Tranströmmer

Jag läser inte dikter, poesi eller lyrik så ofta. Men när jag gör det, tycker jag nästan alltid att det är givande. Och det behöver ju inte vara så svårt - jag hoppar glatt mellan sidorna i de samlingar jag ändå äger och har nog aldrig läst från pärm till pärm. Det kanske är vanhelgande för konsten, men oftast fungerar det utmärkt för mig. Tranströmers Samlade dikter 1954-1996 fick jag som vanligt av min före detta svärfar i julklapp. Tomas Tranströmer fick ju Nobelpriset i litteratur 2011. Och utan att kunna för mycket om vilka dikter som bör kvalificera sig för ett sådant pris, så tycker jag ändå att han är väldigt värdig. Det går inte annat än att bli imponerad av hans sätt att behandla språket, och det tänker jag på varje gång jag slår upp en sida i den här samlingen.

Geniet Tranströmer och hans öga, som en mobil och bokomslag ser det.

En tunn Norén

Jag visste att Lars Norén har gett ut omfångsrika och intrikata dagböcker som det skrivits spaltmeter om. Jag har inte varit i närheten av dessa böcker - och inte varit speciellt intresserad heller. Någon gång sent 80-tal eller tidigt 90-tal visade tv en pjäs av Norén där en av skådespelarna bet huvudet av en papegoja (förmodligen inte i verkligheten) men den scenen minns jag fortfarande. Och den har gett mig en ganska stark aversion mot dramatikern.

Kanske är motviljan och det starka minnet, beviset på att Norén är en så hyllad konstnär, eller så var jag bara lättskrämd. Jag tror det senare alternativet. Oavsett - jag äger tydligen en Norén - i bokhyllan hittade jag en tunn diktsamling som hör och häpna heter Dagbok augusti-oktober 1975. När väl överraskningen hade lagt sig bläddrade jag lite samlingen och blev ännu lite mer förvånad. Inte för att jag blev slagen till marken av dikterna, men de var mycket mer intressanta än vad jag hade trott. Och bilden av den gröna papegojan och de röda blodet i skådespelarens mungipa höll sig borta.

En dagbok på en brun trasmatta från 70-talet. Vad annars?

Ibland uppstår den här musiken
för att man inte kan tala
och inte till någon

(123, Dagbok augusti-oktober 1975)

Ord som hjälper mot höstmörker och snålblåst

Det här är min hund Iza. Men idag kunde det lika gärna vara jag. Det är väldigt mycket november hos mig just nu. Det blåser och regnar mest hela tiden och däremellan är det bara mörkt. Ikväll känner jag för att gräva ner mig i sängen och inte prata med någon eller göra något vettigt. Och det går ju inte. Så för att må lite bättre och utnyttja sängvärmen, så tar jag med mig en av mina favoriter – Bob Hansson.

Jag kan knappast skryta med att jag läser dikter speciellt ofta. Men när jag gör det så läser jag oftast och gärna honom. Jag är fascinerad av energin och kraften, precis lika mycket som känsligheten och ordens knäppa men vid närmare eftertanke absolut självklara sammansättning. Har du chansen så försök se en uppläsning eller en föreställning med honom. Att höra Bob Hanssons läsa sina dikter live är superhäftigt och lite jobbigt närgånget. Jag hade turen att få höra honom på ett litet bibliotek för några år sedan och det var en vitamininjektion som höll ett bra tag.

Här kommer ett litet smakprov: ”Jag ska bryta de bräckliga båsens babbliga bubblor, bevara från faran att gräma oss in i förenklingen, grymta oss in i förkleningen, grammatiskt grimasera oss in i uppätna gammeltårtor. Ska blåsa bhu-bhu-spöken, & da-da-troll genom hungrighuden, garva vardagsvaggande varmtuffarskratt. Bli och Sen kanske bli man” (…) Texten är hämtat från dikten ”Urdur” som finns i ”Heja Världen Dikt i UrDur” (Skriven av Bob Hansson och utgiven på Wahlström & Widstrand, 1998).