En tunn Norén

Jag visste att Lars Norén har gett ut omfångsrika och intrikata dagböcker som det skrivits spaltmeter om. Jag har inte varit i närheten av dessa böcker - och inte varit speciellt intresserad heller. Någon gång sent 80-tal eller tidigt 90-tal visade tv en pjäs av Norén där en av skådespelarna bet huvudet av en papegoja (förmodligen inte i verkligheten) men den scenen minns jag fortfarande. Och den har gett mig en ganska stark aversion mot dramatikern.

Kanske är motviljan och det starka minnet, beviset på att Norén är en så hyllad konstnär, eller så var jag bara lättskrämd. Jag tror det senare alternativet. Oavsett - jag äger tydligen en Norén - i bokhyllan hittade jag en tunn diktsamling som hör och häpna heter Dagbok augusti-oktober 1975. När väl överraskningen hade lagt sig bläddrade jag lite samlingen och blev ännu lite mer förvånad. Inte för att jag blev slagen till marken av dikterna, men de var mycket mer intressanta än vad jag hade trott. Och bilden av den gröna papegojan och de röda blodet i skådespelarens mungipa höll sig borta.

En dagbok på en brun trasmatta från 70-talet. Vad annars?

Ibland uppstår den här musiken
för att man inte kan tala
och inte till någon

(123, Dagbok augusti-oktober 1975)