Klassikerkalendern - lucka 21

Jag läser om Virgina Wolfs Mot fyren och förundras över det inre berättandet. "Inre monolog" tror jag det kallas på fackspråk. James Joyces Ulysses är ett av de alster som brukar nämnas när fenomenet kommer upp. Men Wolf är minst lika bra och kanske till och med bättre. Det är förtrollande på det sätt tankarna och händelserna pulserar genom sidorna och det känns aldrig konstlat. Mot fyren är ingen tjock bok, men den hinner med att visa upp en människas hela inre ändå.