Utan dina andetag

Karin Aspenström är en helt ny författare för mig. Utan dina andetag kom ut i år och den som kan sin Kent ser direkt att titeln syftar på en av bandets mest kända låtar. (Jag kan inte Kent överhuvudtaget, så det tog ett tag innan jag förstod parallellen.) Låten vill Evelyns syster Malin att Evelyns kille Erik ska spela på hennes bröllop. Det tycker både Erik och Evelyn är lite pinsamt, själva ska de ha mycket mer avslappnat och mysigt bröllop. De ska bara göra en resa till Indien först, sedan blir de man och hustru efter en snabb vigsel i stadshuset. Dock gäller det att resan blir bra. Det är sista rycket och det finns en hel del indikationer på att det finns många hinder för att de enorma förväntningar ska infrias. Speciellt hos Evelyn, och det är hennes perspektiv läsaren får följa under några varma och ångestfyllda veckor i Indien.

Lätt sommarläsning om besvikelse.

Det visar sig nämligen att hon och Erik har ett förhållande som rymmer mer lögner, tystnader och charader än vad som är sunt. Aspenström tecknar skickligt och snabbt ett par som båda vet att inget stämmer, men ingen kan eller orkar förändra något. Igenkänningen finns där och eftersom personerna både är komplexa och trovärdiga så är det en roman som ändå lyckas ställa viktiga frågor om vad som är viktigt i ett förhållande. Språket är enkelt och rakt utan för den sak förenkla saker. Möjligen är den lite övertydlig emellanåt, men jag tycker ändå att Utan dina andetag landar på fötterna. För mig har det mycket med slutet att göra - oväntat men också trovärdigt och lite sorgligt. Det gör att gärna läser mer av Aspenström.

Bara för ett omslags skull

Hittade denna i jobbets lilla boklåda. Det går inte att motstå en kärleksroman med detta omslag. Arnes kiosk av Karin Stensdotter ska definitivt läsas i sommar.

Snyggt!

Vad jag läste i juni

Juni är över och den riktiga sommarmånaden juli är i full gång. Just idag med regn. Juni var annars en hyfsad läsmånad för mig. Enligt Goodreads har jag betygsatt två böcker den här månaden, men läste ut faktiskt ut fyra i juni.

Jag tog mig igenom andra delen av Siri Pettersens serie om Korpringarna. Röta håller inte lika hög klass som ettan, men är tillräckligt bra för att jag ska vilja läsa den tredje och sista delen. Det är spännande, jag vill veta vad som egentligen kommer att hända mellan Hirka och Rime. Högst sannolikt får jag veta det den närmaste månaden. Gav Röta 3 av 5.

Brorsan är kung är en fin ungdomsbok av Jenny Jägerfeld. Jag har gett den 4 av 5. Den handlar om kön, kropp och rätten att få vara sig själv. Dessutom utspelar den sig i Malmö, vilket i mina skåneögon är en bonus. Jag har köpt den till ett av mina syskonbarn och hoppas så att hen tycker den är lika bra som jag.

Caroline Hainers andra bok Åsneprinsen har jag redan skrivit om här. Den handlar också om identitet och vad man gör med sitt liv genom de val man inte gör. Jag gillade skildringen av förorten Hagsätra och hur det livet ibland krockar med innerstadens verklighet. Men också hur det är att faktiskt orientera sig och hitta en plats i relation till andra. Den fick 3 av 5, vilket just nu känns lite oförtjänt.

Mina drömmar stad läste jag säkert för tjugo år sedan. Snart ska den diskuteras på Kulturkollo, och därför ville jag läsa den igen. Per Anders Fogelströms serie är en klassiker (eller borde räknas som det) och skildringen av Stockholm håller fortfarande. Dessutom har huvudpersonen Henning vissa likheter med Åsneprinsens Jim och det gjorde läsningen ännu mer intressant. Jag är osäker på om jag fortsätter med resten av serien, men gav den här 4 av 5 i betyg.

Deckare för sommarnätter

Har nästan ingen semester i år men vägrar vardag och tjuvläser till alldeles för sent. Just nu Skymningsflickan av Katarina Wennstam i sängen. Och en vapendragare som vill att vi släcker ljuset. 

Bokbloggens vara eller icke vara

I söndags drog en diskussion igång gällande bokbloggens framtid. Sincerely Johanna undrade om bokbloggen faktiskt är död? I och med att sociala medier har utökats finns det fler sätt att nå ut med boktips, analyser och diskussioner. Många bokbloggare har lagt ned, eller flyttat till andra kanaler. Feministbiblioteket, Enligt O och Barnboksbloggen var några som följde upp resonemanget och kom med sina synpunkter. Dessutom fylldes kommentarsfälten med vettiga tankar.

Själv hoppas jag på att bokbloggen inte är död. För mig är den en fantastisk källa till bra läsning och jag skulle gärna hitta fler av dem. Jag tycker internet generellt har gett mig så mycket mer tillgång till musik, film, litteratur och kultur än vad jag trodde var möjligt när jag 1995-ish började försöka slå upp saker via Altavista och ett hackigt modem. Däremot håller jag med de som anser att bara läsa förkortningar av baksidestexter i bloggar blir tråkigt i längden. Och det är därför jag inte heller gillar Instagram som boktipsare. Min bild är att det blir alldeles för kort och snuttifierat.

Facebook fungerar bättre att diskutera böcker, speciellt i en bokcirkel. Däremot har jag inte landat i andra boktipsargrupper på Facebook, men jag har nog inte heller gett dessa en riktig chans. Min bästa kombination är bokblogg tillsammans med bokpodd. Då finns det möjlighet till djupanalys och det finns ett antal poddar som är riktigt bra. Här tror jag att nya medier och kanaler kan ge gammelmedia en match, vilket är bra. Det känns ibland som om kultur kommer allt mer på undantag och då behövs de nya kanalerna. Därför hoppas jag att bokbloggen håller sig vid liv ett tag till.

Själv skriver jag mest för mitt eget läsminne och för att det kul. Jag är hemskt glad för alla få som läser och lämnar kommentarer. Min framtid som okänd bloggare är ljus, och det är helt ok. Det här är en läsdagbok i första hand, om det blir något annat är mycket osäkert.

Midsommaren är förbi

Midsommar - en helg med orimliga förväntningar på mat, gemenskap, väder och blommor. Jag har ganska blandade känslor inför den här helgen, och väldigt varierande erfarenheter. Den här blev en av de bättre, med fullträff på allt utom vädret. Är tacksam för det. Jag hade den stora lyxen att få fira med en kollega som öppnar sitt hem och bjuder på sillunch, jordgubbstårta och majstång. Väldigt fint firande som avslutades med spontan grillkväll hos hundvänner nästgårds. Midsommardagen och den följande helt ordinarie söndagen tillbringades mer eller mindre i viloläge. Hann plöja hela nya säsongen av Orange is the new Black och några avsnitt av The House of Cards. Mycket nöjd med båda, varav den första passar bättre när både hjärna och kropp är lite utmattade. Den andra kräver lite mer koncentrationsförmåga. Är överlag mycket imponerad att serierna håller så hög kvalitet trots att de båda är inne på femte säsongen.

Olikhetsutmaningen: aktuell och bortglömd

Enligt O kör en sista olikhetsutmaning innan sommaren. Den här gången handlar det om böcker (eller annan kultur) som är aktuella eller bortglömda. Just nu läser jag ganska mycket aktuellt. Det behöver inte alltid betyda att det är nyutgivet, utan mest aktuellt i mitt flöde.

Men om jag ska tipsa om en bok som jag tänkte på som aktuell, men som eventuellt har blivit lite oförtjänt bortglömd, så är det Åsneprinsen av Caroline Hainer. Lite ironiskt det också att huvudpersonen sällan är i centrum, utan lätt hamnar lite vid sidan av. Boken kom ut förra våren, vilket inte är så länge sedan, och den är väldigt bra. Ibland är det lite synd att det aktuella tidsspannet för nyutgivet är så kort. Den här boken borde fått mycket mer uppmärksamhet.

När det gäller ordet bortglömd, så önskar jag att fler upptäckte den finlandssvenske modernisten Gunnar Björling. Hans ordknappa diktning med mycket utrymme mellan orden och märkliga satser är så fascinerande. Numera hittas han enklast på biblioteket. Jag frågar alltid efter honom när jag besöker någon bokhandel, men de är sällan det finns något. Björling var en av ledande gestalterna inom den finlandssvenska modernismen tillsammans med Edith Södergran och Elmer Diktonius - två diktare som dock alltid nämns före Björling. Det är säkert korrekt, men synd att Björling inte får mer plats.

En annan konstnär som skildras i en högaktuell bok är Hilma af Klint. Hon var pionjär inom det abstrakta måleriet och intresserad av filosofi, religion och andliga begrepp. Hilmas måleri upptäcktes långt efter sin död. Som många kvinnliga konstnärer var hon först okänd och bortglömd för att återupptäckas och hyllas. I det här fallet så tror jag det var så att någon släkting till Hilma upptäckte tavlor på en vind (ganska osäker uppgift) och sedan dess upphör världen inte att förvånas och inspireras av henne. Vårvintern 2013 hade Moderna Museet i Stockholm en stor och väldigt välbesökt utställning av henne. Jag såg den och tyckte mycket om hennes tavlor. De är märkliga, lekfulla och väldigt grafiska. Författaren Ann Laestadius Larsson gav alldeles nyligen ut Hilma: en roman om gåtan Hilma af Klint som fått ett bra mottagande. Jag ser fram emot att få läsa den och lära mig mer om en konstnär som inte längre är bortglömd.

Lästips nedladdade i mobilen

Älskar internet, blir så glad när människor boktipsar - i bloggar eller på Twitter och Instagram. Bara den här veckan har jag laddat ned:

Att skriva av Stephen King (fanns visserligen bara som ljudbok, vilket jag inte är så förtjust i).
Det här är hjärtat av Bodil Malmsten (har längtat efter att få läsa henne).
Hilma av Anna Laestadius Larsson (nästa bokcirkelbok).
Miss Kollo av Sara Villius (tipset gällde egentligen Nej, det är en snöklump men den fanns inte i appen).
De polygotta älskarna av Lina Wolf (en bok som så många tycker är bra).
Utan dina andetag och Brännmärkt av Karins Aspenström (även här letade jag egentligen efter To my Love, men appen svek mig även här).

Annars är dagens stora nyhet och sorg att Ulf Stark har gått ur tiden. Han är verkligen en av våra allra bästa och mest älskade barnboksförfattare. Jag kan inte stoltsera med något speciellt läsminne från honom. Jag har faktiskt inte läst så mycket av honom, men jag älskade Dårfinkar & Dönickar när den gick på TV. Precis som Kan du vissla Johanna?, också den har jag sett många gånger. Han är värd varenda hyllning. För det är som Lotta Olsson skriver i DN: Ulf Stark skrev så att man förstod hur stort livet var.

En vacker blomma med svårstavat namn.

Guldkorn från SVTPlay

På en och samma kväll brände jag av två dokumentärer från K Special. Först Historien om Via della Conciliazione som handlar om den gatan som förbinder Vatikanstaten med övriga Rom. Idag en av de mest fotograferade vyerna på världens vykort. Men få vet (jag visste inte!) att den är skapad av Mussolini, för att han ville binda samman den italienska staten med romerska-katolska kyrkan.

Missa inte heller Kiki - Sara Jordenös film om Kiki-scenen i New York. Scenen, och rörelsen är en fortsättning på Ballrom, en performancebaserad konstform som blev kända för många på 1990-talet genom Madonnas dansare och videon till "Vouge". Idag är Kiki-scenen en egen konstnärlig subkultur. Så bra film - så bra dans - så välformulerade människor om identitet, förtryck och kärlek. 

Och jag tänker att jag måste också se Kiss och gitarristen som försvann. För titeln, och för att det är ett av världens största band. 

I mål med #blogg100

Då var det dags för sista inlägget i 2017 års upplaga av #blogg100. Med detta är jag klar och färdig. I år lyckades jag dessutom publicera ett inlägg varje dag i 100 dagar. Två gånger tidigare har jag klarat det, men då missat några dagar och därför fått hålla på längre innan inläggen har nått summan 100. Jag är väldigt nöjd med årets upplaga, men det har också varit en kamp att få ihop innehåll. Speciellt runt 70-80, då tog det emot rejält. Tidigare år har jag kunnat skriva om böcker jag redan läst. I år har det nästan enbart handlat om böcker jag läst under tiden eller böcker jag är intresserad av att läsa. Därför har jag fyllt ut med andra typer av inlägg. Länktips har varit en klippa att luta sig mot, men utmaningar från Enligt O, Kulturkollo och Lyrans Noblesser har räddat mig många gånger.

Sett i backspegeln så finns det en hel del övrigt att önska i kontinuitet på den här bloggen. Jag skriver flitigt under #blogg100 men sedan faller inläggen av. Hur det ska gå det här året återstår att se, men jag borde ha alla möjligheter att hänga i. Jag hoppas att jag gör det. Till det vill jag också tillägga: Min beundran för de bloggare som har en välfylld, aktuell och intressant blogg är aldrig större än precis nu. Alla gånger jag har kommit i mål, blir det också tydligt vilket arbete ett bra innehåll kräver.

I övrigt har jag laddat ner två böcker av Karin Aspenström efter att ha läst ett inlägg på Bokhora. I min mobil väntar nu Utan dina andetag och Brännmärkt. Som om det inte fanns tillräckligt på läslistan ändå.

En lila dag idag också

Så blev den 7 juni en dag då mitt flöde svämmade över med klipp, artiklar, reflektioner och den lila färgen. Först förstod jag inte riktigt varför. Men sedan så. Det är Prince Rogers Nelsons födelsedag idag. Komikern Chris Rock skrev på Instagram att det var en skam att skolorna var öppna, och jag tror att Donald Trump fick en släng av sleven i samma post. Och det är nog många i USA som ser det så, i alla fall att det borde vara en helgdag idag. Med all rätt tycker jag - som svart artist har han sprängt enormt många viktiga glastak. Något som jag i min vita skandinaviska värld inte kan förstå vidden av, men jag kan alltid läsa om det och lära mig något. Idag har jag läst detta och detta - varav den senare var nog mest intressant. Hittade även denna intervjun med Sheila E som jag tyckte var fin. Och så har jag så klart lyssnat på hans musik. Igen.

Trea från slutet

Snart är #blogg100 över för den här gången. Idag publicerar jag mitt 98:e inlägg. Trots allt - för det är inte självklart att hitta ett vettigt innehåll. Eller ens känna sig inspirerad. Jag har stor beundran för bloggare, författare och andra kreativa personer som håller en linje i sitt uttryckssätt och i sitt innehåll. En av dem som verkligen kan det är Chimamanda Ngozi Adichie. Genom alla hennes böcker finns en tydlig feministisk skildring oavsett epok eller plats. En halv gul sol, Lila hibiskus eller Americanah - är alla fantastiska böcker och läsvärda. Men vill man börja enklare, men ändå få en bild av Adicihes grundsyn så är Alla borde vara feminister, boken att välja. Den grundar sig på ett föredrag och är en föredömligt kort essä på femtio sidor. Smart, intelligent och lättsmält förklarar den varför feminismen är nödvändig för hennes författarskap. Och varför hon tycker att den borde vara nödvändig för oss alla.

Fyra böcker i maj

Det har blivit mindre läsning i maj. Både böcker och sidor - men vem räknar egentligen? Jag uppenbarligen. Bra för att den här bloggen är i allra första hand något av en läsdagbok, ursprungligen startad för att jag ville hålla reda på vad jag faktiskt läste. Det lite sämre med just detta, är att det blir något som är mätbart, och mätbart blir prestation. Något som läsning inte bör vara. Oavsett, tittar jag på Goodreads, där jag lägger in och betygsätter det som är läst, så ser det ut så här i maj:

Bettys värld av Marie-Louise Marc
Glatt och lättsmält och ett stort plus för att det handlar om äldre kvinnors kärleksliv. Gav den 3 av 5.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru
En bok jag har skrivit mycket om, och som så här långt är en av 2017 års bästa böcker. Den är rykande aktuell, och jag hoppas väldigt många upptäcker den. Den har inte lämna mig ännu. Betyg 5 av 5.

Björnstad av Fredrik Backman
Den första jag läst av Backman, och kanske inte den sista. Jag har trots allt gett den en 4 i betyg. Det kommer nog mest av ämnesvalet. Så här lite i backspegeln så är den lite uppenbar i vissa konstruktioner, men å andra sidan oväntad i andra. Jag tyckte om den, men är inte övertygad om att Backman är en författare för mig.

Klass av Elise Karlsson
Ser att jag "bara" har gett den 3 av 5 i betyg på Goodreads. Och kanske är det här trubbigheten i betygsystemet syns mest (och min förmåga att hantera det). Rent språkligt och idémässigt är det en mycket bättre bok än både Bettys värld och Björnstad. Mycket bättre. Men samtidigt så tappade jag ofta bort mig i den, och tyckte den var klurig. Å andra sidan så gav den mig en hel del funderingar som varken Backman eller Marc var i närheten av. Är ändå rätt säker på att jag kommer att försöka läsa mer av Karlsson.

Olikhetsutmaningen: svart och vitt

Veckans utmaning från Enligt O handlar om svart och vitt. Tolkningen är öppen, men den kan stå för tudelningen i vårt samhälle. Kanske också världen. Och så här dagen efter ännu ett terrordåd (London), så känns som om det finns starka krafter som drar människor isär. Trots att det borde vara så mycket som binder oss tillsammans. Med SVTPlays sändning från minneskonserten One Love Manchester med rungande och kärleksfull allsång i bakgrunden tänker jag så här om svart och vitt:

Sydafrikanske André Brinks Ut ur mörkret var en riktig ögonöppnare för mig när det handlar om rasism och olika sätt att betrakta svart och vitt hud. En torr vit årstid är också väl värd att läsa om när värderingar, sanktionerade av ett samhälle, ställs på sin spets. En kvinnlig kollega till Brink, Marlene van Niekerk, gör ungefär samma sak i Agaat. Här är det två kvinnor, en vit och en svart, som binds samman i ett fascinerande beroende och oberoende där kön och hudfärg avgör livet. 

Två nattsvarta filmer, eller det var åtminstone så jag upplevde dem när jag såg dem, är Lilja 4-ever av Lukas Moodysson och Zigenarnas tid av Emir Kusturica. Båda handlar om kriminalitet och utsatthet med helt olika uttryckssätt. Där den ena lyfter utsattheten med hjälp av en realism som det inte går att värja sig mot, tar den andra till dröm och magisk realism. Båda greppen fungerar extremt bra. Kusturica har även regisserat Svart katt, vit katt en livfull, glad och galen film där kärlek och hopp alltid vinner. Jag vill tro att det är sant.

Min medielördag

En ganska trött lördag, av många olika anledningar. Men förutom tråkiga ärenden till apotek och gräsklippning har jag ändå lyckats:

Lyssna klart på det sista avsnittet av Serial. Det slutade inte alls som jag trodde, men ger ändå första säsongen fem av fem.

Läsa en bit i Röta av Siri Pettersen, och nja, det går lite trögare än förväntat. Kanske för jag just nu känner att Hirka är för mycket i nutid. Fast det är inte nutid, tror jag, men väldigt likt. Jag är förvirrad.

Se Allan - den bevingade hästen som finns på SVTPlay. Väldigt fint skildrat om Peder Fredricson och All-in och resan till OS. Men också mycket om vilka tankar som ligger bakom Fredricsons ridning och hans förhållningssätt till hästen.

En sommarenkät

Lyran har en fin enkät om sommarläsning. Jag lånar den glatt och svarar så här:

1. Brukar du läsa mer eller mindre, eller som vanligt på sommaren?
Mitt generella mönster är nog att jag läser mer på sommaren, speciellt då jag är ledig. Å andra sidan har jag börjat läsa mer jämnt över året. Jag har nu konstant flöde med böcker istället för månader med ren stiltje. Därför blir det kanske just det här året bara lite mer läsning i sommar än vanligtvis (då sommaren var en riktig lästopp).

2. Läser du samma typ(er) av böcker som under övriga delar av året, eller läser du något speciellt på sommaren?
Det är nog samma. Dock väljer jag nog mer av lust på sommaren. Under resten av året så kanske jag utmanar mig själv lite mer och tar tag i en bok jag kanske känner ett uns av motstånd till. Det skulle jag aldrig göra under sommaren.

3. Beskriv den ultimata sommarläsningsplatsen! Inkludera gärna smaker, dofter och annat.
Min veranda eller trädäck är himla bra eftersom det finns trappsteg att sitta på eller solstol att ligga i. Dessutom är det bra med skugga och sol hela dagen, så det går att skifta. Annan favorit är min hammock. Att ligga på rygg, läsa och med en fot i gräset som gungar mig är perfekt. Tidigare läste jag ofta på stranden, men det har jag nästan slutat med.

4. Vilken bok är perfekt för en slö dag på stranden eller hängmattan?
Jag tycker nog Alex Schulman Glöm mig är ett bra alternativ. Finstämd och lättläst, men ändå allvarlig. Annars Björnstad av Fredrik Backman, eller Anna Laestadius Larssons serie om hertiginnan Charlottas liv i det kungliga hovet på 1700-talet.

5. Berätta om en bra bok som utspelar sig på sommaren!
Jag gillade väldigt mycket om Som eld av Sara Lövenstam. Den utspelar sig i Stockholms skärgård och handlar om två flickors sommarlov och förälskelse. Det är också en perfekt sommarbok!

En augustimorgon i Skåne.

Ovan molnen med Fogelström

Jag landade och lämnade Arlanda idag inom loppet av elva timmar. Med mig ovan molnen var Per Anders Fogelstrom (nu med rätt namn). Jag minns en hel del från Mina drömmars stad och än så länge motsvarar den alla förväntningar jag hade på Stockholmsnostalgi. Så fint!

Stockholm.

Mina drömmars stad

Nästa bok att diskutera hos Kulturkollo är Mina drömmars stad av Anders Fogelström. Det var många år sedan jag läste serien (detta är första boken), men jag tänker att det kan vara en riktigt fin bok att läsa i sommar. Själva bokcirklandet ska ske i augusti och Stockholm (som är fond och en viktig del i böckerna) är ju en sommarstad av rang. Det kan bara bra.

Vad är nödvändigt?

Idag har jag tänkt mycket på vad som är nödvändigt. Nödvändigt att ha, eller nödvändigt att vara utan. Båda sakerna bygger jag mitt liv kring. Just nu undrar jag om jag behöver ha ett abonnemang där jag kan läsa e-böcker i mobilen. Det är så smidigt, och på många sätt älskar jag det. Men skulle livet klara sig utan det? Jag tänker ändå att det är en kostnad som kan sparas in på. Och går det att gå tillbaka till pappersboken, som jag nästan har släppt helt? Jag vet inte, men funderar allvarligt på att prova. Måste kanske bara läsa klart alla böcker jag laddat ner.

Det är natten

Det var ett tag sedan, nära nog tre månader sedan jag läste Det är natten: Författaren och den som skriver av Karolina Ramqvist. Det är en ganska kort bok som i essäform tar upp skrivandet hos en kvinnlig författare. Speciellt dröjer författaren vid de uppoffringar som en kvinnlig författare måste göra. Just för att hon är kvinnlig ställs hon inför många omöjligheter i konstnärskapet. Jag är generellt väldigt förtjust i Karolina Ramqvist författarskap. Allt jag har läst har jag tyckt om. Och jag tycker om det här också. Men jag inte säker på att jag förstod allt. Kanske var jag lite seg när jag läste. Kanske är det inte den bästa boken att läsa under pendling. Jag funderar på om jag ska läsa om den igen, för att se om allt har fallit bättre på plats då. Jag har nämligen en känsla av att det är en viktig bok.

En av Ramqvist.