Den allvarsamma leken

Att skriva om kärlek och uppbrott måste nog vara något av det svåraste som finns. Här kan jag känna en viss lycka över att jag endast är läsare och inte någon som ska sätta detta komplicerade och ibland underbara på pränt. Ändå finns det mängder av romaner om kärlek. Jag har tidigare i bloggen nämnt Egenmäktigt förfarande som i mitt tycke är riktigt bra litteratur om kärlek och kärlek när den inte fungerar. Det är en bok som jag skulle rekommendera alla som har blivit svikna. Jag skulle också be alla olyckligt kära, och lyckligt kära, att läsa Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg. Här handlar det mer om att man inte vågar när man väl har chansen, och sedan när man försöker igen så inser man att tillfället inte finns kvar. För att nå kärlek måste man offra och tillåta - det är verkar både Söderberg och Andersson vara eniga om.

För Söderbergs huvudpersoner hade allt, men kastade bort det. Det fanns en stund då Arvid och Lydia var perfekta för varandra, men Arvid (och även Lydia) kan inte bortse från ekonomin och låter det praktiska styra livet. När de sedan möts igen är Lydia beredd att offra för kärleken men Arvid vågar inte. De frågor som Söderberg ställde 1912 när romanen kom ut, är idag lika aktuella. Just idag, är de tillsammans med historien i Egenmäktigt förfarande personligen mitt i mitt liv, och jag tror att sommaren kommer att innebära en omläsning av åtminstone Söderberg.

För om Andersson gav igenkänning och blottande så hoppas jag att Söderberg ger tröst.Jag vet inte om det är något att hoppas på. Och jag tror inte att får ett lyckligt slut - men vill jag ha det, är det bara att sträcka sig efter närmaste chick-lit-bok i bokhyllan - men jag kanske kan förstå lite mer om vilka drivkrafter som kan påverka ens förutsättningar för det som kallas ett förhållande. Tvåsamhet har visat sig vara mycket svårare än vad jag trodde. Kanske är det precis som Söderberg har skrivit: "Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet".

En snygg utsida skadar aldrig

Köpte denna klassiker enbart för omslaget. Så ytlig är jag.

Varför är engelska böcker alltid snygga?

Min beskärda del av Strindberg

Som gammal litteraturvetare så har jag fått min del av Strindberg. Jag har sett Drömspel och Fröken Julie (dock inte den hyllade uppsättningen med Persbrandt och Bonnevie). Det kända citatet från Drömspel "Det är synd om människorna" är ju alltid aktuellt, det är bara att läsa vilken nättidning som helst, vilken dag som helst. Jag ber om ursäkt om jag låter både cynisk och bitter - men problem fattas mänskligheten icke! Röda Rummet tyckte jag var en plåga att läsa när den skulle tuggas igenom på grundkursen, och jag kommer helt ärligt inte ihåg så mycket av den.

Då gillade jag Hemsöborna väldigt mycket mer. "Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen" är en inledningsmening som har blivit världsberömd och beskriver Carlsson med en formulering värdig ett Nobelpris. Nu fick inte Strindberg Nobelpriset, vilket han kanske borde ha fått. Jag hittade i alla fall ett par av hans klassiker i min bokhylla, och även om jag måste minska antalet hyllmeter böcker och nog inte kommer att läsa så mycket mer av August så är det svårt att slänga eller ge bort dessa titlar. De har så fina omslag!

Vackra klassiker!

Och nästa helt utanför sitt sammanhang - läs den här artikeln om konsten att skriva en perfekt första mening.

Tärningsspelaren och jag

Klassiker är kanske att ta i men kultstatus har boken Tärningsspelaren av Luke Rhinehart (en pseudonym för George Cockcroft) haft länge. Det är en sådan titel som kan dyka upp när intressanta människor i en intervju ska lista smarta saker - och ofta då nämna en bok som betytt mycket. Tärningsspelaren kom ut 1971 och har hyllats för sin skildring av det amerikanska samhället på 70-talet och kritiserats för sin öppna syn på våld och sex. Jag tyckte mest den var tråkig att läsa. Jag har dock orkat till sid 277, så helt lättvindigt har jag inte gett upp. Men det är något med huvudpersonens och psykiatrikerns (som även han kallas Luke Rhinehart) beslut att låta en tärning styra livet som stör mig i grunden. Det finns säkert några slutsatser att dra utifrån denna aversion, men faktum kvarstår. Det är en bok som jag tvivlar på att jag avslutar.

Inte helt i min smak.

Truman Capote och Holly Golightly

Den här veckan har varit ett väntade på stora beslut och ett avslut. Nu är det klart och det är dags att gå vidare. Men kroppen och knoppen är ganska slut efter ett konstant spänningsläge sedan i måndags. Holly Golightly, en av huvudpersonerna i Frukost på Tiffany's, går just till varuhuset Tiffany när hon behöver en andningspaus - när livet blir mycket och det är känns som om man måste komma bort lugnar synen av juveler. Jag kan förstå henne, i den meningen att man ibland bara vill stänga av, dock har jag inte ett varuhus att gå till just nu. Och jag tror mer skogen, filmen eller en bok är verklighetsflykt som passar mig bättre.

Annars tycker jag att Truman Capote skapar ett kvinnoporträtt som är ovanligt och oväntat. Holly har inte några gränser, hon gör det som faller henne in och ligger med vem hon vill. Boken kom ut 1958 så här kan man nog säga att Capote var lite före sin tid. Det är en befriande charm och allvar i Hollys strävan att komma vidare, att nå dit hon vill. Jag rekommenderar alla att först läsa boken, och sedan se filmatiseringen med Audrey Hepburn i som Holly. Jag uppskattade båda och tyckte att filmen speglar boken väldigt bra. I min utgåva av boken ingår också ett förord av Susanne Ljung och det är både välskrivet och ger en bra introduktion till Capote. Hoppa inte över det - däremot måste jag erkänna att det går alldeles utmärkt att hoppa över de tre noveller som också finns med i boken. De höll inte samma klass, och var faktiskt lite tråkiga. Eller var det så att jag blev så förtjust i Frukost på Tiffany's som har en väldigt speciell atomsfär och tempo att jag inte kunde ställa om till en mer allvarlig ton.

En klassiker som du inte bör missa.