Olikhetsutmaningen: kanon eller kalkon:

Medan jag inväntar vem som tilldelas Nobelpriset 2017, så passar jag på att besvara enligt O:s utmaning om kanon och kalkon. Den tar upp Nobelpriset, eller något annat kulturpris med uppgiften att presentera ett verk som är kanon och kalkon. Jag har många kanoner bland de författare som har fått Nobelpriset, speciellt de senare åren. Jag tycker mycket om J.M Coetzee som jag läst fler böcker av. Den som jag tycker mest om är nog Onåd, men även Pojkår är väldigt fin. Men även Doris Lessing är en författare som jag uppskattar. Hennes serie om Martha är extremt bra. Dessutom är Jean-Marie Gustave Le Clézio riktigt bra. Hans Skattsökaren är en kanon.

När det kommer till kalkon så är jag en av dem som inte uppskattade att Bob Dylan gick priset förra året. Jag må vara inskränkt och en snobb, men jag står i det här fallet på den smala litteraturens sida. Jag tvivlar inte på Dylans betydelse, men tycker att det finns andra viktiga pris han kan tillägnas. Två andra kalkoner är för mig Elfride Jelinek och Dario Fo. Pianolärarinnan var omöjlig för mig och jag tvivlar på att jag någonsin läser den. Dario Fo kommer jag aldrig att förstå, men jag är inte heller så bevandrad inom teatern.

Skattsökaren

Min före detta svärfar och jag har haft många fina bokdiskussioner tillsammans, och han hade den goda vanan att alltid ge mig årets nobelpristagare i litteratur i julklapp. (En presentidé värd att sno - och jag har uppskattat den väldigt mycket.) Men det därför har jag Skattsökaren av J.M.G Clézio i bokhyllan. En bok om paradis, sökande, desperation och den där idyllen vi alla längtar efter. Vissa av oss når den, andra hittar den aldrig.

Det är faktiskt en rätt sorgsen bok. Jag uppskattade mest skildringen av paradiset Mauritius, där berättelsen tar sin början, som skildras helt annorlunda än i en resekatalog, men inte desto mindre verkar vara en fantastisk plats. Kanske berodde det på att det var smällkall vinter när jag läste den, eller så finns det något i kombinationen söderhavsö och en bortglömd skatt. För det är ju den som huvudpersonen ägnar sig åt att nå efter att hans familj har splittrats och han ärvt en skattkarta.

Jag tror att det är en bra bok om man är intresserad av Clézios författarskap eftersom den handlar till viss del om hans farfar. Jag tycker den var väl värd att läsa, men är inte helt säker på att det blir fler Clézio-böcker för mig - inte i det närmaste i alla fall.

Drygt 300 sidor hav, skatt och öar. Och mycket mer!

Var beredd många naturskildringar.