fredag 5 maj 2017

George Clinton & Parliment Funkadelic

Min syster och jag har skapat en ny underbart trevlig grej tillsammans. Vi går på konserter ihop. Syrran har alltid haft grym koll på musik. Vi har vissa gemensamma referenser, men står också ganska långt ifrån varandra musiksmakmässigt. Ändå fungerar det här konsertdejtandet över all förväntan. Det är så roligt.

Hon har velat se Halsey och The Japanese House och dragit med mig. Jag har blivit eld och lågor över att The Internet varit inom räckhåll och då har hon följt med. Igår såg vi George Clinton, när han intog Malmö.

Första gången jag hörde honom var på Annexet i Stockholm. Jag väntade (med väldigt många andra) på att Prince skulle gå på scenen under hans One Nite Alone Tour (2002). Medan publiken drällde in och förvirrat letade efter sina platser, hördes bland annat Clinton. Jag föll direkt. För rytmen, de utflippade passagerna, drivet och blåset. Och något som jag upptäckte lite senare - hans humor. Efter Prince-konserten  köpte jag några skivor (eller cd) och har lyssnat då och då. Plus att jag har fått låna musik av en likalyssnande vän. Jag är mer för hans funk än det som lutar åt psykedelisk rock. Och hans katalog är minst sagt imponerande. När jag insåg han var på väg till Malmö fanns det inget att tveka på. Biljetterna högg vi direkt på, men jag ska erkänna att jag har sedan dess varit en aning orolig över att konserten inte skulle bli av. Karln har ändå fyllt 76 år.

Det glittrade så klart. Även om kavajen åkte av rätt snart.

Men igår stod han och hans cirka tiomannaband på KB (det var folk som gick av på mest hela tiden) och gav oss två och en halvtimme av svängande funkhistoria. Clinton räknas som en av funkens stora och har med sin egen kreativitet och bland annat två stora band (Funkadelic och Parliment) skapat en helt egen genre, P-funk. Han har haft massiv påverkan på hiphopen, där många har lånat friskt av en mycket generös upphovsman. Igår bjöd han på fantastiskt sväng, artisteri och grymma musiker och sångare. Låt vara att han själv inte sjöng så mycket, och ibland behövde sätta sig. Men han hade järnkoll på musiken och var hela tiden närvarande. Och visst sa jag att det svängde?

Det verkar som om George Clinton ganska nyligen har publicerat en självbiografi tillsammans med Ben Greenman (som för övrigt verkar har skrivit en del om Prince). Jag skulle gärna läsa Brothers Be, Yo Like George, Ain't That Funkin' Kinda Hard on You?. Kan dock inte hitta den annat än på Amazon. Och det retar mig att den förmodligen fanns att köpa igår, men jag missade det. Här, här och här finns också tre bra artiklar om Mr P-funk. Och så börjar ni lyssna på musiken.

Cool. Alltid lika cool.

Inga kommentarer: