måndag 7 november 2016

Männen, kvinnorna och våldtäkterna

I somras fick jag äntligen tillfälle att läsa Katarina Wennstam bok Flickan och skulden - en bok om samhällets syn på våldtäkt. Den är glasklar i sin analys hur synen på kvinnor (och flickor) visar sig i rättsväsendet såväl som i samhället när det handlar om våldtäkt och synen på kvinnors sexualitet. Precis lika lika tydligt blir det faktum att mäns (och pojkars) skyldighet att ta ansvar för ett ömsesidigt sexuellt möte inte gäller. Vår gemensamma syn handlar om att män inte kan kontrollera sina drifter, medan kvinnors drifter ska kontrolleras. Av kvinnorna själva eller av samhället. 

Framför allt har kvinnor en uppgift att hjälpa män att kontrollera sig. Det är därför en kvinna är alltid ifrågasatt, både i rättegångar och av samhället. Kjolens längd, mängden sprit och tidigare sexuella erfarenheter är extremt viktigt - när det gäller kvinnor. En man som blir anklagad får inte samma granskning. Wennstam visar också tydligt hur vi alla gärna hittar ursäkter för att en man som blivit anklagad inte ska få men för livet. Att kvinnan kanske blir socialt uthängd som lögnare, hora och slampa är det få som reflekterar över. Det är ju så det är. Genom hela boken blir det så extremt tydligt att det finns tydliga strukturer som samhället påverkas, på individnivå och på myndighetsnivå. Och strukturerna skadar både individer och de könsroller vi alla existerar inom. De är förminskande och orättvisa. Min känsla efter att läst ut boken halvliggandes i gröngräset hemma i min trygga trädgård i somras var illamående och ilska. Och kanske lite trötthet. Utvecklingen går så sakta.

Wennstam har följt upp boken med Flickan och skammen - en bok om samhällets syn på slampor. Den ser jag fram emot att få läsa. Men istället för att fortsätta med den har jag i höst tagit mig igenom en bok som på ett vis kan ses som bakgrundsbok till Flickan och skulden. Det lyfter oavsett samma syn på verkligheten och avslöjar i fiktiv form hur starka könsroller och förväntningar på könen är. Märta Tikkanens bok Män kan inte våldtas kom ut 1975 men är fortfarande aktuell. Huvudpersonen Tova Randers går ut själv på lokal, träffar en man, följer med honom hem och efter ett par drinkar blir hon fastbunden, misshandlad och våldtagen. Ändå (som vanligt) är det henne själv hon anklagar när hon tar sig hem morgonen efter. Men Tova väljer att skaka av sig skammen och ge igen. Han som har gjort henne så ont ska smaka på förnedringen själv. Trots att Tova är emot våld. Och hon är beredd på att ta straffet. Men det blir inte det straff hon tänkt sig. För det är ingen som tror henne. Det är inte möjligt för en kvinna att våldta en man - trots att det är det hon till slut gör. Han kan utifrån sin könsroll aldrig vara med om den upplevelsen. Den finns inte någon annans föreställningsvärld än Tovas. Boken var emellanåt lite svårläst och långsam, men maktdiskussionen och det sätt Tikkanen både bäddar och genomför den är superintressant. Den ställer många frågor på sin spets i en fråga som diskuterats länge. Och som behöver diskuteras fortfarande. Annars förändras inget.

En bok för alla. 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar