Livet efter dig och lördag

Igår tog jag hem Livet efter dig av Jojo Moyes. Eftersom jag vaknade 4.30 imorse och det är lördag, är boken utläst. Och det är en väldigt rörande kärlekshistoria som gör att man måste komma till slutet snabbt. Jag går faktiskt inte in på handlingen för det är lätt att avslöja den, och då finns det inte mycket kvar av boken. Texten är lättläst och driver händelserna effektivt. Plus att det är ett ganska grovt tecknat persongalleri som gör att skeenden blir viktigare än känslor, i alla fall för mig. Jag kan se filmen framför mig, en typisk romantisk komedi. Dock får den plus för ett litet oväntat slut. Eller åtminstone ett värdigt slut. Det låter kanske som jag tyckte att boken är dålig? Absolut inte, men den är lättviktigt trots att den försöker diskutera ett svårt ämne. Det kan vara bra och dåligt. I det här fallet blir det det senare. 

Tre bra ungdomsböcker i min bokhylla

Min ungdomsdagar är passerade - inte så tråkigt egentligen - men helt sant. Men ålder är bara en siffra påstås det och därför läser jag mer än gärna ungdomsböcker. Gärna bra sådana, och det finns det faktiskt gott om. Här kommer tre exempel som jag gärna rekommenderar:

Sandor slash Ida av Sara Kadefors kom ut för hela tretton år sedan. Jag tyckte det var i går jag läste den. Vad jag minns så fick den rätt mycket uppmärksamhet, och har även filmatiserats. Nåväl, boken handlar om Sandor som är en lovande klassisk balettdansör och Ida som har en mamma som är djup deprimerad. De träffas via en chatt och hittar varandra precis där och när man är som skörast och behöver varandra som mest. Det gäller bara att inte bry sig om vad omvärlden tycker och tänker. Fint, trovärdigt och roligt skildrat.

Jag har tidigare tipsat om Lisa Bjärbos bokblogg Onekligen som jag gärna läser. Allt som oftast om vi ska vara riktigt ärliga. Men jag har även läst hennes debutbok Det är så logiskt alla fattar utom du trots att jag är mer tant än tonåring. Och som tidigare påpekat - det gör inget. För det här är en bra historia med trovärdiga personer och bra dialoger (något som är väldigt svårt att få till). Det är tonårskärlek, humor och intressant i kubik och på ett bra sätt; man vill läsa mer när den är slut.

Tessa i Innan jag dör är sexton år och har leukemi. Hon har inte många månader kvar, förmodligen bara ett halvår. Därför gör hon en lista. Det finns så mycket hon vill hinna med innan det här är över, och helst av allt vill hon ha en kille. Så träffar hon Adam, och ser till att få uppleva en liten men kanske den viktigaste delen av det hon har tänkt sig. Jenny Downham skriver helt osentimentalt, nästan brutalt, om Tessas sista månader. Ändå sprutade tårarna.

Kass bild på tre bra böcker som dessutom är snygga. Läs i påsk!

Iskallt om kärlek av Yates

Revolutionary Road är en bok som förtjänar att läsas före du ser filmen med samma namn. Jag såg dock filmen först, och kände mig sedan tvingad att läsa boken. Det är jag glad att jag gjorde. Kate Winslet och Leonardo DiCaprio gör huvudrollsparet April och Frank övertygande, och samma hopplöshet som Sam Mendes har i sin filmatisering finns i boken. Men boken har så många fler lager och fler vinklar i det skådespel som pågår mellan April och Frank när de försöker få sitt gemensamma liv att bli lyckligt. De har allt - fint hus, fin bil och Frank är på väg upp i karriären. De tänker rätt och gör allt rätt, de ifrågasätter och strävar och vill mer än alla andra. De är bättre - åtminstone när de tittar på omvärlden. Ändå är det något som fattas. Kanske för att det är inte är så lätt att vara hemmafru i femtiotalets USA när man egentligen har andra drömmar om teater och skådespel. Även om barnen leker snällt och grannfrun är trevlig. Och det är tomt att arbeta på ett kontor som inte ger någon mening till tillvaron. Även om karriären stadigt går uppåt och kontoret blir allt större. Men det blir allt tydligare ju längre in i boken man kommer att både Alice och Frank jagar något som de inte kommer att hitta. Richard Yates skriver exakt och obönhörligt om vägen som kommer att leda till en katastrof. Boken räknas som en av de främsta i amerikansk litteraturhistorias 1900-tal. Och det är inte så konstigt, den är spännande och hemsk, svår att lägga ifrån sig och obehaglig på ett sätt som dröjer sig kvar länge i både mage och huvud. Yates är en mästare på besvikelse och på kärlek.

Då läser vi om depression, tomhet och kärlek. Och det är bra.

Egenmäktigt förfarande och Lena Andersson igen

Jag skrev om Lena Andersson i måndags och gör det igen idag. Den här gången handlar det om den prisade Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek som jag läste i julas. Boken kom ut 2013, har hyllats på kultursidorna och tilldelades Augustpriset 2013. Den har legat till sig ett tag, men jag ska erkänna att jag tänker rätt mycket på den.

Huvudpersonen Ester Nilsson lider alla kval i sin kärlek till Hugo Rask. Det blir en kort romans där hennes kärlek blir obesvarad, och det på ett grymt sätt. På många sidor mådde jag fysiskt illa när Ester gör allt för Hugos uppmärksamhet och vägrar se och acceptera de tecken han ger på att relationen är avslutad. Jag kan förstå henne - han har ingen aning om vad han har gett sig in i och han vill inte ta något som helst ansvar de känslor han har varit med att odla. När de blir för stora och framför allt krävande går han. Det är bara det att Ester inte riktigt låter honom. Och kanske gör Ester det vi alla har gjort, vägrat att ge upp. Men hon tar ett steg till och ifrågasätter också Hugos agerande. Hon vägrar be om ursäkt för sin egen drift att få det här att fungera. Hon låter honom inte komma undan. Priset blir att Lena Andersson klär av Ester all stolthet och all självbevarelsedrift sida för sida. Det är fint men också fruktansvärt sorgligt. Till sist står Ester inför det oundvikliga och kan inte komma undan det faktum att Hugo sedan länge har gått vidare. Då, men först då, dör till och med hoppet. Men resan fram till dess är otroligt välskriven, med exakta formuleringar och bilder som sätter spår (i alla fall i mig). Jag är helt övertygad om att jag kommer att läsa mer av Andersson.

Vill du höra henne kan du lyssna på podcasten Genier, där Moa Gemmel intervjuar Lena Andersson. Det är ett ganska långt samtal, men väl värt en timme. Bland annat diskuterar de arbete och motståndet med i att skriva. Och hur man skapar rutiner för att få saker gjorda. Lyssna!

Läs!

Så väldigt hundra

Jag vet inte hur länge jag har läst bloggen Jazzhands, men varje gång jag läser ett inlägg blir jag stillsamt glad att över att jag hittade den. Här finns humor, sorg, svärta, ironi, klokskap, öppenhet, tv, film och samtid i en fin blandning (plus bakverk och LA). Bakom bloggen finns journalisten och författaren Caroline Hainer och om det inte framgått ännu, så är jag imponerad av henne.

Men jag tycker inte bara om henne för bloggen, och för att hon säger rakt ut vad som gör filmatiseringen av Jack Kerouacs On the road till en lika onödig film som boken är överskattad, utan även för att hon har skrivit den utmärkta boken Inte helt hundra. Den tar upp hur svårt det kan vara att vara ärlig i kärlek, hur svårt det kan vara att få en relation att fungera och hur lätt det är att man lever tillsammans av fel anledningar. Annina Rabe jämförde Hainer med Nick Hornby i Svenska Dagbladets recension och det kan jag hålla med om. Jag hade dock inte några som helst problem med "pratigheten" eller de något långa partierna hos terapeuten, men jag är inte heller litteraturkritiker.

Inte helt hundra är en ärlig och rolig skildring av tillkortakommanden, feghet och misstag, men också djup förtvivlan och sökande efter det där som kallas äkta kärlek. Jag läste den i julas, efter ha suktat efter boken ett bra tag, och blev inte det minsta besviken. Det gav mig faktiskt en hel del att fundera över, vilket jag kanske inte var helt beredd på. Jag rekommenderar den å det varmaste. Ironiskt nog hittar jag inte mitt exemplar i bokhyllan så någon bild av boken kan jag inte bjuda på idag. Men låna på bibliotek eller köp den här. Och som sagt, läs den!