lördag 15 mars 2014

Vad har Törnfåglarna, Rötter och Tvekampen gemensamt?

Alla tre böckerna har gjorts om för tv eller film.
Jag har läst alla tre.

Jag är helt säker på att jag inte fick se Rötter på tv när den gick i början av 80-talet. Däremot var det fritt fram att läsa boken, och jag tyckte den var spännande och hemsk. Men jag inbillar mig att de tyckte att jag var tillräckligt mogen för att läsa, även om jag tror att de såg serien själva och visste att den var våldsam. De tyckte kanske att den innehåller en viktig bit av historien som också jag borde ta del av, även om jag senare har förstått att Haley fick en hel del kritik för den forskning som ligger till grund för boken. Haley drogs även in i rättslig tvist eftersom han ansågs ha plagierat innehåll från boken The African. Jag hade ingen kunskap om detta när jag läste, och om jag hade vetat, tror jag knappast jag hade bekymrat mig. Den unga bokslukaren var mer intresserad av att läsa ut boken och få veta hur historien slutade.

När det gäller Colleen McCulloughs Törnfåglarna så tror jag att jag såg tv-serien först. Och då menar jag första serien som hade premiär 1983 i USA. Jag vet inte när den sändes i Sverige, men hela familjen såg den tillsammans framför tv:n. Jag minns att jag tyckte att den var minst lika spännande som Dallas. Och jag tror att jag tyckte Ralph (Richard Chamberlain) var bra mycket snyggare än Bobby (Patrick Duffy). Boken Törnfåglarna läste jag med så mycket fokus en cirka elva-tolvåring kan ha. Det fanns så mycket spännande i den - rik mot fattig, obesvarad kärlek, felaktiga val, komplicerade relationer inom familjen och både svek och förlåtelse. Dock tycker jag kanske också här att det var lite märkligt att mina föräldrar lät mig läsa den. Men jag tror inte den åsamkade mig någon större skada. Snarare tvärtom.

Tvekampen eller First Blood som originaltiteln lyder är skriven av David Morell. Den som kan sin Rambo ser ju direkt att detta är boken som ligger till grund för Sylvester Stallones odödliga tolkning av den ärrade krigsveteranen med de enorma musklerna. Jag tror faktiskt inte att jag har sett filmen, men boken tyckte jag var spännande och tragisk (även om mitt även här cirka tolvåriga jag inte skulle använt det senare ordet). Jag är inte helt säker jag förstod symboliken med två ensamma hjältar, veteranen och polisen, som är två sidor av samma mynt. Men den förtvivlan och kraft som Rambo kämpar med mot hela världen, den satte sig i läsarminnet.

För att sammanfatta detta nostalgiska inlägg: jag är förvånad att mina föräldrar tillät så pass vuxen läsning den här tiden men också glad för det. Och just nu när jag skriver detta, så vore det roligt att läsa om någon av de här tre böckerna för att se vad jag tycker idag. Eller så är det dumt. Det kanske är bäst att lämna dem och läsminnena som en del av den barndom de ingår i.

Inga kommentarer: