Utan dina andetag

Karin Aspenström är en helt ny författare för mig. Utan dina andetag kom ut i år och den som kan sin Kent ser direkt att titeln syftar på en av bandets mest kända låtar. (Jag kan inte Kent överhuvudtaget, så det tog ett tag innan jag förstod parallellen.) Låten vill Evelyns syster Malin att Evelyns kille Erik ska spela på hennes bröllop. Det tycker både Erik och Evelyn är lite pinsamt, själva ska de ha mycket mer avslappnat och mysigt bröllop. De ska bara göra en resa till Indien först, sedan blir de man och hustru efter en snabb vigsel i stadshuset. Dock gäller det att resan blir bra. Det är sista rycket och det finns en hel del indikationer på att det finns många hinder för att de enorma förväntningar ska infrias. Speciellt hos Evelyn, och det är hennes perspektiv läsaren får följa under några varma och ångestfyllda veckor i Indien.

Lätt sommarläsning om besvikelse.

Det visar sig nämligen att hon och Erik har ett förhållande som rymmer mer lögner, tystnader och charader än vad som är sunt. Aspenström tecknar skickligt och snabbt ett par som båda vet att inget stämmer, men ingen kan eller orkar förändra något. Igenkänningen finns där och eftersom personerna både är komplexa och trovärdiga så är det en roman som ändå lyckas ställa viktiga frågor om vad som är viktigt i ett förhållande. Språket är enkelt och rakt utan för den sak förenkla saker. Möjligen är den lite övertydlig emellanåt, men jag tycker ändå att Utan dina andetag landar på fötterna. För mig har det mycket med slutet att göra - oväntat men också trovärdigt och lite sorgligt. Det gör att gärna läser mer av Aspenström.