Mannen utan öde

Det känns just nu som jag är tillbaka på 90-talet. Det känns som rasismen frodas och nazister har fått utrymme på våra gator igen. Jag har försökt uttrycka det tidigare och jag säger det igen - jag gillar det inte. Det gör mig illa till mods. Det gör mig rädd och det är inte det samhälle jag vill ha.

Det är valår i år, och alla som tror på demokrati och jämlikhet har en chans att säga emot de främlingsfientliga röster som verkar bli allt starkare. Jag hoppas både att många röstar i år, men också att många läser Mannen utan öde innan de går till vallokalen. Imre Kertészs bok berättar om andra världskrigets fasansfulla läger ur en pojkes ögon. Själv tror han inte på dödslägren, men när han med andra judar sätts på ett tåg och hamnar rakt i ett av dem så inser han att verkligheten ser annorlunda ut. Dag för dag lär han sig reglerna och grymheten och vad som krävs för att försöka överleva. Den är kort, den är lättläst och ger tusen skäl till varför det är så viktigt att historien inte får upprepa sig.

Världslitteratur helt enkelt. Kertész fick Nobelpriset 2002.