Kriget har inget kvinnligt ansikte

Så fort det var klart att Svetlana Aleksijevitj fick nobelpriset laddade jag hem Kriget har inget kvinnligt ansikte. Och sedan har jag läst några sidor så ofta jag har kunnat och orkat. Det är ingen lustfylld bok direkt, men den är fängslande på så många sätt. Den handlar om de ryska kvinnornas bidrag i andra världskriget - som läkare, sjuksystrar, tvätterskor, spanare, partisaner, kavallerister och fältsoldater. På alla platser har de funnits och krigat och försakat allt. Men ingen har brytt sig om deras historia, ingen har tyckt att det var något att berätta om. Den som berättade att hon hade varit krigsplacerad hade sämre möjligheter att bli gift. Den som inte längre kunde se röda färger för att de påminde för mycket om blod fick skämmas i det röda efterkrigstidens Sovjet. Att kvinnor kan döda och strida lika bra som män ska det pratas tyst om, precis som det höga pris alla människor fick betala under de åren i krig. Förutom Svetlana Aleksijevitj då - i något slags intervjuformat växer bilden av kriget fram och kvinnornas deltagande tar plats. Boken grundare sig på runt 800 intervjuer och boken är en stark kör av röster med sin individuella berättelser om kriget. Nu har jag bara några sidor kvar, men är mycket nöjd med att jag svepte upp första sidan. Hoppas att fler gör samma sak.