#blogg100 så här långt

Förra året skrev jag så här om hur jag kände att #blogg100 fungerade, vid ungefär den här tiden. Därför tänkte jag köra samma frågor igen och se om det blir samma svar.

Hur känns det?
Lite trögt, lite trött och kanske lite förvirrat. Insåg igår att jag har taggat två inlägg med 48. Men det borde innebära att jag är halvvägs nu. Å andra sidan har ju matte aldrig varit min starka sida, så jag säger cirka halvvägs. Fram tills idag har jag fått ihop vettiga inlägg - det tycker jag själv i alla fall. Har ganska lagom mycket på arbetet just nu så det finns tid att ägna sig åt bloggen. Det underlättar.

Har du klarat alla dagar?
Ja, jag har lyckats blogga varje dag i snart 50 dagar. Det är en liten bedrift. Och jag kan numera tidsinställa inlägg, vilket gör det ännu lättare.

Hur tänker du lägga upp fortsättningen?
Jag behöver strukturera upp inläggen tror jag. Det gör det enklare och roligare att skriva. Jag gjorde en lista med potentiella rubriker till en mängd inlägg innan utmaningen har startat, men den har jag inte tittat på på länge. Så det ska jag göra. Ska också försöka tidsinställa fler inlägg. Det blir lite att läsningen tar stryk av bloggandet, så balansen här är inte helt hundra. Jag är fortfarande dålig på att vara personlig, något jag reflekterade över förra gången. Dock tycker jag att jag har tipsat mer om annat än böcker den här gången, och det är jag nöjd med. Har inte alls spridit mina inlägg den här gången - och det vill jag göra. Samtidigt dras jag med någon form av prestationsångest som gör att jag inte riktigt gör det. Får nog ta och komma över det.

Är #blogg100 en bra utmaning för en bokblogg?
Jamen det är det. Det är väl en bra utmaning för alla bloggar som vill få in rutiner på att varje dag uppdatera. Eller hitta tillbaka till sitt skrivande. Det är krävande och roligt att skapa innehåll, men det är kul att se hur bloggen växer. Det är den största belöningen. För mig har det blivit någon form av läsdagbok. Den allra största utmaningen är väl att hålla liv i den här rutinen mer än 100 dagar. Det verkar inte som att bloggandet är dött, om jag tittar runt omkring mig och på de bloggar som publicerar inlägg i #blogg100-grupperna på Facebook; det känns väldigt fint. Och det är bra stämning i de grupperna också, vilket är motvikt till allt annat på internet som inte är lika vänligt.

Donna Tartt och en väns allra bästa bok

Äntligen är det min tur att läsa Den hemliga historien av Donna Tartt. Superlativen har haglat runt mig, det saknas inte positiva recensioner på nätet och en av mina bästa vänner räknar den som en absolut favoritbok, förmodligen den bästa boken i livet så här långt.

Så jag hoppas det ska gå bra. Det är nämligen alltid lite läskigt att rekommendera eller bli rekommenderad en bok som räknas som livsavgörande för den som läst. Om min vän och jag inte tycker samma om Den hemliga historien så kan det göra något med bilden av varandra. Vår balans i relation till varandra kan rubbas, speciellt när det handlar om böcker. Hen är övertygad om att jag kommer att se samma saker och känna samma saker. Saker som har varit riktigt viktiga upplevelser, tankar och känslor för hen. Helst ska vi dela det fullt ut, men samtidigt är det på helt olika villkor eftersom varje läsning är unik.

Den hemliga historien kom ut 1992, då var jag och min vän något (ganska mycket) yngre än idag. Det påverkade hens läsning då och all den tid som förflutit kommer att påverka mig. Kanske. Eller så är det inte så och boken kommer att kunna träffa samma nerv i oss båda. Men det är inte utan bävan eller ansvar jag tar mig an den här boken. Kanske är det att ta boken, mig och oss som vänner på alldeles för stort allvar. Men efter att ha läst några kapitel känns det som det här är en bok som bör hanteras just så.