torsdag 6 april 2017

Lucy och Min mors självbiografi

Det här är ett inlägg som legat och skvalpat länge nu. Och det handlar bara om att jag inte vet hur jag ska kunna skriva något vettigt om Jamaica Kincaid. Det vill jag väldigt gärna, för det är en författare som är väl värd att läsa. Hur jag hittade till henne är osäkert men det kan har varit via en av stora dagstidningars kultursida. Eller via Feministbiblioteket som också har skrivit om henne. Jamaica Kincaid är född i Antigua och Barbuda, men bor i Vermont, USA. Hon växte upp under det brittiska kolonialväldet - och kolonialism, förtryck och slaveriet har varit stora och centrala frågor i hennes författarskap. Och Kincaid är rejält hyllad (med all rätt) för sin förmåga att skildra detta.

Jag har läst två böcker av henne. Lucy handlar om en ung flicka som flyttar från en ö (förmodligen en karibisk ö) till New York för att arbeta som au pair. En grundhistoria som ligger rätt nära författarens egen. Lucys blick beskriver rått och rakt mötet med staden, med hennes vita arbetsfamilj, vänner och män. Det är brutalt och känns ovanligt. Lucy går sin egen väg utan skuld eller skam. Med exakta formuleringar så blir rasism, struktur och förtryck väldigt tydliga. Det är en kort bok, men den tar tid att läsa. Kräver tid att smälta. Den stannar kvar.

Jag har samma känsla när jag tänker på Min mors självbiografi. Återigen handlar det om en ung kvinnas uppväxt. Här mer placerad i Karibien, på ön Dominicia. Barndomen blir tydligare här och får ta mer plats i handlingen jämfört med Lucy. Xuelas mamma dör när Xuela föds, och hon börjar sitt liv utackorderad hos en kvinna som inte tycker speciellt bra om den lilla flickan. Hennes far besöker henne ibland. När han gifter om sig får Xuela flytta hem. Men livet blir inte lättare. Styvmamman behandlar flickan så illa som man kan förvänta sig och Xuelas enda mål i livet blir att ta sig ifrån hemmet. Det lyckas hon med, och får möjlighet att läsa i stan.

Xuela, precis som Lucy, förstår tidigt hur livet runt om dem fungerar, vad som krävs för att Xuela som inte har någonting ska kunna ta sig uppåt och framåt. Mot det hon vill ha. Båda kvinnorna använder det de har - sin kvinnlighet och sin kropp - och framför allt Xuela gör det rakt igenom cyniskt. Avsaknaden av tacksamhet och den självklara rätten till sig själv och sin sexualitet är befriande att läsa. Jag kan inte på rak arm säga att jag läst något liknande. Här finns inga tvivel, något som jag exempelvis tycker är mycket tydligare hos Erica Jong och Rädd att flyga. Som också handlar om frigörelse men på ett helt annat sätt, kanske kan man inte ens jämföra dessa. Kincaids språk är grovt med en ärlighet som ibland är svår att värja sig emot. Inte heller Min mors självbiografi är en lång bok. Men den hinner säga mycket.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar