mellan två människor som är väldigt olika varandra. Vad jag minns så kändes den ändå ganska trovärdig. Och detsamma gäller uppföljaren. Det är trovärdigt och mysigt, men också lite förutsägbart och övertydligt. Alla konflikter blir för mycket - som föräldrarnas problem när Lous mamma börjar gå på studiecirklar och läsa feministisk litteratur eller när Wills dotter bråkar med sin mamma. Jag kan förstå att Lou bär på skuldkänslor, men jag förstår inte riktigt varför Wills val att avsluta sitt liv på en klinik får en sådan uppståndelse bland grannar och familjer i Lous hemstad. Jag kanske är naiv och okunnig, men det tyckte jag bara bli konstig. Annars, en rakt igenom en underhållande och känslosam bok. Men kommer jag att läsa fler av Moyes? Tveksamt. Jag känner mig rätt klar här.

Uppföljaren. Den svåraste boken att skriva.

söndag 12 mars 2017

Som eld

Som eld är en ungdomsroman om den första kärleken. Det är också en bok om fördomar, klass och sommar. Lollo och Anna träffas på ön där de bådas familjer har sommarställe. Lollos familj har ett stort hus med egen badbrygga och en stor fin båt. Anna delar ett litet torp med sin pappa. De har också båt, en eka. Tjejernas vägar korsas och tycke uppstår ganska snart. Inte utan komplikationer, men Sara Lövestam tecknar både personerna och deras känslor på ett sådant sätt att det känns både trovärdigt och intressant. Även om det finns tydliga motpoler i Lollo och Anna så blir historien eller deras känslor aldrig svartvita eller endimensionella. Dock kan jag tycka att Lollos familj kändes lite mer "påhittad" än Annas pappa. Men en bok som är värd att läsa - både för ungdomar och för vuxna.

lördag 11 mars 2017

Lördagens choklad

Hittade litterär choklad. Svindyr och men så snygg, dock vad jag förstår varken ekologisk eller fair trade. Köpte ändå och känner mig lite som en besökare i chokladfabriken. Det var länge sedan jag läste Roald Dahl. Men det är kanske dags igen?

En dyr godsak.

fredag 10 mars 2017

Purpurfärgen

Purpurfärgen gav Alice Walker Pulitzerpriset och är hennes mest kända bok. Den kom ut 1982 och sammanfattar hennes författarskap kring de svartas kamp mot rasism, det vita patriarkatet och kvinnlig kamp för rättvisa. Alice Walker är en av medborgarrättsrörelsens viktigaste gestalter i vår tid.

Boken handlar om Ceile och hennes syster Nettie. Handlingen förs framåt genom tänkta brev och faktiska brev mellan de två systrarna. Det är inget lätt liv Ceile får att leva. Hon misshandlas av sin styvfar och blir gravid två gånger med hans barn. För att Nettie inte ska gå samma öde till mötes blir hon någon form av barnflicka till ett svart missionärspar som reser till Afrika. Barnen blir adopterade av samma par och växer upp i Afrika. Genom Nettie och missionärsparets arbete får läsaren bilden av vad den vite mannen har gjort i Afrika och av Ceile får jag läsa om det vita och det svarta manliga förtryck som drabbar svarta kvinnor. Upplysande, intressant och hemskt - samtidigt är inga människor offer i boken. Och här finns humor, kraft och systerskap. För mig är absolut inte Ceile som tror så lite som sig, någonsin ett offer. Walker hinner täcka väldigt mycket i en ganska kort bok och relationerna, oavsett om de är mellan barn, kvinnor eller kvinnor och män känns både trovärdiga och ärliga rakt igenom. Kärleken, gemenskapen, tillsammans med humorn, är det bästa i boken. Orättvisorna och våldet det värsta. Men den är fortfarande en angelägen bok. Jag hoppas att den räknas som en klassiker.

 Jag tycker om boken, men hade förväntat mig att jag skulle tycka om den mer. Jag tror att det jag hade problem med, var faktiskt det faktum att formen ligger ganska nära en brevroman. Det blev lite arbetsamt att ta sig igenom. Samtidigt hade jag inte några problem med att läsa I love Dick som helt består av brev. Dock tror jag att formen på romanen faktiskt drog ned tempot lite.

Purpurfärgen filmades och kom ut 1985 i regi av Steven Spielberg. Den var nominerad till ett antal Oscars, men Mitt Afrika tog hem de flesta priserna det året. Är inte helt säker på att jag kommer att se filmen, men hoppas att jag läser mer av Alice Walker. Det tror jag de flesta av oss behöver göra.

torsdag 9 mars 2017

En helt vanlig morgon

Jag tågpendlar till jobbet och för det mesta fungerar det väldigt väl (eller så har jag jinxat pendlarlivet för all framtid). Men det är skönt att slippa köra bil. Skönt att kunna sitta, vila, sova, läsa. Den här morgonen såg det ut ungefär så här:

Jag väntade på en perrong i cirka fem minuter. Ett förälskat par var sena och sprang fnissigt för att hinna med oss.

En vårgrusig perrong.

Jag lyssnade på den här låtlistan:

Alltid.

Jag läste detta: De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru. Att läsa den är som när någon konstant kniper mig. Trycker, rullar skinnet mellan fingrarna och trycker lite till. Jag vill sluta läsa för det gör ont, men också inte sluta för att det är så bra.

Läser nästan alltid i mobilen numera.

onsdag 8 mars 2017

Ännu en internationell kvinnodag

Så var det 8 mars och den internationella kvinnodagen. Även i år är det dumt att den ska behövas, men ändock nödvändig. Lika villkor för kvinnor och män är aktuellt varje dag tills jämlikheten existerar full ut. Därför inte alls förtjust i företag som tycker att den 8 mars är en bra dag att hylla "kvinnan". Eller andra som tycker att det är en dag för blommor, choklad och nya underkläder.

Hylla de som har krossat glastaket och kämpat mot orättvisor, som har kämpat för kvinnors rätt till sin kropp, kvinnlig rösträtt och lika lön för lika arbete. Men gör inte den här dagen till något som allt mer liknar Alla hjärtans dag. Det tjänar ingen på, och absolut inte heller de företag som försöker rida på just den vågen. De framstår bara som obildade och klumpiga.

Förra året skrev jag det här samma dag. Och första gången jag var med i #blogg100 så listade jag viktiga böcker som lyfter jämställdhet, kvinnors rättigheter och genus den här dagen. Båda inläggen känns fortfarande aktuella så jag hänvisar tillbaka till dem. I övrigt så hyllar jag alla kvinnor och män som ställer sig bakom den oerhört självklara tanken om att kvinnor och män ska kunna leva på samma villkor utan att det finns en överordnad struktur eller norm som befäster människor i begränsade könsroller och orättvisor.

Och letar man efter bra läsning som passar den här dagen:
Enligt O skriver alltid bra, här ett inlägg om feminism.
Lady Dahmer har alltid ett feministiskt perspektiv i sin blogg - läs några av hennes senaste inlägg.
Peppe Öhman i Livet & LA skriver alltid bra om jämlikhet och genus - här är en favorit.

tisdag 7 mars 2017

Oceanen vid vägens slut - att försöka läsa skräck

Jag är en fegis. Har alltid varit det och kommer nog alltid att vara det. Jag kan läsa deckare, men skräck - helst inte alls. Under tidiga tonår så läste jag en hel del av Stephen King, men sedan har det inte blivit mycket mer. Eftersom jag till slut (eller ganska snabbt) blev rädd.

Jag har nog sett en eller möjligen två skräckfilmer i hela mitt liv, varav en är Scream, vilken mer ska vara en parodi och hyllning till genren än en skräckfilm. Hjälpte inte mig kan jag säga. Har försökt att se The Shining men fick stänga av och kan inte tänka mig att se om Twin Peaks för att jag tyckte den var så obehaglig när jag såg den som gymnasist.

Ändå ska jag läsa Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman, vilken enligt Google är en mörk och magisk skräckhistoria från 2014. Detta på grund av bokklubben och för att jag inbillar mig att böcker möjligen är mindre otäckt än film. Jag tänker i alla fall inte läsa efter mörkrets inbrott.

måndag 6 mars 2017

Stoner och ett tomt liv

Igår diskuterade vi Stoner av John Williams i bokklubben jag är stolt medlem i. Boken handlar i korthet om William Stoners liv. Nästan från början och fram till hans död. Den är kronologiskt uppbyggd och egentligen händer det inte så väldigt mycket. Samtidigt tar det den upp djupa mänskliga konflikter. Stoner vill läsa vidare och inte ta över sina föräldrars gård. Han har under hela sitt äktenskap en ständig konflikt med sin hustru där främst hon utnyttjar allt hon har för att begränsa hans makt. Stoner ser till att få läsa vidare och tar sig in på universitetet, så djupt och bra att han får en tjänst som lärare och lektor. Till slut blir han även professor. Men han hamnar också i konflikt med av institutionens professorer, en konflikt som rör en students prestationer och forskning. Det utvecklar sig till en konflikt som går genom år. Generellt så tar alltid Stoner de rätta moraliska besluten. Han gör alltid rätt, men lider ofantligt för sina beslut. Orättvisan i allt bär han dock med ett stoiskt lugn. Som om  han stod över allt det som gör människor små. Och det gör mig både ledsen, avundsjuk och lite uppgiven. Ledsen för att människor är så kortsiktigt elaka. Avundsjuk för att jag tror inte jag skulle göra samma resa utan att bli bitter och tärd. Uppgiven för att hela boken lägger ett så stort avstånd mellan människor i alla relationer, och även när de inser avståndet så kan de aldrig hjälpa varandra. Jag känner mig oerhört kluven inför den här boken och huvudpersonen. Jag kan förstå varför den är hyllad, på ett annat plan förstår jag ingenting.

(Stoner gavs ut 1965, men gavs ut på nytt för ett par år sedan och ses numera av många som ett mästerverk av Williams.)

söndag 5 mars 2017

Odinsbarn

Odinsbarn är första delen i Siri Pettersens triologi Korpringarna. Jag läste den via Nextory och tyvärr finns bara första delen där. Det är synd, för jag skulle faktiskt vilja läsa både Röta och den sista delen Kraften. (Det går ju att få fram böckerna på annat sätt, exempelvis på biblioteket, men det hade varit praktiskt att ha dem där.) Jag skrev faktiskt, för att jag generellt faktiskt inte är så mycket för fantasy-böcker, och Odinsbarn tror jag räknas som en sådan. Bokhora definierar den som high fantasy, vilket gör att den hamnar i samma genre som Tolkiens Sagan om ringen.

I centrum står Hirka. Hon är en svanslös, vilket är något fruktansvärt i den värld hon växer upp i. Här är svansen viktig och de som inte har svans, ses som ruttna varelser som kan sprida sin röta vidare och förstöra de som har svans. Det sjungs sånger och berättas historier om hur de svanslösa påverkar och bryter ned. Länge tror Hirka att hennes svans har blivit avbiten av en varg när hon är liten, men egentligen är hon ett hittebarn och när mannen som tar hand om henne och blir hennes pappa, inser att svansens saknas ger han henne ett ärr så att historien om vargen ska hålla. Det gör den tills hon är femton och det är dags för Riten. Under Riten ska alla femtonåringar visa att de kan famna och de som gör det allra bäst blir utvalda och speciella. Kanske kommer de ända till Rådet. Eftersom Hirka är svanslös, kan hon inte lära sig att famna. Rime, hennes bästa vän och argaste konkurrent försöker lära henne, när Hirka väl erkänner att hon inte kan. Han är av fin släkt och har en lysande framtid framför sig. Men han vill inte följa sitt arv och Hirka vill inte bli avslöjad som svanslös. Samtidigt lever de i en tid där krig och oro är på ingång. Det finns mörka krafter som arbetar för ett inbördeskrig och hur Rime och Hirka än gör så hamnar de i centrum. Tillsammans försöker de hitta en väg ut ur komplicerade svek, bakhåll, stridigheter, förvecklingar och konflikter samtidigt som de försöker reda ut deras eget förhållande. Är de bror och syster? Eller är de något annat?

Även om min sammanfattning ovan är något oklar, så tyckte jag mycket om boken och sträckläste den. Dock ska jag säga att jag tyckte att relationen mellan Rime och Hirka var det mest intressanta i den. Jag köpte den värld Pettersen presenterar och hon bygger den skickligt, men fantasy-uppbyggnaden i sig är för mig inte det som är intressant. Det är personernas utveckling och till viss del alla intriger som är både oväntade och skickligt levererade. Mest besviken blev jag över att Hirkas och Rimes relation inte fick (i mina romantiktörstande ögon) en lösning i första boken, och det är kanske den allra största anledning till att jag vill läsa nästa del i serien.

lördag 4 mars 2017

Hundvakten som fick betalt i pocket



Fick hedersuppdraget att rasta en väns hundar, vilket man inte tackar nej till. Speciellt inte när betalningen består av böcker. Hundägare låter generellt inte vem som helst handha ens juveler så lite smickrad är jag dessutom. Själv är jag extremt noga med vem som passar min vapendragare. Och det är inte alltid lätt att hitta hundvakt, så jag tackar ja med en gentjänst i bakhuvudet. Så förslagen är jag. Gick en kissrunda och plockade på mig fem pocketböcker som nog kan passa semesterläsningen. 


fredag 3 mars 2017

Söndagsintervjun och Johannes Anyuru

En riktigt bra söndagsmorgon är en morgon när jag kommer upp tidigt. Gärna redan klockan 8.00 för fem minuter senare går Söndagsintervjun igång i P1. Då intervjuar Martin Wicklin intressanta personer lågmält men inträngande, personligt utan att bli påklistrat eller kränkande. Otroligt bra radio, och jag kan till exempel rekommendera intervjun med Stefan Holm. Men igår när jag var uppe extremt tidigt på grund av ett extremt tidigt flyg till Stockholm (typ det första som går), så sände P1 en repris av Söndagsintervjun. Och huvudpersonen då var poeten och författaren Johannes Anyuru. En svensk, ung och intressant författare som jag helt har missat.  Det var om möjligt, en ännu bättre intervju och jag körde till Sturup mycket sugen på att läsa Anyuru. Hans nya bok kom i onsdags och heter De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Lägger nog den på läslistan.

torsdag 2 mars 2017

Narcos, Cocaina och Hundra år av ensamhet

Jag såg Narcos för inte så länge sedan; Netflix egenproducerade serie om Paoblo Escobar och kokainet i Colombia. Ja, det är extremt våldsamt, men det är också välgjort, välspelat och sevärt. Även om allt kretsar kring Escobar så handlar serien egentligen främst om Steve Murphy och Javier Pêna, två DEA-agenter från USA som med Colombias militär, amerikanska CIA och konkurrerade knarkkarteller jagar efter den genialiske, högmodiga och brutala Escobar. Serien ska grunda sig på faktiska händelser, vilket den fått viss kritik föratt den inte gör, men för mig känns den genuin. Främst gillade jag skildringen av Escobars mamma och hans fru. Deras kärlek och blinda tro var fascinerande och genom hela serien så finns det väldigt många fina porträtt av människor som drabbas olika hårt av kokainets framfart. Det är seriens främsta styrka.

För kokainet lämnar ingen oberörd. Faktum är att 70 procent av allt kokain som konsumerats i världen det senaste decenniet har haft samma källa: Colombia, ett av världens vackraste men också våldsammaste länder. Den som vill ha mer bakgrund till den problematiska värld som kokainet har skapat, och få en både bredare samt mer nyanserad av landet i sig än vad Narcos erbjuder, så är Magnus Lintons Cocaina – en bok om dom som gör det – väldigt läsvärd. Boken är från 2010 och nominerades till Augustpriset som bästa fackbok 2010. Jag tror dock inte den vann. Men jag läste den en sommar för några år sedan och kunde inte släppa den. Det är en välskriven och spännande reportagebok som inte blundar för nyanser eller förminskar den komplexa struktur, både politisk och kriminell, som ligger bakom dagens knarkhandel.

Och för den som vill bekanta sig med magisk realism och Colombias litteratur, ska så klart läsa Hundar år av ensamhet eller Kärlek i kolerans tid. Båda är skrivna av nationalförfattaren Gabriel García Márquez som fick nobelpriset i litteratur 1982. Jag har läst båda, älskade båda, men vad jag minns så tyckte jag bäst om Kärlek i kolerans tid. Det är böcker att försvinna i och uppslukas av där allt är mycket och fantastiskt och grymt. 

Läsvärt om Colombia och knarkets destruktiva verklighet.

onsdag 1 mars 2017

Det allra första inlägget i Blogg100 2017

Idag, nu, den första mars börjar Blogg100 2017. För sjätte gången bjuder Fredik Wass in bloggar-Sverige till utmaningen att producera ett inlägg om dagen i 100 dagar. Jag har gjort det två gånger, 2014 och 2016, med hyfsat resultat. Båda gångerna levererades 100 inlägg, men inte riktigt på rad. Min bild av utmaningen är att det mest är roligt, lite jobbigt, trögt ibland och att det framför allt kräver en del. Därför hade jag egentligen tänkt att stå över i år.

Men årets utmaning handlar om att blogga för det fria ordet och yttrandefrihetens skull. Att uttrycka sig med respekt för andra har blivit något som behövs manifesteras. Det är en obehaglig värld just nu, där ”alternativa fakta” verkar har etablerats sig som ett begrepp och där granskande journalistik på riktigt känns hotad. Lägg därtill näthat, polarisering och affekterade personangrepp. Om jag kan hjälpa till att skapa ett bättre klimat på nätet och visa mitt stöd för sundare mer differentierade debatter, öppenhet inför varandras olikheter och uttryck, då tänker jag att jag borde göra det.

Så då börjar vi. Blogg100 är igång.

Så klart lånad från Fredrik Wass.