måndag 20 mars 2017

En studie i ett ego

Just nu funderar jag mycket på förhållandet mellan Joe och Jean i Meg Wolitzers Hustrun. Han är en självupptagen man och författare som äntligen vinner ett av världens största litteraturpris. Inte Nobelpriset, men det är bra nära i status och äntligen är han framme där han alltid velat vara. Där han har rätt att vara. Nu är han hyllad för evigt och tryggt fastankrad i litteraturhistorien. Hon är hans fru, och på flygresan på väg mot Helsingfors för att hämta priset bestämmer hon sig. Nu är deras äktenskap över.

Kanske kommer min fascination av att jag har en viss personlig erfarenhet av det där egot som är så övertygat att hans målmedvetenhet och ambition alltid har det högsta syftet. Det ska alltid gå före i kön - och det är inte ens en diskussion. (Här vill jag bara lägga in en parentes om att nej, det behöver inte alltid vara ett manligt ego, men jag är ganska övertygad om det är så i väldigt många fall. Ja, det har med den patriarkala struktur som vi lever i.)

 Jag känner verkligen igen resan i hur först tjusningen i någon annans tro på sig och sitt eget kall kan vara så oerhört attraktivt och inspirerande för att i slutet inte lämna speciellt mycket utrymme över till ens egen vilja, utveckling eller ens intresse. Egot är som ett stort svart hål som äter upp det mesta och går före i allt. Allt. Och hur lätt det är att foga sig.

Det är mycket annat som är bra i boken också, som kompositionen, språket och diskussionen kring manliga och kvinnliga författaren - hur Joan undviker att helt hemfalla åt bitterhet. Det är riktigt imponerande. Men just nu är det det dör egot som berör mig mest. Kan inte sluta fundera på hur det fungerar och hur drivkraften kan vara så oberörbar av andra runtomkring. Måste det vara så för att man ska nå framgång?

Läs!

Inga kommentarer: