torsdag 2 juni 2016

Den hemliga historien

Jag skrev redan 2014 om att jag ville läsa något av Donna Tartt. Denna kultförklarade författaren har gått mig spårlöst förbi. Men när jag fick Den hemliga historien rekommenderat av vän som anser det vara en av de viktigaste böckerna i hens liv, då kom jag äntligen loss. Har inte ångrat mig en enda sekund.

När Richard Papen börjar på collage i Hampton får han äntligen möjlighet att höra till, att ingå en sluten krets. Henry, Charles, Bunny, Francis och Camilla är beundrade och lite hatade av resten av collaget. De har en egen lärare, Julian, som undervisar helt enligt egna metoder och deras fokus är grekiska, latin och den klassiska antikens kärna.

Richard får flera varningar men kan inte motstå. De är överklass, eller låtsas vara överklass, han kommer från förhållandevis enkla förhållanden. Redan från början så vet man att det kommer inte gå bra. Allt som är sant luckras upp - både i Richards personlighet - men också i personernas agerande. Ingen i boken är vad hen vill utge sig för att vara och Tartt bygger upp förfallet och lögnerna mycket effektivt.

Jag undrar om boken har blivit film, om inte så borde den vara en perfekt sådan. Jag funderar också på om tv-serien How to get away with murder är inspirerad av boken. Det känns lite så i alla fall.


Hade jag läst boken som nittonåring när det kom ut, då hade den nog varit en bok att älska. Och jag tycker den var väldigt bra att läsa nu också. Språket är krispigt, precis som Bokhora skriver, men jag tycker intrigen var bättre än så. Däremot håller jag med om att boken skulle vunnit på mer kärlek från författaren just när det gäller karaktärerna. Tycker kanske också att de kärlekshistorier som skildras är lite väl luddiga och distanserade.

Men jag gillar att jag aldrig riktigt visste vem som var god eller ond och att alla karaktärer hela tiden avslöjade nya drag om sig själva. Det var fascinerande. Jag uppskattar också Richard oförmögenhet att välja det rätta, trots många möjligheter. Samtidigt kämpar han för att reda ut, rätta upp, ljuga och tala sanning om vart annat.

Boken är också en fullständig betraktelse i det egoistiska det är att vara människa. Tartt visar det i de förmögna ungdomarnas vanor, inställning och nonchalans, men också i lärarens egen egoism över att vilja styra utifrån elevers beundran och huvudpersonens längtan efter bekräftelse. Det är oerhört bra skildrat och det kanske är här den allra största förtjänsten med boken är.

Inga kommentarer: