Nu är den äntligen ute: The Beautiful Ones. Boken som skulle bli Prince memoarer. Ett projekt med stora, för att inte säga enorma ambitioner - precis som det brukar vara när geniet från Minneapolis jobbar. Från början skrev Prince tillsammans med författaren Dan Piepenbring men eftersom döden kom emellan är boken publicerad med Prince som författare och Piepenbring som redaktör. Ett gigantiskt ansvar att avsluta en bok av en artist som under hela sin musikaliska gärning drev berättelsen om sig själv hårt.
Ända sedan genombrottet har Prince arbetat medvetet med att odla bilden och myterna om sig själv och sitt artisteri. Koncepten har skiftat, kontrollen har varit hård och han slogs både mot skivbolag och fans för att få äga rättigheter till bilder, filmklipp och masterfiler. Kanske inte helt olik Don Quijote i vissa fall, men i efterhand konstaterats som genialiskt framsynt när det handlar om upphovsrätter och kontroll av sin konst. Men det innebar också att när han dog 21 april 2016 så fanns det så otroligt mycket oberättat om honom. Och i sorg, hyllningar och allmän förvirring om hur arvet skulle förvaltas, har det som tidigare krävdes mer än bara ansträngningar att få tag i, flödat fritt. Paisley Park har omvandlats till ett museum och tidigare icke-publicerad musik har släppts av de som förvaltar hans enorma arv i efterlämnad inspelad musik.
Förväntningar på den här boken är således enorma och ligger högst upp på min önskelista just nu. Osäker på om det blir en tidig julklapp, riktig julklapp eller helt enkelt ett impulsköp. Men den ska bli oerhört intressant att läsa och redan nu har den legat i kassakorgen flera gånger. Den här artikeln i The New Yorker gjorde inte mig mindre sugen. Det är de där pusselbitarna man vill åt, för att förstå men också för att sakna lite mindre. Så som det är med stora idoler.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar