Finna sig betyder för mig antingen att nöja sig eller hitta sig. Det är helt klart att huvudpersonen Anna försöker göra både och. Det är just nu, där jag är, mer eller mindre ett fängelse, där hon är fast i den rollen hon tror hon måste ta som mamma och rollen som kvinna. Hon vill ha kärlek, och verkar ha en kärleksfull man, men allt handlar om vad hon borde göra och bör göra. Inget annat blir över till henne själv. Det är fascinerande och skrämmande.
Samtidigt påminner Lidbecks Anna en hel del om Jill Alexander Essbaums Anna i Hausfrau. Också en kvinna som inte hittar någon tillfredsställelse i de roller hon tror hon måste leva i och som inte heller kan vara sann mot sig själv och sin omgivning. Jag undrar hur många människor som inte vågar berätta vad de vill eller lita på att de de känner är verkliga känslor som har betydelse, både för dem själv och för omgivningen. I både Lidbeck och Essbaum intressanta porträtt av kärnfamiljen så verkar alla förväntningar äta upp alla möjligheter att kunna uttrycka och hitta plats för jaget. Det är en rätt dyster läsning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar